Karinkos blogg

Inte värt det

2012-02-03T21:59:00.004+01:00

Det finns många myter som omgärdar graviditet och föräldraskap. Och problemet med myter är bland annat, att även om de flesta håller med om dem, finns det andra som inte alls känner igen det. Och skäms. Två av mina värsta upplevelser i livet har varit mina två förlossningar. Jag har älskat graviditeterna. jag älskar mina barn. Men för mig var förlossningarna livsomvälvande på ett helt annat sätt än det folk i allmänhet beskriver. Den ena gången sövdes jag, och ca åtta minuter efter att beslutet togs, plockades dottern ut. Jag vaknade illamående i en sjukhussal och visste inte om barnet hade överlevt, men förstod i alla fall att åtminstone jag hade gjort det. Andra gången låg jag timme ut och timme in innan det kulminerade i sviktande hjärtljud (igen), inrusning av massor av personal (igen). Men denna gång minns jag i alla fall att läkaren hade röda skor. Hon satte upp foten på sängkanten nämligen, för att försöka dra ut sonen, medan två barnmorskor hängde på magen och försökte klämma ut honom ovanifrån. Jag noterade att han så småningom skrek, men kände ingenting. Började inte hulka och gråta av lycka. Kände inte heller att smärtan var som bortblåst. För det var den inte.

Det värsta med detta var inte smärtan. Det värsta var CTGkurvan. Det finns klara nackdelar med att ha jobbat med funktionshindrade barn. En av dem är, att när personalen viskar om "hotande syrebrist", så ser jag ramför mig olika exempel på hur det kan sluta. Och därför känns gårdagens debatt om faror med planerade kejsarsnitt lite sned. Att ha ökad risk för astma, glutenintolerans och diabetes, är liksom ingen stor grej i sammanhanget. Och, helt ärligt, så löper barnet i magen en rätt stor risk för astma, allergier och glutenintolerans helt oavsett förlossningssätt. Vissa av makens gener är lite bristfälliga nämligen.

Hursomhelst. Jag vill ha ett planerat snitt. Och jag vill inte gå i några samtal, det har jag redan gjort. Och jag vill inte komma överens om en förlossningsplan, för den bröt de emot rätt omgående förra gången ändå. Två gånger har jag haft intentionen att genomföra en vaginal förlossning. Den här gången har jag det inte.

Jag har inte tänkt skriva ett sånt här inlägg för jag vill inte skrämma nån. Ingen som jag känner närmare har haft samma upplevelser av förlossningar som jag. De flesta har klämt ut ungarna och därefter drabbats av lycka samt deklarerat att det var värt det och att de är beredda att göra om det närsomhelst. Men jag blir provocerad av sånt som min kollega häver ut sig om bortskämda mammor som inte tål smärta, oförutsägbarhet och det naturliga skedet. Jag är inte bortskämd. Jag är bortskrämd. Jag vill uppleva en förlossning där jag inte är övertygad om att allt kommer gå åt helvete. Hur det sen går finns det ändå inga garantier för. Men att inte få panikångest är ändå en bra start.

Värdekonservatism

2012-01-13T18:06:00.003+01:00

Krönikören Malin Wollin har en del träffande citat på sitt samvete men respresenterar samtidigt en värdekonservatism som jag tycker illa om. I den här krönikan ondgör hon sig över assisterad befruktning som inte berör par (heterosexuella?). Sorgset hävdar hon att förr fick vi barn för att vi älskade varandra, men nu är det ett uttryck för egoistiska önskningar. En runkburk skapar barn, inte kärlek. Jag hade mycket att säga om det där, men tyvärr var det inte jag utan någon i kommentarsfältet som bemötte det bäst: "förr i tiden fick man barn för det inte fanns kondomer och sex hade man för att man älskade varandra." En man och en kvinna som blir med barn är ingen garanti för en lycklig kärnfamilj. Femtiotalet är en illusion. Jag lever gärna i min heterosexuella kärnfamilj för evigt, men alla är inte lika. Barn som föds ska älskas och tas omhand. Av en mamma och pappa. Eller en mamma. Eller pappa, eller två pappor. Kanske två mammor och en pappa, två mammor? Problemet är inte hur barn blir till utan hur de växer upp. Och det har inte mycket att göra med antal eller kön på föräldrar.

När driften trumfar förståndet

2012-01-13T17:45:00.002+01:00

Jag tillhör inte dom som oförbehållsamt hävdar att man "blir lyckligare av att ha barn". Jo, det blev jag kanske. Men också mer ångestfylld och uttröttad. Knappt två veckor innan Ia föddes, dog hennes sexåriga kusin i cancer. Jag fick en insikt i att jag i och för sig fick ett barn, men också något att förlora. Samtidigt som mitt barn föddes, så drabbades jag av en slags dödsångest. Och den har aldrig riktigt släppt sen dess. Så ett barn till, kanske lite för snabbt. Och jag har alltid varit ganska beroende av återhämtning. Jag behöver sova, vara ensam. Och är ganska egoistisk. Barn är ju påträngande varelser, annars skulle de inte överleva. Det har ofta lämnat mig med en känsla av otillräcklighet. Samtidigt: vad gjorde jag innan? Vem var jag? Det var inte heller bättre förr. Och så sitter jag här igen med en tjock mage. Skyller på maken. Längtar och våndas. Driften trumfar förståndet.

Den Nya Hemmafrun

2011-10-25T20:59:00.003+02:00

Nu när jämställdheten nått några myrsteg längre, så behöver motparten kontra. Det gör man med skräckrubriker om hur unga kvinnor mår psykiskt dåligt, är utbrända, går på knäna, inte klarar livspusslet (är inte det det värsta fula ordet förresten). Och detta tar man som bevis för att en kvinna inte klarar det höga tempot på arbetsmarknaden. En kvinna vill ha mjuka värden, stillsamma dagar med ett familjebetonat innehåll. För det kan inte handla om att man har missuppfattat familjens jämställdhetsideal? Jämställdhet, tänker jag, handlar inte om att man (eller kvinnan då) ska jobba heltid, fortfarande göra det mesta hemma och dessutom samtidigt gå tillbaka till långkok och hemstickade tröjor. Jämställdhet kan vara till exempel att båda jobbar lite deltid. Att man gör saker tillsammans. Att man inte renoverar ihjäl ekonomin. Men vad vet jag.

För i aftonbladet utropar människor i kör att jajaja! Hemmafruar är så bra. För om man har tid att göra goda bakelser till sin man och håller hemmet städat så kommer mannen helt säkert inte vara otrogen. (det tycker flera) Sexlivet kommer blomstra, för kvinnan kommer vara så fin och kvinnlig och ostressad. (det tycker andra) Barnen kommer vara vattenkammade och oändligt lyckliga för att Mammma återigen är en oumbärlig ikon. (det tycker i princip alla) För det vet ju alla, innerst inne, att Pappor har tunnelseende och är för fumliga och har för dåligt risktänkande för att helt och fullt kunna ta hand om ett småbarn (hur vågar vi låta dem vara kirurger, undrar jag)

Herregud. Ja absolut vill man bli beroende av att någon annan försörjer en. Det funkade ju SÅ bra förr. Eller hur. Tryggt var det i alla fall. Man skulle ju veta att det inte skulle finnas någon ekonomisk möjlighet att skilja sig. Jag vet förresten inte på vilken sophög vi skulle bo om vi skulle ha en lön. Nämen just det: då skulle jag vara en liten fiffig bullkvinna som lagar gryta på koklövar och syr alla kläder själv samt brukar jorden och är sådär härligt ursprunglig och avslappnad. För att inte tala om hur sugen jag skulle vara på att ligga efter en dag av uppfriskande hushållsarbete.

JA: jag VET att det finns människor som obegripligt nog på RIKTIGT tycker att det är dyngmysigt att vara hemma. Och som har ekonomisk möjlighet att vara det. Fint. Var det. Men det är för fan ingen folkrörelse! Våra förmödrar stred för fasen för rätten att ha ett arbete och vara självständiga. Och våra förfäder stred i sin tur för rätten att vara aktiva föräldrar till sina barn.

Hemmafrutrend my ass.

Det här med att vara professionell

2011-10-11T11:45:00.002+02:00

Jag har, ända sen jag började jobba, tyckt det varit häftigt med min professionella sida. Ni vet, ni som jobbar med människor, i vårdyrken t ex. Att jag, som inte kan se dokumentärer om obotligt sjuka barn för att jag gråter så mycket, kan jobba med obotligt sjuka barn på ett relativt avslappnat och inkännande sätt. Det är ju fantastiskt! Och en räddning, annars skulle ingen kunna vara läkare, sjuksköterska, kurator, personlig assistent. Men man behöver vänja sig. Vänja sig vid nya existentiella vidrigheter. Att möta vuxna, tidigare fullt friska människor som plötsligt drabbats av progredierande sjukdomar, och där de är medvetna om varje uns av funktion som tas ifrån dem, där de kan rapportera varje ny darrning, varje felsväljning. Det är nytt för mig. Och jag har märkt, att ännu sitter inte professionaliteten där som en trygg mössa. Måtte den infinna sig snart, snart.

Och listan på sjukdomar jag verkligen verkligen inte vill ha. Blir längre. Och en fladdrande uns av skuldkänsla när det där eksemet på vaden faktiskt stör mig. För vad betyder det där eksemet? Jag känner det. Jag kan klia på det. Jag kan verbalt förbanna att det finns.

Thomas Tranströmer

2011-10-06T17:10:00.002+02:00

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

En person med afasi får nobelpriset. Jag tycker ändå att det är vackert att poeten ändå har tillgång till sina ord, om än till viss del utom räckhåll. Och är det inte ett poetiskt efternamn så säg.

Ibland orkar jag inte

2011-09-10T22:10:00.003+02:00

Ändå går jag inte in på Flashback Forum, ändå har jag mestadels toleranta vänner med sunda värderingar. Och ändå försöker jag undvika vissa diskussioner med vissa människor för att jag vet att jag blir ledsen och tappar hopp. En sak som jag hört många gånger är: "nämen du kan väl inte ha ångest du som är så glad". Men att ibland lida av ångest betyder inte oundviklig psykiatrisk inläggning och djup depression. Jag är en mestadels glad pessimist som måste sålla bland klimatrubriker och svältande barn. För annars tappar jag lätt hoppet. Jag behöver ta lätt på livet, för det är för mig ibland en alltför allvarlig sak. Jag vill så gärna att världen ska vara god och bra.

Och rätt som det är drabbas jag av insikten att människor som jag tycker om och som verkar vara alldeles vanliga, faktiskt samtidigt kan vara intoleranta skithögar. Och om man är vanlig och intolerant, så betyder det att intolerans är vanligt. Hur ska jag kunna behålla hoppet, när folk är rasistiska, homofoba, ojämställda, ogina och kränkta in i sin lilla futtiga svenska folksjäl? Ska mina barn släppas ut i den här världen som är så skenbart öppen och tolerant, men i själva verket på många sätt är normalitetsstörd och egengod. När jag ser, inte minst via jobbet, hur minsta avvikelse blir farlig och stigmatiserande.

Jodå. Alla får finnas här. Du får ha vilken religion du vill (Men prata inte om den! Bär inga religiösa attribut! Utöva lite lagom!). Din sexuella läggning är accepterad (om du inte pratar för högt om det! Eller snackar skit om kärnfamiljen! Eller tillhör min familj!)Vilken hudfärg du har, ser jag knappt (fast det gäller mest om du är adopterad eller är från USA). Det är okej att du kommer hit om du jobbar och lär dig svenska(fast ta inte mitt jobb, var inte traumatiserad och krigskadad och lägg för fan inga extra pengar på SFI). Här i Sverige får vi se ut som vi vill (dvs tuppkam är ok men inte slöja). Och bara idén att vi ska visa att vi är öppna och frisynta genom att föreslå en lag som förbjuder ett klädesplagg. Och hur, frågar jag mig, ska detta efterlevas? Jag ser framför mig bilder av poliser som sliter slöjan av kvinnor. Skulle det vara bilden av ett demokratiskt land?

Bildgoogla på ordet "mångkultur" är du snäll. Vilka bilder får du upp?

Det förtvivlar mig ibland det där. Det förtvivlar mig att världen är sån att jag förmodligen väcker anstöt bara genom att använda ordet förtvivla på ett sånt högtravande och säkert nedlåtande akademiskt vis.

Våra grannar var på flykt från Iran under fyra månader när hon var höggravid. I en diktatur där man kan bli avrättad om man säger det man tycker, vågade dom göra just det. Och den familjen vågar proppmätta svenskar som aldrig riskerat nånting, ha fördomar om.

Varför det är skönt att inte vara fjorton år

2011-09-05T18:33:00.003+02:00

Fjortonåring med pojkvän (och närmast anorektisk rumpa) på FB:

Tjock rumpa.. check!
Nej då!!!
du har inte tjock rumpa :( ♥
de har jag väll...... ♥
:( ♥
jag har ju visst fet rumpa :O ♥ ?? eller va ? ♥
du har inte tjock rumpa******** ♥
Jo
du har jätte vacker rumpa ♥
Älskar dig hjärtat mitt :-) :-* ♥
älskar dig mer ♥
‎:)

Trettio+ med man (och en normaltjock röv) i soffan:
Jag har tjock rumpa
Jovars

<3

Att lära ett barn att när hon säger nej, måste hon ändå

2011-09-02T13:40:00.004+02:00

Dottern har börjat första klass. Jag tycker att det mesta är sig likt sen jag gick i skolan. Det är inte odelat positivt, men eftersom jag är en i grunden rätt negativt inställd person har jag beslutat mig för att försöka anstränga mig för att inte klaga för mycket. Men nu jäklar. Minns ni hur man inte fick ta mat själv, och mattantrna (eller en otäck sjätteklassare) hävde på ett berg med ris och två stycken äckliga vårrullar. Hur man sen åt det man behövde för att bli mätt. Och sedan tvingades äta upp resten. Jag väljer nu att skylla fetmaepidemin på det: så lärde sig en generations barn att ignorera sina mättnadskänslor och fortsätta äta. Dottern är en regelstyrd liten människa och därför utlämnad åt vuxnas idiotiska regler, som hon följer fast hon känner att det inte är bra. Vi måste förstås fortsätta lära henne att stå på sig, att man får säga emot (hemma gör hon det reds. anm)och att vuxna inte alltid vet bäst. Men allvarligt talat: att säga åt mätta barn att lassa in? Argumentet (det var såhär i förskoleklassen också) är ofta att "vissa barn har för bråttom och måste uppmanas att sitta kvar och äta mer annars blir de så hungriga och trötta". Typiskt. Det kan inte tänkas att bemötandet i matsalen inte måste se likadant ut för alla elever? Att bara för att fem procent inte känner efter när de är mätta, måste nittiofem procent överäta. Tänk er att hälla upp en portion åt en vuxen människa och sen tvinga den personen att äta upp något som hon inte tycker om när hon är mätt. Det skulle klassas som tortyr, eller åtminstone misshandel. Men barn får man tydligen behandla hur som helst. Dom är ju inte riktigt människor ändå.

Hade tänkt hålla en låg profil på det första föräldramötet på onsdag. Tror inte det går. Jag har stor förståelse för lärarnas svåra situation (det kommer alltid upp om det finns klagomål) men det innebär inte att min dotter ska tvingas lära sig att det inte spelar nån roll vad hon vill.

Sådetså.

Till exempel...

2011-09-01T14:14:00.004+02:00

...byter vi lakan i sängen signifikant mer sällan än de flesta. Vad det verkar. Det finns faktiskt en del som talar högt om att de gör det vid varje fredagsstädning och då brukar de samtidigt tillägga något om hur förfärligt ofräscht det skulle vara om någon (vem? vem?)skulle byta mer sällan. Kanske är det få som då skulle häva upp sin stämma och öppet delge sina mer sanitärt tvivelaktiga vanor. Det kanske rentav sitter fler lite lortaktiga människor än man tror som försöker komma ihåg när dom bytte lakan i sängen sist? Nog var det åtminstone den där gången barnen hade springmask?

För ordningens skull: de som hälsar på får nya lakan VARJE gång, men stannar du mer än en vecka kan du inte räkna med att få bytt i sängen.

Ack, ljuva ålderdom

2011-08-29T19:35:00.002+02:00

Tänker nu inleda något som i dagstidningen skulle kallas för artikelserie. Vad kan det tänkas kallas när det är i bloggform (Hjälp! Språkvårdare!)? Detta ska, har jag tänkt, handla om saker jag skulle aktat mig för att prata högt om i 22årsåldern, men som jag numera erkänner utan skam i kroppen.

Jag tror att jag vid alla åldrar i livet på frågan "skäms du"? skulle ha svarat "nej, jag säger alltid vad jag tycker och står för den jag är". Precis som många av er, kära bloggläsare skulle sagt/säger. Men i mitt fall stämmer det inte. Och, vågar jag påstå, inte för så många av er heller. Det är lätt att inte skämmas över sådant som passar in på den person man utmålar sig att vara. Är du punkare skäms du inte över ditt utseende, din musikstil eller dina vänner. Men kanske skulle du tala tyst om att du röstade på moderaterna, har en CD med Celine Dion i hyllan (som du gillar!) och att höjden av avkoppling är att se gamla avsnitt av Hem Till Gården (utan ett uns ironi!). Är du en hemmafruvurmare känns det helt OK att stå upp för hemmamammalivet, att du tycker om shabby chic och att du hellre stryker än byter däck på bilen. Fast att du gillar bondage-sex, hatar de andra fotbollsmammorna och tjuvröker bakom garaget medan ungarna tittar på svampbob fyrkant, är inget du skyltar med.

Jag gillar inte tanken på ålderdomen. Jag hatar mina grå hår och är paniskt rädd för döden. MEN: vissa saker är betydligt lättare nu jämfört med tio-femton år sedan. Jag kan nästan säga att jag gillar mig själv mycket bättre nu, på ett sätt som möjligen gränsar till självgodhet. Följaktligen skäms jag nästan inget alls längre. Paw-rihk-tit.

Så vad är det en medveten liberal akademiker på 30+ inte skäms över då? Vad är det jag ibland förnekat att jag gör? Vilken skit uppskattar jag på Kanal 5? Vad är det som inte borde ingå i min politiskt korrekta och smakfulla (nåja) fasad? Visst är det spännande? Och ännu mer spännande om JAG får veta vad NI inte skäms över.

Idiotin firar nya triumfer

2011-08-29T15:48:00.003+02:00

Tydligen är kvinnor, enligt giganten och den store humoristen Arne Hegerfors, för dumma för att förstå fotboll. Fotboll är nämligen komplicerat. Aftonbladets intellektuellt högstående kommenterar-kår är inte sena att hänga på. Vatten på sina tröga kvarnar: kvinnor är förstås för dumma för fotboll, förstår inte de otroligt komplexa regler som omgärdar sporten. ÄNTLIGEN säger någon som det är, vågar säga sanningen.

Jag tycker för det första det är tröttsamt att folk som inte var födda på femtiotalet, beter sig om om de var gamla på femtiotalet. Jag tycker för det andra att någon borde reflektera över att det finns kvinnliga läkare, forskare, nobelpristagare, filosofer osv osv. Skulle de kvinnorna inte heller förstå sig på fotboll? Är fotboll mer komplicerat än kvantfysik? Jag har aldrig kollat särskilt mycket på fotboll, men har inga som helst svårigheter att förstå regler och sammanhang. Jag kan också förstå mekanismerna kring att vuxna människor beter sig som femåringar i samband med favoritlagets nesliga förlust. Jag förstår liknelsen med att hockey är en simplare sport. Jag förstår även att debatten inte handlar om fotboll utan om något helt annat. Vissa borde helt enkelt lägga sig på terapisoffan. Kamma sig. Skaffa ett jobb de trivs med och en kvinna de kan respektera.

Herrejävlar så förstående jag är. Cricket däremot, förstår jag inte.

Alltså

2011-08-23T22:54:00.002+02:00

Jag ÄR demokrat. Och jag ÄR humanist. Och jag TYCKER att alla människor ska ha en röst. Men så lyssnar jag (av misstag) på Ring P1 eller hamnar på Flashback Forum (= samma slags människor, olika åldersgrupper) och är plötsligt inte lika säker längre. Ska vi låta dom här människorna BESTÄMMA?

Ja. Jag vet. Naturligtvis måste vi det. Men det finns så många som tycker så fel.

Kommunikationsvett

2011-08-20T14:32:00.003+02:00

Det är som vanligt svårt för mig att få bloggtummen ur. Det har varit sommarlov. Det har varit vansinnesdåd och katastrofsvält. Det är svårt att veta vad jag ska skriva om. Så jag skriver det här:

Hörde nu i sommar en intervju på P1 med två kvinnor med stora brännskador. De talade bland annat om hur det är att bli uttittad på varje dag, och hur människor bemöter dem. Som en av dem uttryckte det (ej exakt citat): Om jag är inne i en affär med en kompis och ska handla något, händer det ofta att expediten vänder sig till min kompis istället för mig. Som om jag vore utvecklingsstörd och hon var min assistent.

Nu ska tant Karinko lära er något mycket viktigt: Det spelar ingen roll om personen som vänder sig till dig är uppenbart utvecklingsstörd (för övrigt är det väldigt svårt att bedöma utan psykologutredning men i alla fall)och den medföljande helt uppenbart den personliga assistenten. Du ska i alla fall alltid tilltala den som tilltalar dig, och prata med den som ärendet gäller. ALLTID! Det är den personliga assistentens/kompisens/förälderns uppgift att i de fall de behövs tolka mellan dig och den som har svårt att uttrycka sig. Det är inte du som bestämmer om det behövs för du vet ingenting om personen, även om du tror det. I många fall (som med den brännskadade kvinnan)kommer det visa sig att det är en alldeles vanlig kommunikativt kompetent person som står framför dig, och i andra fall kommer det lösa sig i alla fall. Det är inte oartigt att inte förstå. Det är inte farligt om kommunikationen faller samman för ett ögonblick. Det är däremot förfärligt oartigt att ignorera människor.

Till sist är jag inte förvånad över att när den nya gymnasieskolan i kommunen var färdigritad och började byggas, visade det sig att man glömt bort en hel grupp av elever och helt enkelt inte byggt några klassrum för dem. Vilka? Träningsskoleeleverna såklart. Det hade känts bättre om jag blivit förvånad.

Abort

2011-07-14T14:14:00.005+02:00

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen:

Den fria aborten innebär jämställdhet. I samhällen där abort är förbjudet sker aborter på ett medicinskt försvarbart sätt för kvinnor som kan betala, och i källare med smutsiga verktyg för kvinnor som inte kan betala. Aborter utförs alltså oavsett, men på ett mycket rättsosäkert sätt och med fara för liv och lem. Abortsiffrorna ska sänkas genom information och dialog om preventivmedel och säkert sex framför allt till och med tonåringar. Abortsiffrorna ska inte sänkas genom skuldbeläggande. Abortsiffrorna ska inte sänkas genom demonstrationer utanför kvinnokliniker med bilder på aborterade foster och inte heller genom dödshotade läkare.

De sena aborter som sker i Sverige sker av mycket speciella skäl. Etiska diskussioner kring abortgräns bör ständigt vara levande, inte minst i ljuset av att neonatalvården klarar barn födda till och med tidigare än vecka 25. Precis som vi måste ha etiska diskussioner kring vilka skador som kan vänta många barn som räddas i vecka 24. Den samhället och vårdapparaten räddar måste vi också ta hand om. Etiska diskussioner innebär inte att lägga ut bilder på aborterade foster. Det är skräckpropaganda.

I artikel i Dagens Medicin angående sena aborter (obs från 2004) meddelas att antalet sena aborter (efter v 18)till största delen handlar om upptäckta fosterskador. En grupp har ökat och det är invandrarflickor som ansöker om abort av sociala skäl. Angående mycket sena aborter:

I fjol biföll Rättsliga rådet sex fall av abort i vecka 22. I samtliga fall hänvisades till fosterskador. - Jag vet inte att någon kvinna med ett friskt foster har beviljats abort efter 22:a veckan. Men vid flera tillfällen, då det visat sig att fostret har haft så allvarliga skador att det inte överlever, har vi beviljat abort en bit in i vecka 23, säger Ulf Durling.

Ulf Durling är verksam vid S:t Görans sjukhus i Stockholm och har suttit i Rättsliga rådet för abort- och steriliseringsärenden i 20 år.

Abortfrågan ÄR inte bara en fråga om kvinnors rätt till sina kroppar. Abortfrågan är i lika hög grad en barnrättsfråga. Varje barn har rätt att komma till världen och vara älskade och önskade. Abortfrågan är också i högsta grad en fråga om inställningen till preventivmedel och säkert sex. Och den som kommer dragande med krav på avhållsamhet för ungdomar som en lösning på abortstatistiken tar jag gärna en debatt med.

Amningstalibaner och nätidioter

2011-07-14T13:56:00.003+02:00

Det kom en studie för ett tag sedan som jag inte orkar länka till nu eftersom det är sommar och då behöver man inte vara så noga med källorna. Forskare eller journalister som skriver om forskning är å andra sidan heller inte så noga med såna saker som korrelation och äpplen och päron. Föreliggande studie hävdade den urgamla tesen "amning ger barn som har högre IQ". Och visst- det var sant. MEN man hade i studien inte tagit hänsyn till en sån liten petitess som FÖRÄLDRANAS UTBILDNINGSNIVÅ!!!! Studien bevisar alltså bara att det finns ett samband mellan amning och högre IQ, precis som det finns ett samband mellan ökad mängd fästingbett och glasskonsumtion. Men det bevisar inte att den högre IQ:n beror på amningen precis som det inte handlar om att man får fler fästingbett om man äter glass. I fästingfallet ligger istället förklaringen i en tredje faktor "varma sommardagar" som underlättar både glassätning och fästingbett. Och i amningsfallet kan t ex förklaringen vara att mammor som har en högre utbildningsnivå ammar i högre utsträckning än mammor med låg utbildningsnivå. Men vissa journalister samt amningstalibaner bryr sig inte om detta och därför kan man läsa inlägg som t ex detta ute på nätet:

"Blir så jäkla upprörd på ni mammor som vägra amma era barn! (Förstår er som inte kan, för er mjölk inte kommer igång så ta ej åt er).

Är ni så jäkla rädda att ni ska få häng pattar senare i livet ellet?! Eller vad fan är problemet?! Att ge sitt barn näring, de är DET det är menat för. Ingen jäkla ersättning, jag ger inte ett öre för sån bullshit. Det är moders mjölken, och inte nån påfunnen ersättning. Ni är så fega och egoistiska för ni inte ger ert barn det bästa.

Ni får ursäkta för mitt upprörda tråd inlägg men bli så ledsen o förbannand på mödrar som ger sina barn ERSÄTTNING......... "

Jag tror att det i princip aldrig är hängpattar som är anledningen till att man inte ammar. Jag tror också på att man inte ska behöva redovisa allt i livet för okända människor som studerar ens tillkortakommanden på öppna förskolan. Jag tror också att det finns många stolpskott ute på internet.

Jag tackar Palsternackans fru för undervisningen i korrelationsstudier samt fästingexemplet.

Konsten att tappa ansiktet

2011-06-28T08:37:00.004+02:00

The noble art of losing face
will someday save the human race(Hans Blix)

Sug på den!

Så mycket elände som orsakas av kränkthet här i världen. Det är en sak att det i Israel-Palestinakonflikten inte handlar om fullt så enkla åtgärder som att bara svälja lite stolthet och skaka hand. Men det är samtidigt så att en mängd konflikter i familjen, på arbetsplatsen, i kvarteret är ganska futtiga och oviktiga konflikter. Och ändå hamnar vi i dem. Jag är alls ingen högtstående människa som lever upp till höga ideal. Jag är snarstucken och sur som alla andra. Till vilken nytta? Ibland när sexåringen kommer hem och berättar om upplevda oförrätter är det lätt att fnissa och avfärda dessa som oviktiga. Det är lätt att som vuxen se att det där som barnet ägnar all sin tankekraft åt inte egentligen är så farligt. Men det är mycket svårare att höja blicken och se när jag själv ägnar mig åt surmulet ältande. Det där eviga sökandet efter respekt går ganska ofta överstyr.

Jag menar inte att man ska svika sina ideal eller lägga sig platt, inte alls. Men jag tror också att det är lättare att hitta kraft till verkliga oförrätter om man eliminerar de futtiga. Det finns förstås tillfällen när folk beter sig som idioter, men i allmänhet gott folk, är det inget vi kan göra något åt. Klyschor är klyschor för att de är sanna, och det där om att det enda vi kan påverka är hur vi själva agerar är följaktligen också sant.

Vad säger ni: ska vi gemensamt tappa ansiktet idag? Som en tisdagshappening?

Nog är det ynkligt att folk med socialbidrag skall ha Playstation

2011-06-13T13:12:00.006+02:00

Det talas om fattiga barn. Den debatten i sig är lite märklig. Varför är det fattiga barn vi talar om och inte familjer i fattigdom? För inte är det väl så att det sitter en massa höginkomsttagarföräldrar runt om i Sverige med ett gäng fattiga barn i den pimpade gillestugan? Det måste finnas en anledning till varför debatten handlar om de fattiga barnen (dom är det synd om, alla kan vara överens!) och inte om de fattiga föräldrarna (för nog måste de ha sig själva att skylla, åtminstone lite lite grand...?)

Visas ett reportage om en sjuk arbetslös ensamstående mamma på nyheterna, kan man sätta sin sista potatis på att det ALLA reagerar på i reportaget är:

- Men ungarna, ser ni det: playstation har dom råd med minsann. Jaha, men skolutflykten kan hon inte betala. Håhåjaja, det verkar sannerligen handla om prioriteringar i den här familjen.

Låt mig bara då säga en sak till dig: JAG förstår dom. Herregud, om du nu inte har ett rött öre, och det sen kommer en snäll faster och säger att hon kommer ge dig 3000spänn till julklappar till barnen så förstår jag att det blir en dataspelskonsol. Vad annars? Tågresa till Göteborg och en dag på Liseberg? Jaha, det var dom pengarna det, och 364 dagar till att försöka fylla när man inte har pengar till varken badhus eller lekland. Och har man ett gammalt playstation kan man också få gamla spel eftersom alla andra uppdaterar till något häftigare.

Det är som om vi alla lever kvar i en KullaGullabild av vad fattigdom är. I Sverige handlar det förstås om en relativ fattigdom eftersom de flesta svenskar, även de som inte har det bra ställt, ändå tillhör typ den rikaste promillen i världen. Och: fattiga barn är fattiga för att de har föräldrar utan pengar. Och är det inte det vi ska diskutera och inte huruvida ungarna har ett gammal playstation hemma eller inte? Bifogar Stig Dagermans sista dagsvers från 1954:

Varning för hunden!

"Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."
(Sagt av en fattigvårdsordförande i Värmland)

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
Dom kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Snart över

2011-06-13T11:28:00.008+02:00

Jag är logoped på barn- och ungdomshabiliteringen och har arbetat inom habilitering sen min examen sommaren 2002. Det är i grunden ett fantastiskt lärorikt och berikande arbete. Att jobba med grund-läggande kommunikation och med att förändra kommunikationsbeteenden hos familjer och nätverk för att barnet/ungdomen på sikt ska kunna uttrycka sitt eget jag, sin vilja, kunna kommentera omvärlden; det kan inte bli mera logopediskt än så. Förutom det får man chansen att jobba nära tillsammans med arbetskamrater med andra professioner vilket möjliggör både ett bredare bemötande av det enskilda barnet, men också ett mer varierat arbetsliv för oss anställda.

Inom habilitering finns ingen quick fix. Det är ett detektivarbete att se vad som kan underlättas på vilket sätt. Kommunikationen ska inte tränas utan finnas där i det vardagliga livet. Det innebär att jag som logoped måste finnas med och vägleda familjen och övrigt nätverk in i den främmande världen, in i den främmande kommunikationen. Att jag som logoped träffar barnet i långa perioder och tränar på habiliteringen ger inte någon avgörande effekt när ett barn behöver ett användbart nytt språk. Korta avgränsade insatser å andra sidan, ger inte heller någon som helst effekt.

Habiliteringen utförs också av många andra instanser än just habiliteringen: vi samverkar med föräldrar, förskola, skola och andra kommunala verksamheter. Grundläggande kompetens hos personalen i förskola och skola, måste kommunen stå för. Men grundläggande kompetens hos föräldrarna, det måste vi vara beredda att hjälpa dem till. Och för att insatserna ska hjälpa barnet, måste vi samarbeta med både förskola/skola och föräldrar.

Det finns hjälpmedel. Fantastiska hjälpmedel som kan underlätta för barn med stora rörelsehinder, autism, apraxi… Hjälpmedel som ska utprovas, förskrivas, instrueras, utvärderas, anpassas.

Barn på habiliteringen behöver dessutom språkliga bedömningar av olika slag. De behöver oralmotoriska, fonologiska, grammatiska, pragmatiska träningsprogram. De kan ha svårt att äta och svälja, de kanske dreglar eller har avvikande ät- och drickbeteende. Logopeden behövs dessutom inom den intensiva beteendeterapin för små barn med autism.

Inget av ovanstående är något som jag som logoped inte ska göra. Det är fullt rimliga arbetsuppgifter som jag dessutom efter snart tio år känner mig ganska väl rustad att ta mig an. Jag känner att jag har en kompetens som behövs, och efterfrågas både bland familjer och kollegor. Det är roliga och stimulerande uppgifter.

Problemet är, förstås, att vi inte räcker till. Logopedens arbetsuppgifter blir snarare fler än färre, och med god grund för det. På barn- och ungdomshabiliteringen i Värmland är vi fyra logopeder i två team. Värmland är stort, och mycket av vår dyrbara yrkesverksamma tid, ägnas åt bilkörning (ca 20 timmar på en fyraveckorsperiod). Och även om vi i alla fall där det är rimligt möjligt, tar patienterna till oss så står vi ändå där med många fler barn som behöver än vi klarar av.

Till slut blir prioriteringen så hård, att det jobb jag faktiskt uppskattar i grunden, har blivit ett annat. Den kompetens jag har hinner jag inte använda mig av fullt ut. Det tilltalar mig inte att skrapa på ytan, när jag vet att det inte hjälper.

Barnen som får sina insatser hos oss ska inte vara vilka barn som helst. Det ska vara barn som har precis samma behov som alla andra barn, men som behöver omfattande och mycket speciella insatser för att få dem tillgodosedda. Det är inte meningen att habiliteringens personal ska göra föräldrarnas eller kommunens jobb. Men det är heller inte meningen att man som familj ska behöva stå ut med att insatser inte kommer, inte för att behoven inte finns, utan för att personalen inte har tid. Att prioritera på ett rättvist och balanserat sätt, tar också tid, och ibland tenderar jag att bara ta namn längst upp från en lista utan att hinna reflektera över om det finns ett barn tio platser ner som har ett något större behov av insatser. För det är det som är grejen: det finns inga barn som får insatser hos oss som inte behöver det.

Låter det roligt? Nej, det är just det som är problemet. Men det känns djupt otillfredsställande att jag har känt mig tvungen att ta ett annat arbete, som jag egentligen inte är lika intresserad av, för att logistiken kring mitt nuvarande inte fungerar.

(Long Term Care ung. habilitering)

Rolig! (för att vara kvinna)

2011-05-30T23:14:00.006+02:00

När jag surfar på humor-klipp på you-tube slår det mig inte bara att det är primärt män som dyker upp där. Det som slår mig mest, och också stör mest, är att många i kommentatorsfältet ägnar väldigt mycket tid åt att kommentera eventuella kvinnor i klippet. Och då sällan i uppskattande ordalag. Roliga kvinnor är fortfarande störande, och OM kvinnor nu ska försöka vara roliga så är det bästa att de är roliga hela tiden. Nån urgammal studie visade väl det också: pojkar vågar prova sin humor mer, är inte rädda för att säga tio misslyckade roligheter för de är övertygade om att de i slutänden ändå kommer ses som just roliga. Tjejer har generellt en högre tröskel för att misslyckas, även när det gäller skämt.

Jag hamnade bredvid en chalmers-spexare på en sittning en gång. Det var på den avlägsna tiden då kvinnor ännu inte tilläts på chalmers-spexets tiljor. Att jag stod på scen avfärdade han med ett: "Kvinnor är per definition inte roliga, och om de är det är de okvinnliga" Skit också. Först får jag inte ligga för att jag inte vill vara hemmafru, och sen får jag inte ligga för att jag är rolig.

Sånt här störde mig då, men som mamma till en flicka stör det mig ännu mer. Förstås: här i Sverige får flickor gå i skola, behöver inte omskäras, inte gifta sig mot sin vilja, får välja abort, kan välja att vara ensamstående ogift mamma... I jämförelse med det borde jag väl inte vara så kinkig. Vad är lite unkna könsrollsmönster egentligen? Vad spelar det för roll? Är det så viktigt att kunna bli skrattad åt?

Å andra sidan: varför ska jag vara tacksam för att jag inte är inlåst, ofri, omyndigförklarad och livegen?

Bollen är rund, Marta är Gud

2011-05-30T11:14:00.005+02:00

Sexåringen spelar fotboll. Glatt och lekfullt ihop med en myllrande hop pojkar och, en handfull, flickor. Så är det ju, fortfarande, att det är halva Sveriges manliga pojkbefolkning som spelar fotboll och några tjejer. PRECIS som när jag var liten. Och det, mind you, är ganska länge sen. Varför har inget hänt? Läser Karlskoga-Kurirens sportsidor. Degerfors IFs A-lag, Degerfors-IFs B-lag, Strömtorps herrar (finns det ett damlag) åker på en svidande förlust, Ängebäck (vart ligger det?) har gjort nån slags värvning. KBs pojkar firar triumfer. Längst bak noteras att Rävåsens damer tagit sin femte seger för säsongen, men inte är nöjda med matchen spelmässigt. Likadant, om inte värre, ser det ut i Aftonbladets rosa bibel. Häromdagen fanns inte en enda kvinna, förutom en och annan skribent, med i hela tidningen.

När sexåringen frågar "är det inga vuxna tjejer som spelar fotboll" svarar jag "jo". Nästa fråga "varför är dom inte med i tidningen då?" är svårare att svara på. För jag vill inte svara: "för att sport är viktigare när det är män som utövar den. För att om du vill bli omskriven i sportbladet som tjej måste du vara världsbäst, medan du som man kan vara snäppet bättre än medioker. För att det anses vara tråkigt, okvinnligt och mesigt med damfotboll." Men vad ska jag svara istället? Ljuga? Hur då?

Klagar jag på detta får jag förmodligen svaret att det ser ut som det gör för att det är pojkar och män som läser sportsidor, det gör ju inte tjejer och kvinnor. Precis som flickor inte läser den nya fotbollstidningen från Egmont "könsrollscementerandet" Förlag. UNDRAR VARFÖR? Hur vågar bakåtsträvande sportreportrar skylla på tjejerna? Är det nån som är förvånad över att det är tjejerna som tröttnar på att spela?

Så Jävla Tröttsamt.

Vad är du bra på lilla vän?

2011-05-19T19:50:00.003+02:00

Dottern slutar sexårs inom kort. Alltså dags för IndividuellUtvecklingsPlan. Där ska barnen bland annat tala om vad de är bra på. Hon svarade kort och koncist "att lära mig saker" och ville sen inte medge något annat starkt område. Vi vuxna lirkade och försökte "men du som ritar så bra, och tycker så mycket om att sjunga, och kan hjula, och räknar plus". Uppfyllda av stigande ångest: "hon tror inte att hon är bra! Hennes självkänsla är i fara". Ia sa till slut med en suck: "jaja, jag är bra på kroppsdelar också"

Vad har hon för förebilder egentligen när det gäller att framhålla sina framstående egenskaper? Går jag ständigt omkring och säger att jag är bra på det ena och det andra? Kanske inte. Å andra sidan brukar jag inte heller yvas särskilt mycket över mina tillkortakommanden. Måste man kunna räkna upp tusen saker man är bra på? Kanske är ändå svaret "jag är bra på att lära mig saker" ett ganska heltäckande och betryggande svar. Kanske är det så att det inte är den som allra mest högljutt hävdar sin förträfflighet som behöver ha bäst självkänsla? Ia vill bli bättre på allt hela tiden, något som å ena sidan kanske gör att hon hamnar i riskzonen för duktigflickasyndromet och att bli slav under rädslan att misslyckas, men å andra sidan lika gärna kan leda henne till att bli vad som helst.

Problemet uppkommer väl när någon kan räkna upp tusen dåliga saker om sig själv och inte någon bra?

Jag har för övrigt aldrig utsatts för jobbintervjufrågeklassikern: "räkna upp tre bra och tre dåliga sidor hos dig själv". (möjligen beroende på att jag alltid varit den enda kandidaten till alla jobb jag sökt. Hård konkurrens). Så varför inte göra premiär här:

3 bra:
- Snäll
- Snabbtänkt
- Social

3 dåliga
- Otålig
- Grubblande
- Uppskjutande

Voila.

Hemmafrun- en sexig livsstilsikon

2011-05-18T20:06:00.005+02:00

Elise Claeson är en slags märklig feminist som anser att kvinnlighet är ett kapital som behöver förvaltas, att en kvinna bör klä sig som sitt kön och att män behöver leka med andra män. I dagens Aftonbladet skriver hon en replik på en debatt angående den nya hemmafrutrenden bla:

Mycket tyder på att jämställdheten överges därför att den averotiserar våra liv. Hur sexiga är mjukismannen som vill vara mamma och karriärkvinnan som vill vara en man?

Ja hur sexigt är det på en skala. Hu. Män som jobbar deltid, vilken asexuell upplevelse. Och kvinnor som jobbar. Så exceptionellt okvinnligt. Kanske tycker hon till och med att det är roligt att jobba. Det förstår man ju att hon inte får ligga.

Kanske är det så, i den mån det är sant, att jämställdheten överges, inte för att det egentligen är så härligt med hemmafruar, utan för att det är jobbigt. Det är lättare att göra det var och en enligt urgammal hävd är bra på. Det är enklare att slippa vara en pappapionjär på sitt byggföretag. Mycket skönare att vara (och här citerar jag Claeson)en sexig livsstilsikon än en genusförstörd jämlikhetsivrare. Mycket snyggare att vara snygg än att vara trött. För tydligen är det så i Elise Claesons värld, att om vi bara låter kvinnor vara kvinnor och män vara män så blir vi också mjuka, vackra och nöjda.

För tydligen är det så att om en man vill vara hemma, så vill han vara en mamma och inte en närvarande pappa. Och om en kvinna vill göra karriär, så är det inte för att hon vill göra karriär utan för att hon lider av penisavund. Antagligen är det inte heller bra att kvinnor numera får tävla i stavhopp. Eller så är det det, bara hon är snygg och ser kvinnlig ut.

För att ett jämställt förhållande ska fungera någorlunda jämställt, måste båda parter göra uppoffringar och båda parter få del av vinsterna. Det har inget med mjäkiga män och okvinnliga kvinnor att göra.

Insomnia

2011-05-04T20:09:00.004+02:00

Det är så orutinerat att åka dit igen. Om jag äter hyfsat, tränar hyfsat, dataspelar måttligt och framför allt inte jobbar som en liten idiot. Om jag gör det så somnar jag. Annars somnar jag. Inte. Jag har haft insomningsproblem i perioder i hela livet. Det börjar med en kass natt och sen gäller det att inte nå den kritiska punkten: Ö V E R T R Ö T T H E T. För då govänner. Då är det kört. Ju tröttare jag blir, desto svårare att somna. När jag väl somnat så sover jag, men tyvärr ringer väckarklockan vid sex så timmarna blir inte många. Mycket opraktisk läggning det där. Inte minst när ungarna var bebisar. Mina insomningsproblem kan nämligen också uppstå när det är dags att somna om. Och har bebisen då en benägenhet att vakna till sådär varannan timme så... Ja då får maken sova med bebisen och jag själv i en egen säng. Va?! Såg ni rätt?! Jobbade inte han? Jo visst gjorde han det. Och ändå tog han frivilligt nätterna?! Uppenbarligen. Han är, enligt en bekant, en alltigenom god människa. Enligt en annan bekant är han en könsförrädare. Vilket som får ni betänka att konsekvensen av att jag inte sover på nån vecka eller så, inte är så trevlig. Inte så att jag får en psykos, men nån slags lindrigare gränsdiagnos som inkluderar vilt stirrande blick och en växelverkan mellan apati och raseri. Och ity maken är en logiskt analyserande person kom han uppenbarligen fram till att den snörvlande bebisen var att föredra framför det.

Nåväl. Kvällen närmar sig. Spänningen är olidlig.

Överraskningarnas dag

2011-05-02T15:37:00.007+02:00

Ni vet hur det är när sånt man vet ska hända ändå kommer som en total överraskning? Och hur sånt man borde veta skulle hända också kommer som en ännu större överraskning. Idag fick jag uppleva tre såna angenämheter. Dels insåg jag vid kalenderöppningen på jobbet idag att den avlägsna framtid då avresan till familjen Gekko i avlägsna Norge skulle ske, infaller nästa vecka. Sen kom jag till förskolan för att hämta Age och då påminde de om att de har stängt nästa tisdag. OK. Kollade snabbt vid hemkomst om dottern också skulle vara ledig då. Det visade sig att hon istället ska vara ledig på måndag. Det är tur att ha föräldrar som är pensionärer.

Puh.

En sak till...

2011-05-01T21:34:00.003+02:00

Det här gillar jag inte heller. Jag kanske inte är en så fin människa som jag inbillar mig?

Förresten vet jag varför jag för närvarande är så upptagen med kränkthet. Det beror på att jag delar hushåll med en sexåring. Sexåringar förefaller vara mer benägna än genomsnittet att uppleva sig orättvist behandlade. Häromkvällen var det strid om vilket barn som skulle få höra godnattsång först, Ia vann varpå Age skrek. Inte blev hon gladare för det, nej då sjöng jag för fort och hon var redan på förhand övertygad om att jag skulle sjunga JÄTTEsakta för Age. Irriterande, men godtagbart, drag hos ett barn. När lättkränktheten består hos vuxna personer undrar jag lite hur det kommer sig. Misstänker att det kan ligga nåt i det som min gamla (men välbevarad för sin ålder!)vän Mariann brukar säga: H*n är bara osäker.

Nu lämnar jag kränktheten och ämnar ägna nästa inlägg åt journalskrivningshygien. Rafflande.

Att blogga eller inte blogga, det är frågan

2011-05-01T11:06:00.005+02:00

Jag fick lust att blogga för att jag 1. älskar ord och att skriva och 2. jag tycker saker. Jag tappade lusten för att blogga för att jag blev feg. Och för att jag insåg 1. att det är lätt att bli missförstådd i text samt 2. folk är jävligt lättkränkta.

Innan jag provar dessa vingar igen vill jag bara förtydliga några saker:

1. Jag försöker använda "jag" och inte "man". Det kan uppenbarligen anses vara provocerande men jag tycker det är bra att försöka visa att jag står bakom det jag skriver. "Jag"- bara jag, "man"- personer lite allmänt.

2. Jag ogillar företeelser men inte personer. En av de stora fördelarna med att bli äldre är att det är lättare att skilja på sak och person. Detta innebär till exempel att om jag skriver: jag förstår inte det där med att tatuera in namnet på sina barn på armen så betyder det inte vvilka urbota idiotiska människor gör en sån värdelös grej utan helt enkelt Jag förstår inte

3. Jag gör saker för att jag gillar det och inte för att irritera andra personer. Som ett exempel: om min granne som är en jävel på odla tulpaner och påta i trädgården och gör det en hel helg, så utgår inte jag från att han gör det för att poängtera min uselhet på området och för att visa hur ful VÅR trädgård är. Jag förutsätter att han gör det för att han älskar att påta i trädgården och gillar att den är välskött. På samma sätt betyder inte min fäbless för att använda ord som fäbless att jag vill trycka ner folk som inte är så intresserad av ord och poängtera min överlägsenhet på området. Jag kommer inte heller sluta att använda såna ord för att inte stöta mig med andra, precis som jag inte förväntar mig att grannen ska rensa lite mindre i sin rabatt av nån slags missriktad hänsyn till mig.

4. Kränkt är ett ord alla ska handskas med försiktigt. Jag håller inte med om att det nödvändigtvis är den som känner sig kränkt som bestämmer om det skett en kränkning. Detta för att det verkar som om en del anser sig kränkta bara för att någon inte gillar färgen på deras bil. En gång blev en kollega kränkt och skändad för att jag inte höll med om formuleringen i ett mail till exempel. Typiskt en icke-skändning. Hade jag sagt du måste väl förstå, lilla imbecilla människa att ingen med vettet i behåll skulle skriva en sån formulering så hade det däremot mer relevant att använda ordet kränkning.

5. Företeelser som jag ogillar särskilt är när människor är
- Kategoriska. Dvs jobbar utifrån tesen att eftersom A var rätt i en viss situation och för en viss person, betyder det att A alltid är rätt, under alla omständigheter. Jag har skrivit ett inlägg om det tidigare.

- Fanatiska Detta gäller religiösa människor av en viss typ, men i lika hög grad militanta ateister som det också finns gott om. Det gäller också föräldratalibaner, politiska rörelser var som helst på skalan. Kort sagt, när människor stirrar för mycket ner i sin egen navel istället för att höja blicken en smula.

- Passivt aggressivaÄr du förbannad, säg det till mig. Skriv inte nåt kryptiskt i en kommentar. Jag förstår nämligen inte att det är riktat till mig då. Är lite dum på det sättet.

6. Vi har alla vår plats på jorden och den är okränkbar. Vi är alla huvudsakligen lika och ändå helt unika. Vilken grej!

OK? Då kör vi!

Nystart?

2010-09-21T08:37:00.002+02:00

Gratis är gott- AKK åt folket!

2010-06-15T11:53:00.003+02:00

Bara som information om det är någon intresserad funkisförälder alt yrkesverksam som läser här: Det finns ett gratis bildprogram här. Har inte testat det mycket och det är väl inte helt lysande. Men det är GRATIS! (och på finska...)

Tiotusen tyska bögar?

2010-06-14T23:45:00.002+02:00

Med tanke på debatten som föregick beslutet, kunde man lätt få för sig att svenska präster skulle springas omkull på kyrktrappen av tusentals homopar (företrädesvis fjolligt obehagliga) ångande av bröllopsiver. Enligt en säker källa BLEV det inte så.

Debatter rörande sk brännande frågor tenderar att bli uppblåsta såsom en ballong. Sen är det väl också så att om man liksom jag inte känner sig hotad av att nån människa älskar en annan så är det svårt att förstå vad det är som blir så stort.

Sen är det en vinstlott för media också, inte minst.

Tänk om det skulle gå att elda fram ett lika entusiastiskt engagemang hos alla och envar när det gäller till exempel inkludering, exkludering och skolans tendens att skylla barns misslyckanden på barnen och inte på pedagogiken. En from förhoppning.

Tonårsbloggslista

2010-05-14T23:13:00.003+02:00

Hohoooo nån här?

2010-05-13T23:09:00.002+02:00

Varför skulle det vara det när det skrivs så erbarmligt dåligt. Jag vinner inte priser som Sveriges Bästa Bloggare 2010. Jag kommer heller inte vinna tävlingen Sveriges Bästa Mamma 2010. Varför? Jo jag har ett stabilt förhållande, en ordnad ekonomi, och framför allt så ger jag inte allt allt allt till andra. Jag skulle inte palla fyra ungar och några stödbarn på det. Till exempel. I mina bästa stunder är jag good enough, annars mest hankar det sig fram. Det är det jag förmår. Det är en sån morsa mina ungar har. Och det tycker jag inte alltid är bra, därför att jag tycker inte att det är nog att "göra det bästa man kan" om inte det bästa är gott nog. Det tycker jag inte. Men får inte ungarna med sig en ständigt uppbackande hand, ett alltid uppmärksamt öra, en piedestal att hasa runt på, betyder det inte att det de får istället är komplett skit och dåligt. Jag kommer förstå om de går igenom perioder med total hopplöshet, jag kommer glatt köpa kängor och säkerhetsnålar, jag kommer ge dem ansvar, jag kommer lära dem hyfs och vanligt folkvett. Men det kommer inte skjutsas till två fotbollsträningar i veckan, Ia får nöja sig med en tills hon kan cykla till dem själv. Ity någon dag i veckan måste väl den här icke kompletta morsan få lite praliner framför datorn.

Aaaah arbetsro

2010-04-23T08:47:00.003+02:00

Idag möttes jag på jobbet av kollega i tårar. Hon skulle lämna barnen på förskolan och hade glömt att det var ledig dag. Hennes lediga dag enligt schemat. Men vem har tid att ha en ledig dag? Och vem kan låta bli att gråta när kalendern är full och ingen är nöjd. När kollegor är sjukskrivna eller galna. När omorganisationen kommer innebära fler resor och fler barn. När 4 miljoner under budget innebär nerdragningar av fyra tjänster i en organisation som blöder.

Jag gråter inte. Det är bara ett jobb. Men jag tycker att man ska vara glad på jobbet, att man ska kunna känna sig beydelsefull och åtminstone nästan nöjd med sin insats. Ett annat jobb, nån?

2010-04-21T08:44:00.003+02:00

Surtrut

2010-04-08T20:39:00.003+02:00

Har storstadat mig i den Stora Staden i Väster återigen. Bekände min tristess för snyggt klädd singelvän med sena vanor innefattande t ex konjak. Å som jag klagade. Hur kul är småstan egentligen? Och barn, hur kul är det? Och ingen barnvakt får man och ingen går jag på krogen med och vem är det som sitter bredvid mig i soffan. Egentligen? Buhu buhu. Jobbet äter upp mig. Och jag har tjocka lår och mina bästisar bor i Stora Städer. Är det konstigt att apatin lurar med en luddig unken filt bakom nästa hörn.

Besinning kvinna!

Får inse att såhär är det ju med jämna (alltför jämna kan jag tycka) mellanrum i detta fullkomligt normala liv. Och det har inte spelat nåt roll- liten stad eller stor, utland, inland eller kustland. Med pojkvän, tillfällig förbindelse, make, för mig själv. Med sambo eler kombo och utan. Innan barn, och efter barn. Med smalare lår eller med gråare hår. Tristessen sitter bakom pannbenet och bankar med en mycket liten hammare. Och yttre faktorer har ingen avgörande betydelse för om den uppstår. Somliga är inte så glada och soliga alltid. Jag är en slags växlande molnighet. Så mycket härligare kanske då när solen visar sig. Och just idag när jag vet att en annan vän snarare är mer av ett kompakt lågtryck över Brittiska öarna som hon har svårt att ta sig ur, just idag borde jag vara tacksam att det finns ganska många revor i molnen.

Dumstrut

2010-04-08T20:29:00.004+02:00

Apropå att vissa störiga element tycker att alla utomeuropéer ska skickas tillbaka till a) stenåldern eller b) ursprungslandet pga att det är 2-3 gånger troligare att nån av dom ska begå brott jämfört med att nån av mig ska göra det. Nån etnisk svensk alltså. Då undrar jag hur man ska bete sig med det faktum att det är sex (6!) gånger troligare att en låginkomsttagare begår brott jämfört med höginkomsttagare. Vart ska vi skicka dom? Norrlands inland? Bergslagens avfolkningsbygd? Till Svalöv kanske. Dom där låginkomsttagarna alltså. Himla rötet folk det där. Slår vad om att de odlar morötter i vardagsrumsgolvet.

Guldfisk

2010-04-08T20:28:00.001+02:00

FYRA fantastiska ämnen till bloggskrivande hade jag. Tills jag satte mig här.Nu ekar det. Tomt.

vabberivabbera

2010-03-22T17:23:00.003+01:00

Sonen 39.3. Glass till lunch. Ledsen. Jag vaken halva natten. Maken i Indien. Dottern frisk och pigg. Hopphopphopp. Tråååkigt mamma. Gröten kokar över. Lymfkörtlarna gigantiska. Sjukvårdsrådgivningen säger alltid att man ska vänta tre dar. ALLTID. "Jaså han har varit sjuk i tre månader? Jamen, det är ingen idé att odla förrän om tre dagar vet du lilla vän.". Tiden går förvisso fort, men inte med två barn som har tråkigt. Vad gör vi i morgon? Glass till lunch nån?

Förresten var bästföredatum på grötriset 20090312. Passar bra på nåt sätt.

Dagens ord

2010-03-21T17:47:00.003+01:00

Sockerchock. Det lider dottern av för tillfället efter ett kalas vi just kom hem från. Nån forskning jag såg refereras till för ett tag sen visade att barn inte blir hyperaktiva av socker. Må så vara, men nog kraschar dom rätt brutalt efteråt. Kan i och för sig bero på den intensiva situationen som uppstår på ett kalas och inte på kalaspåsen i sig. I vilket fall ligger hon utslagen och sur här bredvid, full av sega godisar.

Men. Det var roligt så länge det varade. Och: man går alltid hem när det är som roligast.

Lillebror är f.ö inte sitt mest soliga jag heller.

Jag däremot är moderlig och öm och agerar lugnt och pedagogiskt. Ehum...

Det hade man aldrig kunnat tro

2010-03-21T17:39:00.003+01:00

Att jag och Linda Skugge skulle komma överens. Hon och jag brukar inte göra det nämligen. Jag har alltid haft svårt för att se hennes värderingar genom hennes jargong. Men här stter hon fingret på nåt jag också tänkt på. Det märkliga i att motsatsen till att tycka att pengar är det enda viktiga verkar vara att mena att pengar inte är viktigt alls. För det är endast vi som har som kan driva den tesen. En person som inte äger ett korvöre, inte kan försörja sig och inte ser en framtid för sina barn skulle nog hävda motsatsen. Visst är det viktigast att få vara frisk. Men är du fattig, är du också sjukare än den som har pengar. Och visst är det viktigt att förverkliga sig sälv. Men också enklare när du har en trygg bas att stå på först. Jag kommer att lära mina barn att de inte blir lyckliga av pengar, men att de samtidigt kommer få det svårt om de inte är ekonomiskt självförsörjande. För jag kommer inte betala deras konstprojekt. Sorry.

Tänka utanför lådan

2010-03-09T20:14:00.003+01:00

I Bolibompa har programledaren klätt ut sig till riddare. Hon funderar på vad hon ska heta. DrakdräparSara? Sara Erövraren? Det slutar förstås med att barnen får skicka in förslag till namn. Ia eld och lågor, hon vet det perfekta namnet till en modig riddare. Vi klickar oss in på hemsidan, den Ömma Modern redo att skriva in det fantasifyllda påhittet. Nå?

- Linda Karlsson!

- Linda Karlsson?! Hur tänkte du då? Varför just Linda Karlsson?

- Det var så svårt att välja mellan Linda och Karlsson.

Naturligtvis. Och på sitt sätt mer innovativt än DrakdräparSara.

Björklund= populism

2010-03-02T21:10:00.002+01:00

Skolminister Björklund vill ha mer matte och mindre lek. Sveriges skola ska stramas upp och lära ut mer nytta och mindre trams. Detta stavas P-O-P-U-L-I-S-M. För vem skriver inte under på det? KLart ungarna ska förkovras i skolan. Vad gör de annars där? Här ska Sveriges framtid fostras med inlärning och disciplin.

Jag JAG skriver inte under på det. Vi ska tillbaka till den gamla hederliga skolan som den var på pappas tid. Och hur var det då på pappas tid? Ungar LEKTE. Ity leken är det absolut bästa inläningssättet för små barn. Och kanske även för oss andra? Lek ökar kreativiteten och ökad kreaivitet ger: just det, en fungerande och flexibel inlärningsförmåga. Vist behöver vi ämneskunskap men för att kunna använda den kunskapen krävs ett öppet sinne. Jag jobbar med barn som har svårt att lära sig saker, och barn som inte kan leka. Gissa vilka som har det absolut svårast?

Nu är Mona rökt

2010-03-02T21:07:00.002+01:00

När RUT åker ut sumpar Mona säkra väljare: de personer, huvudsakligen kvinnor, som traditionellt sett röstar på sossarna som nu kommer återgå till arbetslöshet. Vad ska man tro på tro på tro på? Det blir väl borgerligt i år igen, med en bitter eftersmak av militärisk skolpolitik, bantad assistans till funktionshindrade och minskad statsbidrag till habiliteringen.

Att sticka ut näsan

2010-02-23T19:21:00.006+01:00

Det vågar jag inte. Eller får. Sekretess osv. Men när det slås upp stort i lokalpress och TV vill jag komma med en liten liten protest. Vi jobbar visst med Karlstadmodellen på habiliteringen. Varför skulle vi inte göra det? Det är en jättebra modell. Sen kan vi inte göra det så intensivt som familjerna önskar och jag förstår deras frustration. Och det skulle vara härligt att kunna ägna så mycket tid åt några familjer. Men tyvärr, då måste vi ha dubbelt så många tjänster på habiliteringen. Vi är TRE logopeder för ALLA barn med funktionshinder i VÄRMLAND. TRE. T-R-E. Och det finns andra metoder inom habiliteringsvärlden än Karlstadmodellen: kommunicerande samspel, Hanen, BTI, Son Rise osv osv. Vad ska vi vara experter på? Vilka barn väljer vi att lägga mest tid på? Vad är det som ska styra? Svårighetsgraden på problemen hos barnen eller utvecklingsmöjligheterna? Familjernas förmåga? Den som skriker högst? De som är mest socialt belastade? De familjer där föräldrarna har egna problem?

En arbetsgrupp för några år sen på prioriteringscentrum i Linköping skulle arbeta med ett projekt kallat "vårdens svåra val". Något år sedan kom projektrapporten: "vårdens alltför svåra val"

Ack, ljuva treåring

2010-02-20T16:57:00.003+01:00

Du river ut och river ner. Du bryter av och bryter ihop. Du spottar, fräser, säger BAJK-KÅÅJJV. Du trampade precis omkring på en påse med chokladmuffins. Du slåss och skyller ifrån dig. Du hånflinar och lyssnar inte på tillsägelser, eller jo det gör du. Du ÄLSKAR tillsägelser.

Du hjälper till och klappar om. Du sjunger, dansar, målar. Du säger ÄLKAJ GEJJ, och vill pussas, kramas. Du har lärt dig skämta och känna igen ditt namn. Du sover utan blöja och går upp själv på toa på natten. Du säger MYKIGA MAMMA.

Det är tur att det finns två sidor av allt...

Jaggillarsnöjaggillrsnöjaggillarsnö

2010-02-20T16:53:00.002+01:00

Japp. Det gör jag. Gillar snö. Snö snö. Hittills har uppfarten skottats (med handkraft, snöslunga är för veklingar)två gånger. Är bara lite lite orolig för inköpsturen som måste ske. Det finns inte minsta frukt förutom fyra vindruvor, ingen mjölk eller fil, ingen potatis osv osv. Hos oss är barnens kompis som skulle åkt hem för en timme sen, men hennes mamma sitter fast i en snödriva. Våren känns ytterst avlägsen. Jo, jag gilar snö. Fast ffa för att den går att åka pulka och skidor på. Och det kanske inte är det jag längtar efter just idag. Iofs fungerar det nog bättre än att ta bilen, ty någon plogbil synes icke till.

En förlora-förlorasituation

2010-02-17T17:10:00.003+01:00

Jag har varit hemma i två timmar och det har ringt tre telefonförsäljare. Jag kan inte tänka mig en mer värdelös upplevelse för både mig och den i andra änden. Jag försöker att inte vara sur, de försöker tjäna pengar genom att enträget sälja en massa onödigt skit.
- Jag är inte intresserad, tack för att du....
- Men hur gamla är dina barn?
- Jag är inte intresserad!
- Jag kan erbjuda en otroligt pedagogisk seriebok som..
- JAG ÄR INTE INTRESSERAD!!!!!!

Japp. Det slutar ofelbart med att jag blir förbannad och hon i andra änden blir utskälld OCH får ingen provision.

Nix? Ja, men då är det ju så att jag nån gång prenumererat på nån tidning i Bonnierkoncernen vilket gör att försäljare från tusentals olika tidningar har rätt att ringa och störa störa störa. Jag gillar ffa ordväxlingen

- ...ja hallå..! (mitt i läggning av barn)
- Ja hej, jag ringer från tidningen XX och har ett fant...
- UUUuuuäääÄÄÄÄ (barnen skriker öronbedövande)
- Jag är mitt uppe i läggning och har ingen lust...
- Men det tar bara en minut och det här...
- JAG HAR INTE EN MINUT!!!

Så otroligt enerverande

Fa´n tro´t

2010-02-17T09:10:00.000+01:00

Mycket roligt

2010-02-15T20:18:00.001+01:00

Kolla in dom här små gynnarna.

Jag hade ett blogginlägg

2010-02-15T18:32:00.003+01:00

i huvudet när jag tog bussen hem, men nu är det sorgerligen försvunnet. Det hade nånting grått i titeln men nu kan jag alls icke minnas ens vagt vad det skulle handla om. Sånt är just nu livet, en mängd lösa tåtar som fladdrar förbi men jag är för januarilångsam för att hinna ta fatt dem (ni märker: jag är inte ens framme i februari).

Grått, grått, blått, fått, smått, klått, hot, mått, slott, plott, knott, hottentott

Jag är i alla fall stillsamt glad över följande:

- det är frostigt och vackert ute
- min kollega har gått ner fyra kg, grattis!
- ingen är sjuk eller nyligen död (som jag känner reds anm)

Har du lågt blodtryck? Då kanske hemmaförälder.se kan vara nånting för dig

2010-02-09T19:58:00.007+01:00

Japp, ett inlägg till. Jag tror på att gå ut hårt. Och för att riktigt elda upp mig besökte jag min favvo-hemsida "Hemmaföräldrar" Där samlas ett gäng föräldrar som tycker att vårdnadsbidraget är bibeln och Elise Claeson Gud, och vars motto är att jämställdhet kan uppnås utan att använda barnen som murbräcka. Hemundervisning är tydligen också nånting som ine bör ifrågasättas, för det är klart att ALLA föräldrar ALLTID vet bäst när det gäller ALLTING som rör barnet. Fler härliga rubriker:

Enormt många dagisbarn tappas bort varje år Enormt många? Verkligen.

Boll eller barbie - biologin avgör Skilnad mellan människor eller skillnad mellan kön?

Läs också:

Dagis drabbat av resistenta pneumokocker

Två dagisbarn döda i pneumokockinfektion

Max 2 år blev döv av dagisbakterien

Jasmine dog nästan av dagisbakterien - idag är hon döv och saknar balanssinne

Alex 1 år dog av pneumokockinfektion Jag säger bara: dåliga naglar kan vara dold DÖDLIG sjukdom

5-10 dagisbarn tappas bort varje månad i Uppsala län

Många förskolebarn försvinner Många? Verkligen?

Dagispersonal åtalad Förälder åtald, hu så hemskt, bäst att förbjuda föräldrar

Yrkesarbetande mammor får mindre friska barn Jag undrar lite över hur urvalet i den studien ser ut. Yrkesarbetande kvinnr är inte en särdeles homogen grupp.

eller varför inte:

När ingenting är heligt
Vi väljer så olika. I bekantskapskretsen såg jag vännen som valde att göra precis så som samhället kräver. Barnen på dagis från ett år och heltidsarbete. Vi har sprungit på varandra under årens lopp och sakta men säkert har jag sett hennes glada uppenbarelse med det smittande skrattet förvandlas till en allt mer tyst och sammanbiten kvinna med allt djupare fåror i ansiktet. Från att ha sprudlat av livsenergi så förmedlade hon istället bara sorg och stress.

Vad säger ni om det här? Jag ser en mängd problem, men mitt största problem är att alla resonemang andas fanatism. Att alla som tycker någonting annat utmålas som egocentriska missfoster. Jag skulle må bättre om det stod nånting om problem som kan uppstå i familjer där barnen är hemma. Alla föräldrar är faktiskt inte bra för sina barn.

Och herregud, jag skiter väl fullständigt i om folk är hemma med sina barn. Det som är bra för min familj är kanske otänkbart för nån annan. Men jag förstår inte behovet av att smutskasta den kommunala barnomsorgen. Som förresten inte lär bli mer personaltät av ett allmänt införande av vårdnadsbidrag.

Äntligen!

2010-02-09T19:32:00.002+01:00

Lökarna ska vara små i år. Gött. Jädrans vad jag ska flasha min a-kupa i sommar. Eller, nä, det är inte det man gör med en a-kupa. Dessutom visade det sig att små i det här fallet inte betydde SÅ små. Och allvarligt talat: SKA vara små? Så nu ska alla kupor längre fram i alfabetet operera ner sig? Tröttsamt var ordet sa Bill.

Måste sno ett diskussionsinlägg från signaturen "Tyckerska" ang detta:

Det sägs att näsorna 2010 ska vara stora och markanta medan det är mest trendriktigt med små öron. Läpparna ska ha en dragning uppåt för att kompensera krisspåren

.

Det tyckte jag var humoristiskt. Bra att få skratta åt eländet

Inte många knop

2010-02-09T19:28:00.002+01:00

Maken i Mumbai återigen. Jag befinner mig halvvägs ner i nån slags apati vilket innebär att jag sitter i soffan och glor på nåt meningslöst, för att sedan lägga mig alldeles för sent. Min exekutiva förmåga är synnerligen bristfällig även i vanliga fall men nu har den nått botten.

Maken har tydligen varit på indisk bröllopsfest idag. Nån granne till fabrikschefen. Tydligen livat värre. Det kändes långt bort från mig där jag lojt stekte våfflor ("det där är ingen maaaat mammaaaa")och skällde på ungarna.

Men.

Det ljusnar!

Senapskål

2010-02-07T21:08:00.003+01:00

Vem åt senapskål när jag var barn? Vem skulle ha mage att bjuda på det liksom. Och vem skulle äta. Jag undrar över en del meningslösa saker. T ex på vem som kom på att kalla senapskål ruccola.

Och nej, jag är inte död. Jag är tillbaka. Blev lite otryggt där, med flertalet läsare varje dag.

Man är vad man bär. Eller?

2009-12-15T07:46:00.002+01:00

Jag blir lite grann mörkrädd när jag läser det här på Aftonbladet. En liten pojke vill vara Lucia på dagis. Förskolepersonalen tycker att han ska få vara det, föräldrarna tycker inte det. Man får rösta som läsare om vem man tycker ska få bestämma. Och jag är medveten om att det på intet sätt är nåt statistiskt säkerställt resultat, men var ändå på nåt sätt barnsligt övertygad om att det skulle vara en hejdundrande majoritet som röstade för att barnet självklart ska få bestämma vad han vill klä ut sig till på Lucia. Men över 20% menar att det ska föräldrarna bestämma. Hallå: han KLÄR UT SIG till Lucia, han BLIR inte Lucia. Liksom inte heller flickorna blir ett medelhavshelgon med utstuckna ögon, blir han inte heller en tjej.

För övrigt klagade Ia häromdagen. På förskolan har de tydligen haft en jagstärkande övning på samlingen som går ut på att alla ska säga något vart och ett av barnen är bra på. Ia muttrade "nån sa att jag var bra på att leka med bilar". "Är du inte det då?" "Jag VILL inte vara bra på att leka med bilar"

Vi penetrerade inte ämnet ytterligare. Men jag undrar lite var det där kom ifrån. Hon var också bra på att cykla på farliga cyklar och att sjunga, vilket hon godtog.

Inte ett vinnande koncept

2009-12-10T16:38:00.002+01:00

Anna Anka ska visst skilja sig. Det hjälpte inte att suga av sin man varje morgon innan frukost tydligen. Jag har läst angående detta något tänkvärt i Expressen (jo faktiskt) av Cecilia Hagen. Orkar inte länka just nu. Varför Anna Anka ses som en lyxhustru och inte Elin "giftmedTigerWoods" Nordegren. Anna är högljudd, frispråkig och utanför ramen. Elin är tyst, ljuv och med en touch av Öfre Östermalm. Nej, jag är ingen fan av Ankismer, men å andra sidan: hur vet vi att Elins åsikter är så mycket "bättre"?

Jävlarshelvetesskit

2009-12-08T14:47:00.004+01:00

Datorn hemma är trasig, död, svart. På jobbet är jag ilsken. Varför får en (ursäkta klarspråket) psykiskt sjuk människa styra hela verksamheten (nej det är inte chefen!). In i det sista har jag iaf trott att patientsäkerthet smäller ganska högt, men tydligen får man tom skita i att skriva journal eller återföra testresultat eller ljuga rakt ut. Inget händer. Istället ska vi andra sitta på möten och diskutera hur vi ska ordna upp det här. Jag sa som det var: det går inte att ordna upp. I det här fallet finns ingen ljusning. Hon kan inte hjälpa hur hon är, och vi kan inte ändra oss efter hennes skiftande omvärldsbild.

Tillbaka till jobbmailen får vi ett utskick med kritiska frågor från en föräldragrupp. Välkommen med kritiska frågor för all del men jag vill veta: VEM har skrivit frågorna, VARFÖR och HUR ska svaret användas? Mitt liv går inte ut på att göra livet surt för mina jobbfamiljer. Faktiskt. Mitt jobbliv går ut på att på ca 60% serva 200 familjer med funktionshinder utifrån deras frågeställningar kring språk och kommunkation. NEJ det räcker inte till. JAG räcker inte till.

Skulle jag kunna få en enda lite chokladask till jul kanske? Eller en löneökning?

*mumlar surt*

Ibland gör det ont

2009-11-30T23:10:00.002+01:00

En vän till mig har det svårt just nu. Det sortens svåra när man måste leva vidare, och knappast ens vill.

Läskiga Carola

2009-11-30T22:05:00.006+01:00

Jag är sjuk.IGEN. En vecka som frisk är kanske bättre än inget. Tittar på gamla Skavlan-avsnitt och där sitter bland annat Carola och glittrar. Hon skrämmer mig verkligen. Och jag gillar inte hennes röst. Den är vacker. Hon kan sjunga högt. Men hon sjunger med frikyrkodarr. Jag känner många som är frikyrkliga och de flesta av dem kan prata och sjunga UTAN frikyrkodarr. Så det borde funka för Carola också. Sen irriterar det mig att hon verkar så god och blid och helig och jag känner inte att det bottnar.

En gång i tiden bodde vi på landet, innan Ia var född och när hon var bebis. Vi bodde i ett underbart parhus från tidigt 1800-tal som var varsamt renoverat med ett lantkök to die for (nej det finns ingen svensk översättning som duger). I herrgården mittemot bodde storbonden och hans snorkiga fru, bredvid en pingstpastor. På gården bredvid anordnas varje midsommar Sveriges största tältmöte; Torpkonferensen. 15000 kristna på ett gärde. Årets happening när man bor på landet: gångavstånd till tacobuffé och handelsbod med frukostvaror. Jag gick hemma med Ia nån dag innan midsommar och skulle gå ner och lägga i en tvätt när det knackar på dörren. Jag öppnar och utanför står Carola. Jag hälsar alltid när nån ringer på, även om vederbörande går fel. Kanske allrahelst när man bor på ett ställe där folk inte i allmänhet kvistar förbi.

- Hej, säger jag till Carola

I det är läget skulle nog jag, om jag vore Carola, kanske säga:

- Hej, ursäkta mig, jag måste ha ringt på fel dörr

Istället tittar hon på mig och min tjocka bebis, uppifrån och ner, säger ingenting, vänder på klacken och går. In till pingstpastorn (som är kvinna och fullkomligt respektabel så ingen behöver ringa Se och Hör). Ingen dödssynd, men det bättrade inte på min bistra attityd gentemot denna nationalsymbol.

Ja se det var en historia det.

Saknad

2009-11-27T21:59:00.004+01:00

Ia är född den 9 december 2004. Tio dagar innan dog hennes 6åriga kusin, två veckor efter dog hennes farmor. Det betyder en hel massa saker, det innebär att väldigt många människor inte är desamma nu som de var innan. Att perspektiv byts, men också att ångesten träder in. Det betyder också att mina barn lever med saknaden efter en kusin och en farmor som de aldrig fått träffa, men som de ändå lär känna på ett vis. Idag sa Age, när vi var på väg från tandläkaren:

- Jag saknar min farmor. Jag saknar hon.

- Ja, vet du, det gör jag också

- Hon är högt högt uppe i himlen

- Ja, så kan man säga

- Men vi kan inte flyga dit

Nej älskade älskade barn, dit kan vi inte gå.

Dagens rubrik (från DN)

2009-11-27T21:50:00.002+01:00

ÄLG KAN HA DÖDAT 63-ÅRING
Kvinnans make häktades

Det väckts en mängd tankar. Varav en är: varför? Ägde han älgen? Hade han inte tillräcklig pli på den? Borde han haft den inhägnad men höll den istället i köket?

Det hela visade sig förstås bara en rubriksättning gone mad.

Som ett inlägg i den allmänna debatten

2009-11-26T09:15:00.004+01:00

Jag är för fria val. Inte minst när det gäller sånt som rör ens egen person och familj. Men nu har jag senaste tiden mest läst hurra-rop och kommentarer om att det förstås är självklart, och ibland direkt önskvärt, att abortera foster med kända genetiska fel. Och, bara för att vara motvalls, läs det här inlägget från nån som faktiskt vet hur det är.

Det hade man aldrig kunnat tro

2009-11-24T21:03:00.002+01:00

Min make lyssnar inte bara på P1, han prenumererar på Råd&Rön också. Där är en mamma höggradigt upprörd för att hennes trehjuliga barnvagn vält, med en bebis i och en påhängd treåring bakpå. Allt gick bra, tack och lov. HUR kunde detta hända mig, frågar sig vän av ordning. Indignerad mamma, indignerad artikel. Jag känner ett stort jaha växa inombords. Det är fem år sen jag köpte barnvagn för första gången och jag minns att jag redan då ganska tydligt blev varse att lätta, moderna, snygga TREhjuliga vagnar inte är lika stadiga som fyrhjuliga vagnar. No shit Sherlock. Man kan också tänka sig att det är ganska logiskt att vagnhelvetet välter lättare om man applicerar en ståbräda och hoppande storebror bakpå. Ett, litet, hjul fram, fyra hjul (med ståbrädan) och tungt barn baktill. Fysikens lagar mina vänner.

Köp En Annan Slags Vagn.

Vi har visst råd men... eh.... det är inge kul med Thailandsresor...

2009-11-21T20:41:00.003+01:00

Den sk fotbollsfrun som bloggar på Aftonbladets webbplats hävdar att man aldrig någonsin ska säga "vi har inte råd" till sina barn. Det är att lägga vuxenansvar på barnen. Istället bör vi föräldrar linda in: "jag vill inte lägga så mycket pengar på ett par skor som du ändå växer ur, vi åker inte till Thailand för vet du vad: Sverige är så vackert". Allvarligt talat? När Ia undrar varför vi inte kan flyga till Kanarieöarna som den och den på dagis så säger jag att det kostar för mycket pengar. Men påminner henne också om att vi gör andra roliga saker tillsammans istället. Jag har aldrig tänkt i termerna av att låtsas inför mina barn. Självklart ska man inte lasta över bekymmer på barnen, allt behöver man inte säga rakt ut, men låtsas? Var går gränsen för det? Om pappa blir arbetslös, ska han ändå ta sin väska på morgonen och gå och sätta sig på biblioteket hela dagen för att upprätthålla en fasad? Det är väl bättre att vara ärlig: det här har vi inte råd med just nu, men så är det för väldigt många och det är inget konstigt, eller farligt, med det.

Malin Wollin tycker fö att man ska säga att familjen inte utlandssemestrar för att det är bättre för miljön att vara i Sverige. För klimatångest är tydligen ok att föra över på barnen?

På förekommen anledning

2009-11-12T23:25:00.007+01:00

Min gode vän ställer en berättigad fråga här: Är inte Lech Walesa väldigt lik Hasse Alfredsson. Svaret har ni här på ömse sidor! Om mannen till höger är lika rolig som han till vänster vet jag egentligen inget om. Men jag har mina aningar.

Min theme-song

2009-11-12T20:51:00.002+01:00

Minns ni advokatserien Ally McBeal? Här kommer pessimisten Karinkos theme-song. Ibland behövs en spark i arslet. Speciellt som sonen precis vaknade och är ledsen över att han har ont i benen... Swine-flu here we come.

Rumpnisse

2009-11-12T20:14:00.003+01:00

Sonen hittade min gamla mössa hos mormor och morfar. Det är en sån där mössa i skinn med päls runt kanten, en sån som Ronja hade när hon fastnar med foten hos rumpnissarna ni vet. Naturligtvis var jag tvungen att ge en referens till detta, göra sonen kulturmedveten liksom. Stort misstag. I ordet rumpnisse finns nämligen alla möjligheter att lägga märke till likheten med ordet RUMPA. Och rumpa är, som vi vet, en oemotståndlig källa till humor och pruttar. Sonen kiknade av skratt. Rumpa! Vilket osökt fick honom in på... just det: bajs. Det blev en lång kväll.

Att passa i hatt

2009-11-12T20:08:00.002+01:00

En del människor passar i de fina salongerna, i designerkläder, bland slott och koja, passar in, passar sig noga.

Jag passar i hatt.

Av alla klädesplagg man kan tänka sig är väl hatt det mest bortkastade att klä i? Otidsenligt helt enkelt. Jag passar bra i hatt. Ser plötsligt sofistikerad, nästan lite spännande ut. Fint som snus helt enkelt. Men ännu har jag inte hittat ett tillfälle för hatt. På sommaren möjligen, men på vintern: omöjligt. För mössa fungerar inte alls lika bra, det är just hatt som gäller.

Det finns alla möjliga meningslösa saker att känna sig småbitter över. Aaaah november.

Murar kan falla

2009-11-09T20:36:00.002+01:00

Jag har blivit otroligt blödig efter barnens ankomst. Eller om det kanske kommit ändå, med åren. Hur som helst. Den där bilden med en lång rad med Trabanter som rullar in i Västberlin omgärdad av tusentals människor. Den där filmen på den första gränsövergången vid den där bron. Hur vakterna flackar med blicken, aldrig får nån order. Och låter människorna passera. Jag gråter inte, men det är bra jädra nära.

Murens fall. Himmelska fridens torg.

Jag tror att det är de första historiska händelser jag var med om där jag faktiskt insåg att något stort hände. Och jag tycker det finns en del tröst i de där bilderna när muren faller. Det behövs i novembermörkret.

November

2009-11-09T20:35:00.001+01:00

Detta (och nu citerar jag en kollega) rövhål till månad gör ingen människa glad. Och kreativiteten är på botten. Och humöret. Håret är torrt, sonen har astma, maken är i Indien och soffan är nersutten. Blir inte mycket blogg av det.

Föräldrasjälvförtroendeboost.

2009-10-26T21:27:00.003+01:00

Vilken jävla grej egentligen. Här går jag och kan knappt ta vara på mig själv. Och ska dessutom få två ungar att må bra, utvecklas och känna trygghet i mig. I MIG! Fy farao. Jag har all kunskap i världen om pedagogik och utvecklingspsykologi, och mycket liten nytta av det. För när det gäller barnuppfostran av mina egna barn slår reptilhjärnan till. Och ibland hör jag tom morsans röst, från min mun. *pu* Maken säger att "det är inte en fråga om man skadar sina barn utan hur" och verkar lugnad av detta faktum. Medan jag stirrar runt och ibland på allvar tror att jag kan bli en fullkomlig förälder. Men mitt i allt allmänt misslyckande försöker jag bli min egen pedagog. Jag tänker att OK jag är inte särskilt bra på att trösta, men jag är bra på att fråga hur de känner kring olika saker efteråt. Och kan be om ursäkt när jag gör något dumt. Jag är otålig och hetlevrad. Men jag är också påhittig och rolig. Jag tjatar för mycket. Men jag sjunger mycket också. Jag mår dåligt ibland och är då alldeles för självcentrerad. Men jag älskar också att ha dem med i det jag gör, även om det inte alltid är fantastiskt innovativa saker. Jag gillar inte att pynta och pyssla, sätta upp hår och färgmatcha kläder. Men jag låter dem samtidigt se att man inte behöver vara så jäkla gullig och städad och ordentlig och lyckad. Och de får växa upp i en familj där de vuxna älskar och respekterar varandra. Där vi visar att vi tycker om varandra. Och inte minst, de får två föräldrar som duger lika mycket. Men naturligtvis behöver jag skärpa mig, speciellt i vissa frågor där jag verkligen skäms. Men vilka dessa frågor är får ni sväva i okunskap om!

Snart är det val

2009-10-23T15:57:00.003+02:00

Jaha. Snart ska vi bestämma oss. Rödgrön röra eller Alliansen. Det finns gradskillnader i helvetet och i himlen. Men så djupt ner som till Sverigedemokraterna hoppas jag inte att ni kära läsare sjunker. Då förlorar jag hoppet.

Viktigt för mig:

Inkludering. Jag tycker många särskolor är fantastiska, med underbara pedagoger som sätter barnens individuella utveckling i centrum. Men särskolan är till för utvecklingsstörda, inte för barn som i största allmänhet stör eller inte passar riktigt in. (Enligt vem förresten?) Varför kan inte den vanliga skolan ha samma synsätt? Det här gör ju förstås att det blir väldigt svårt att lägga rösten på Folkpartiet. Men sossarna ska inte vara så snabba att slå sig på axeln: Sverige är erbarmligt dåligt på inkludering. Barn lär sig av andra barn, därför är det viktigt med normalstörda förebilder. Även om man går särskolan ska man ha en tillhörighet i vanliga skolan. Jag tappar nästan hoppet när det gäller det här. Senast förra veckan var det en lärare som med panik i rösten sa "men han måste omtestas, han måste vara utvecklingsstörd". Pojken har testats tre gånger. Han är inte utvecklingsstörd. Speciell, men ínte utvecklingsstörd. Han kan lära sig om han får förutsättningar för det. Istället gör systemet så han straffar ut sig. Här kan vi faktiskt lära oss av USAs skolsystem, tro det eller ej.

Vård för papperslösa. Behöver inte skriva så mycket om det tycker jag. Illegalt i landet bör inte innebära dödsstraff. Och vilken rävsax läkarna hamnar i när en sjuk människa söker hjälp och de förväntas be dem vända i dörren och sedan ringa polisen.

Avskaffa landstingen! Eller gör nåt. Vad som helst. Nåt mer kostnadsineffektivt och långsamt system kan knappast finnas. Och med det menar jag inte att vård ska vara vinstbärande. Men jag tror att alla som jobbar inom landstinget förstår min frustration..

Miljön. Förstås. Men jag har svårt att hitta en sakfråga specifikt. Jag har klimatångest och tycker i princip att vi bör betala mer för bensinen (jag bilpendlar för det mesta för övrigt) och flyget ska också betala koldioxidskatt. Till exempel.

Och nu till en kontroversiell fråga:

Kolla över arbetsrätten Nu har jag under min relativt sett korta karriär (7 år) 2 fall där medarbetare fullständigt misskött sitt arbete, skyfflat över arbetsuppgifter på andra och i ett fall helt enkelt mobbat övrig personal. Detta har fortgått år efter år trots försök till insatser och medling. Kompetenta människor har slutat, cheferna sliter sitt hår och facket säger "nej". Jag är också rädd för att få en situation där folk inte vågar säga vad de tycker av rädsla att få sparken. Men nåt måste väl gå att göra? Tänker också på det man kunde läsa i tidningarna häromveckan där en lärare sålt en 17årig flicka till andra män, men där hans arbetsgivare ändå inte tilläts sparka honom från hans jobb på gymnasiet. Det är väl inte rimligt?

Ett axplock. Till slut kommer det väl ändå sluta som senast: DNs test där man via olika frågor till slut fick sig ett parti tilldelat. Det blev ingen överraskning iofs.

Allt är normalt

2009-10-22T21:52:00.004+02:00

Utvecklingssamtal på förskolan angående Age. Det var väl trevligt. Men jag vet inte hur nödvändigt när det som vi i viss mån oroar oss för bara viftas bort: "Jag förstår inte hur folk inte kan förstå när han pratar, jag förstår allting". Ja det är klart att du gör, du har känt honom och träffat honom flera dagar i veckan i 2 år. Vi förstår också vad han säger. Men nu är det inte vår kännedom om honom som ska bedömas och inte heller hur bra vi tolkar bakvända ord. Age är en pojk med så mycket språk i sig, och när det talade språket fortfarande är svårförståeligt för dem som inte känner honom, då bör man ändå vara lite observant. Och inte bara ge föräldrarna (varav en är logoped för tusan!) en klapp på axeln och säga att det kommer gå så bra så och snart, snart pratar han som ett rinnande vatten.

För att förtydliga: Age är en i huvudsak mycket normalstöd pojke och jag är inte allvarlig oroad över hans utveckling. MEN: föräldrars oro måste tas på allvar. Det är fler än en förälder till ett barn med funktionshinder som försökt lyfta sina funderingar för förskola, BVC, barnläkare och gång efter gång fått höra att allt är normalt, att barn är olika, att det snart ordnar sig. För det gör inte alltid det.

Suck.

Jag jag jag jag- igen

2009-10-21T20:11:00.003+02:00

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: många vaccinationer är först och främst en solidaritetshandling gentemot andra. Mässling är inte så farligt- för de flesta, inte Röda Hund heller, men släpps de sjukdomarna lösa orsakar de ändå oändlig skada, t ex på ofödda foster. Jag tillhör ingen riskgrupp och jag är inte särskilt rädd för att bli sjuk men det ska inte bara vara ens eget navelskåderi som avgör om man ska vaccinera sig eller inte. Hade mina barns kusin fått svininfluensa under sin cancerbehandling hade hon dött. Hennes syster fick t ex vaccinera sig mot vattkoppor som inte är farligt alls- för de flesta.

Jag tror för övrigt inte heller att läkemedelsindustrin är så vidare intresserad av att en massa folk ska dö eller skadas p ga ett vaccin som de tagit fram. Jag kan tänka mig bättre reklam.

Du får göra som du vill förstås, det är ett fritt land tack och lov. Men det är inte bara ens egen ensak. Mitt handlande får konsekvenser för andra, så är det bara.

Lysande

2009-10-18T20:31:00.002+02:00

Jag kan eller vill inte uttala mig som om jag vet hur jag skulle ha känt mig om jag varit förälder till ett funktionshindrat barn, jag kan bara uttala mig som jag själv. Och jag tror att gemene man som blir upprörd över det här, blir upprörd över att hon upptäcker sina egna fördomar. För det är inte bara kompletta idioter som har fördomar om utvecklingstörda människor, det är vem som helst. Folk i allmänhet har en ganska klar bild över hur det är att vara utvecklingsstörd. Som om alla skulle vara likadana. Go Jerry!

Ha ha ha

2009-10-16T10:59:00.002+02:00

Polisen meddelar att man gripit några av Usama bin Ladens släktingar.

De personer som nu sitter i säkert förvar är Usamas mor, Marme Laden och de två bröderna, Choko Laden och Remou Laden. I lördags kväll
tillfångatogs även hans syster, Pina co Laden. Nu spanar man efter hans kusin
Sal Laden och hans senile farfar, Varvardetjag Laden.

Serviceyrke

2009-10-15T20:28:00.004+02:00

Jag har skrivit förr om en del busschaufförers ickekänsla för service. Jag har inget vetenskapligt på fötterna och biter mig i tungan men så här är det just på min busslinje iaf: 90% av busschaufförerna är oklanderligt trevliga oavsett kön. Av de övriga 10% är en majoritet kvinnor av nån anledning. Idag råkade jag ut för detta:
Strax efter avgång känner jag att det är väldigt kallt och drar. Tittar efter den skyldiga fläkten men hittar ingt. Upptäcker däremot att den ena dörren inte är ordentligt stängd utan glipar rätt ordentligt. Som den Vän av Ordning jag är ropar jag till busschauffören: Du, dörren är inte ordentligt stängd här bak. Hon saktar in och trycker på den magiska öppna-knappen. Dörren öppna. Och stängs...nästan, men inte riktigt. Hon tittar på mig och ropar: Du det här kan inte jag göra nåt åt. Det är inget jag kan göra faktiskt. Om du är kall får du väl flytta dig. Jag kan väl inte fixa vad som helst heller!
Nähä, så kanske det är. Fast anledningen att jag uppmärksammade detta hade inget att göra med min eventuella frusenhet utan snarare med att det kändes potentiellt osäkert med en ostängd bussdörr i 100 km i timmen. Men vad vet jag. Jag är bara en enkel passagerare.

Nämen att jag inte tänkte på det

2009-10-13T22:44:00.005+02:00

6. Dela inte ut straff utan en förklaring. Alla barn bryter mot regler. Det räcker dock inte med att tillämpa till exempel time out om barnet inte förstår vad det gjort fel. Sätt dig ned och prata med barnet om vad som hänt och föreslå en lösning. Har barnet tagit en leksak från sitt syskon kan du till exempel be barnet att lämna tillbaka den.

Här finns länken

Jag ska be barnet att lämna tillbaka leksaken. Genialiskt. Så enkelt vårt liv kommer bli nu. "Ge tillbaka bilen till Ia nu" "Ja mor". Idiotsäkert. Verkligen.

Hos öranäsahalsdoktorn.

2009-10-12T19:20:00.003+02:00

I juni fick Age rör i öronen. Han hade haft många öroninflammationer, hade mycket vätska bakom trumhinnona och hörde väldigt dåligt. För nån vecka sen var det dags för en ny ÖI och pga rören skulle han kollas extra hos Dr Russkij. Hon vilar inte på lagrarna den damen. Vips, så var ena röret ute, vips det andra "Diet sietter dåligt diet diär" (ni förstår konceptet). Tydligen var det heller inte tal om nya rör, trots att de var alldeles nödvändiga för tre månader sen. Och trots att diagrammet på högerörat inte vågade sig sådär fint utan istället var ett rakt streck. Jag uttryckte viss oro inför att talet inte förbättrats alls och VIPS kom det simultant från både doktor och sköterska:

Du ska inte oroa dig, snart kommer han att prata så fint så. Barn är olika.

Att de inte hörde Age prata under hela besöket och följaktligen inte borde kunna bedöma hans uttalsutvecklingsmöjligheter var skit samma. Att undertecknad råkar vara logoped och förmodligen vt mer om både velarisering och klusilering än de där båda, viftades bort. Och nästa person som säger att barn är olika kommer jag ha mycket mycket svårt att inte knäppa till på näsan.

Sen frågade jag om den där körteln bakom näsan, om den skulle tas bort och isåfall varför. Och när. Dr Russkij sa "röntgen röntgen" och hade sånär skickat en remiss där och då om jag inte hunnit säga att hans näsa redan var röntgad och att dr Russkij herself ringt oss om resultatet.

Om tre månader är det återbesök. Får se om hon minns oss då. Och hur bra Agestackaren hör då...

I väntans tider

2009-10-09T22:45:00.001+02:00

Morsan och farsan får hem en av de här pluttarna nån gång under v 47. Förstår ni hur många leksaker som kommer ryka!

Bratz?

2009-10-09T21:14:00.003+02:00

Nehej, bara en snygg supermodell. Det ser helt sinnessjukt ut. Har ni sett de där smått vidriga barbie-wannabeedockorna; Bratz? Ungefär så ser hon ut. Skruvat. Fast jag har svårt att tro att nån som tittar på det där vill se ut så. Eller?

Jag är tillbaka

2009-10-08T21:46:00.002+02:00

men ändå inte tillbaka här på bloggen. När jag äntligen fått läsare. Otacksamt!

I morgon kanske.

Väntar med spänning

Joråsåatt

2009-09-30T08:24:00.001+02:00

Spär på min klimatångest genom att sticka iväg till Rhodos idag tillsammans med 4,5-åringen. Ha´re!

Det är synd om människan

2009-09-29T20:16:00.004+02:00

Idag var en tung dag på jobbet. Jag tycker att det borde finnas en slags "oturspott" i livet; att om nåt riktigt jobbigt hänt, borde man vara vaccinerad mot att nåt annat lika jävligt, eller värre, händer igen. Jo, för det finns värre saker än att vara lite febrig på sin utlandssemester... Ibland tar jag med mig jobbet hem, ibland när den där medmänskligheten som måste finnas kryper väldigt nära inpå.

Och inte kan jag prata om det heller, den där sekretessen ni vet. Men håll tummarna, eller be väldigt innerligt, så tror jag att det ändå når fram. Det finns en familj som behöver all styrka dom kan få.

Dålig timing

2009-09-28T21:54:00.001+02:00

Ska man ha ont i halsen, hastigt uppkommet, bör detta inte inträffa två dagar innan avfärd till varmt charterställe.

Dagens Agecitat

2009-09-26T18:36:00.002+02:00

När man ätit och fikat är man inte hungrig och fikig längre.

Så sant

Jag tycker, jag anser, jag tror, jag vet, jag, jag, jag

2009-09-26T14:46:00.002+02:00

Linda Skugge tycker att barn måste socialiseras, bli smidiga, starka, stresståliga varelser med ett stort kontaktnät. Hon investerar i sina barn. Hon fick aldrig åka på aktiviteter hon minsann, hennes föräldar frågade aldrig om hon ville. Hade de bara gjort det, hade hennes liv blivit en framgångssaga. Typ. Läs här för hela debattartikeln. Jag räknade inte hur många "jag" som fínns i artikeln, men det är bra många. Hon fick inte, så därför ska dom få. Och frågetecknen hopar sig: vill barnen det här? Ena dottern vägrade så småningen gymnastik FAST hon hade fallenhet för det, vilket gör Linda Skugge purken. Linda säger att det är VI som vuxna som ska styra in våra barn på rätt aktiviteter. Kanske är det också vi som vuxna som ska bromsa ibland. Och rätt aktiviteter, vad är det? Risken är väl att barnen istället för att som Linda sura över att hon aldrig fick några sportaktiviteter som barn; snarare kommer tala ut i TVsofforna om hur de drillades trötta i träningslokal efter träningslokal. Det är inte en fråga om vi kommer skada vår barn, utan hur.

När ska de leka? Ha tråkigt? Klippa sönder en tidning och sen tejpa ihop den med blommig tejp och binda ett snöre om? Gräva ett hål bakom vinbärsbusken för att se hur djupt det blir? Sitta ensamma i sin egen värld och tänka?

Det kanske bottnar i att jag i grund och botten är en latoxe och därför gärna sjunger latmaskens lov. Kanske det. Men också i att faktiskt inte alla människor vill vara smidiga sociala varelser. En del trivs ganska bra som excentriska ensamvargar. Har Linda Skugge planerat in en aktivitet för det också?

Dagens ord

2009-09-18T21:45:00.002+02:00

Schackbekanta

Kollar på Skavlan. Och det är klart, är man schackspelare så medföljer det förstås schackbekanta. Men jag tror inte jag har några. Ja, jag spelar inte schack, så det är antagligen semantiskt omöjligt att ha en schackbekant.

Å dessa intellektuella fredagkvällar.

Kollar på cykel

2009-09-18T20:07:00.002+02:00

Tänker nu sälja min cykel då jag har tänkt mig att skaffa en annan cykel.Har inte haft denna cykel speciellt länge så jag skulle kunna säga med hjärtat på handen att den är nästintill som jätteny.Allting fungerar på den som både bak och framljus(dynamo).Godkännt lås och bägge nycklarna finns.Denna cykel tåls att titta på.

Mmmm. Låter bra. Nästintill som jätteny också.

fin cykel i ubderbart skick växlar fungerar perfekt dom är 7 till antalet båda lysena fungerar med lås med alla nycklar finns ring om intresse finns.

Punka finnes ej. Inte punkter heller.

No shit, Sherlock

2009-09-11T11:13:00.000+02:00

Det hade jag aldrig kunnat tro...

Tre ord jag uppskattar

2009-09-10T21:43:00.002+02:00

Det är inte innebörden i dem jag uppskattar alltså, jag bara gillar hur dom låter. Roligt, liksom

Lattemorsa

Föräldrataliban

Sjalterrorist

En sjalterrorist kan ofta även vara föräldrataliban (kan man kanske se på den semantiska likheten där...) men knappast lattemorsa.

Vuxenpoäng

2009-09-10T20:03:00.004+02:00

Inte fasen är det vuxenpoäng att storhandla, ha ica-kort eller cykelhjälm. Däremot har jag cashat in fett med poäng idag. Avundsjuk? Vill du veta hur? Det är enkelt:

Du har fett hår, buskiga ögonbryn, en jättefinne på näsan och är extremt osminkad på det där nästan grå viset. Du ser ut på det viset, och går ändå in till polisen och fixar ett pass. Som du ska ha de närmaste fem åren. Ditt ansikte utåt. Och du bryr dig inte om det särskilt mycket utan tänker istället muntert "det är ju ändå så här jag ser ut".

Voila.

Pratat med förskolechefen

2009-09-08T11:52:00.002+02:00

Hon har inte gett några riktlinjer vad gäller att ha syskon kvar på förskolan när ett annat syskon t ex är hos läkaren, men hon är å andra sidan ny chef sen i somras. Hon förmodar att det borde gälla samma sak som när ett barn är sjukt: det friska syskonet får vara på förskolan.

Men hon skulle kolla om det fanns några riktlinjer angående detta på nåt annat håll.
Och höll med om att det ska vara samma regler för alla föräldrar.

För att lätta upp

2009-09-07T21:03:00.002+02:00

Bilden snodd här

Så vad ser du? Snuskhummer.

Barnens Behov i Centrum

2009-09-07T19:57:00.006+02:00

Age ska på astma/allergiuppföljning i morgon och det blir en rätt långdragen historia med pricktest och grejer. Jag sa när jag hämtade på dagis att barnen äter frukost hemma, jag lämnar av Ia vid klockan halv nio och Age återlämnas i tid till lunch. Skulle sen iväg när en av pedagogerna kommer och säger:

- Fast Ia får inte vara här hörde jag precis

- Ursäkta?!

- Nej alltså Majsan och Nisses föräldrar fick ta med alla syskon när de skulle till läkaren.

- Och varför då om jag får fråga?

- Ja, alltså, du är ju ledig. Och då får barnen inte vara här.

- ????!!!!

I Karlskoga kommun ska man enligt uppgift jobba enligt Barnens Behov I Centrum. Ja det är verkligen Ias behov att sitta i ett väntrum och sen få se sin lillebror bli stucken i armen. Precis som Majsans pappa säkert tyckte det var absolut fantastiskt att samtidigt som Majsan grät och inte ville undersökas, jaga lillebror 15 månader runt i rummet. Jag skulle också ha tyckt det hade varit en riktig familjehappening om Ia varit med under Ages öronoperation. Vad mysigt vi hade haft det allihop på uppvaket. Idag hade sjukgymnasten bassänggrupp med fyra funktionshindrade barn. Tänk vad härligt att slänga i en sådär fem-sex normalrörliga syskon i samma lilla rehabbassäng. För att inte tala om att språktesta en lättstörd autistisk person ihop med ett par stimmiga pratsamma bröder. Och vem har inte drömt om att ta med barnen till gynekologen? Tandläkaren? (Vängka Age schluka! Gö ingke shåå!)Eller varför inte till familjeterapeuten? Och vilken fröjd att ha vaccinationstid på sitt arbete i Kristinehamn och behöva åka 25 minuter och hämta på dagis, åka 25 minuter tillbaka, vaccinera sig, och sen göra om resan igen i omvänd riktining.

ALLVARLIGT TALAT!!!!!

Sen har förskolefröken den goda smaken att namnge ett föräldrapar (undrar vilka hon pratar om mig med?) som faktiskt hade åkt BÅDA två med lillebror bara för att ta en spruta

- Och då kan man faktiskt tycka att syskonet inte ska vara på dagis

Jaha. Varför då? För att föräldrarna misshagar personalen? Ty barnet skola betala tusenfalt för varje snedsteg som deras fader och framför allt deras moder tar. Ehuru så säger skriften "kommunala regler för att misstänkliggöra och sätta dit föräldrar"

Efter jag sagt ungefär detta (fast inte så välformulerat och med starkare röst) frågade jag om vem som bestämt detta och hennes telefonnummer.

- Eeeeh, fast jag kan ringa

Säger personalen. Ringer och meddelar sen att Ia visst få vara på dagis i morgon. Och tror kanske inte att jag inte kommer gå till botten med detta. Men jag vill veta: är det personalen som tänjer lite på rekommendationerna för att få bestämma? Är det förskolechefen som drabbats av sinnesförvirring pga maktmissbruk? Är det politikerna som teoretiskt sett tycker att detta är rätt och riktigt och sätter Barnens Behov I Centrum? Det vill jag veta. För jag misstänker att jag visserligen får som jag vill men inte för att jag anses ha rätt utan för att jag är arg och vältalig. Och så gäller vissa regler för den familj som är välfungerande och stark, och andra regler för föräldrar som inte kan tala för sig. Och sånt gör mig så jävla galen. Pardon my french.

Nä. Jag tycker inte man ska ta med sig en unge på semester och lämna den andra på dagis. Jag kan faktiskt tycka att man skulle kunna få ta en semesterdag och åka på spa själv utan barn för att överleva hösten och slippa vara sjukskriven. Utan att behöva använda mormor som barnvakt. Kanske kan det helt enkelt också vara att sätta Barnens Behov I Centrum. Men jag kan förstå varför jag inte får det. Det här däremot är BAROCKT.

Och ta mig tusan om inte jag och Age ska ta oss en liten fika i morgon, bara vi två.

Spännande värre

2009-09-06T20:32:00.005+02:00

Maken ringde från hotellet i Mumbai. Han hade begynnande förkylningssymptom. Hu så spännande. Sist han blev sjuk på Indienresa kom han hem efter två/tre veckor 8 kg lättare med 40 graders feber och röda prickar över hela kroppen. Jag hade varit hemma med sjuka barn och varit sjuk själv och längtade efter avlastning, men så blev det visst inte. . . Vårdcentralsläkaren i Göteborg vägrade ta emot honom för att han kom direkt från Indien. Trots att han inte varit i närheten av en läkarstation där utan endast medicinerat flitigt med Ipren och Magncyl. Istället skickades J till Östra Sjukhusets Infektionsklinik där han fick sitta och feberfrysa i ett iskallt uteväntrum och slutligen få en mindre utskällning för att han besvärade infektionsläkarna med en simpel obehandlad halsfluss. Det hela kulminerade efter nån vecka när han i princip sovit dygnet runt och till slut lovade mig en sovmorgon. Halleluja! Jag blev väckt vid pass klockan sex morgonen efter av en man med stora böldliknande utslag i ljumskar och armhålor och stora svårigheter att andas. Han väste fram "jag verkar ha blivit allergisk mot något, måste åka till akuten". Vad tänkte jag då när jag stod mitt emot min livs kärlek, avmagrad med andnöd? Jo:

Din jävel! Jag skulle få sova!!

I lust och nöd.

Sen blev jag förstås orolig och ångerfull och allt det där. Men ändå. Där ser man vad sömnbrist kan göra med en människa. Nu hoppas jag närmast på att han är förhållandevis fräsch på torsdag så han KOMMER HEM! Och nej det är inte svininfluensa. Jag vägrar svininfluensa.

En sak jag hatar

2009-09-03T23:24:00.002+02:00

Det är det värsta jag vet. Att tvinga i sin lille treåring astmamedicin med den jättestora Nebunetten. På vintern behöver vi inte tvinga, då gör han det själv av gammal vana. Men nu är det första dagisförkylningen och då är det bara att härda ut och hålla i tills han har andats in. Och inte bry sig om att han skriker att han inte vågar. Det kommer bli en lång natt. Och det är INTE svininfluensan. Jag vägrar svininfluensan.

Märkligt

2009-09-03T18:03:00.001+02:00

Det är konstigt. Ösregn ute och ändå känns det öken.

Vem blir orättvist behandlad egentligen?

2009-09-02T21:13:00.004+02:00

Idag är en sån dag då jag känner mig lite missförstådd. INTE kränkt. Inte kränkt alls. Kränkt är ett starkt stort ord. Missförstådd är inte så farligt. Lite stickigt bara. Vissa beter sig om de tror att vi som jobbar i vården bara är ute för att förhala, missbedöma och allmänt slashasa oss. Jag fick höra en gång att "vår nya sjukgymnast är mycket bättre, hon är samarbetsvillig och rättar sig efter oss och våra tider". Jo. Kan det spela in att sjukgymnasten är privat och behöver sina patienter? Möjligen. Jag glömmer också saker, fast inget viktigt än så länge. Det händer ofta att jag inte ringer upp precis samma vecka som jag lovat nåt. Det är klart att jag vill vara följsam och omtyckt och service minded. Det är klart att jag vill det! Jag gör mitt jäkla bästa för att det ska bli så. Men i vårt arbetslag finns ca 150 familjer. Jag jobbar en dryg halvtid (har 20% i projekt). Det är ingen ursäkt för att vara oprofessionell, otrevlig eller nonchalant. Men det är en förklaring till varför nästan ingen är nöjd. Varför alla vill ha mer. Alla barn som är hos oss har behov som behöver tillgodoses med extra stora resurser. Men vad gör vi när de extra stora resurserna inte finns?

Och det här är min övertygelse:

Jag tänker INTE prioritera den familj som skriker högst. Det är sååååå mycket enklare att göra det. Men tyvärr: det kommer förhoppningsvis inte hända. ALLA föräldrar vill det bästa för sina barn. Men en del förstår inte vad det är. En del har inte röst att skrika. Och jag måste lägga min tid på de barnen som behöver det mest. Jag är också en verbal påläst stridig förälder. Det är inte det att jag inte förstår. Och ingen ska heller få mindre, eller sämre, vård för att den skriker.

Och ring för Guds skull inte min privata mobil.

Jag kommer nu att huka under ett buskage för den korseld som strax drabbar mig. Får jag bara tillägga:

INGEN behöver tacka mig för att jag gör mitt jobb. Det är mitt arbete. Jag får betalt. Det är inte tacksamhet jag är ute efter. Lite arbetsro, möjligen. Och 90% av tiden är jag faktiskt rätt bra på att ta emot frustration, ledsnad, oro, frågor, ifrågasättande och jag är självkritisk intill ruinens brant. Men Inte Idag.

För er som inte addat mig på facebook

2009-08-30T21:39:00.002+02:00

Sonen tyckte att Finnkampen var lika delar fascinerande som frånstötande:

"Man får inte springa med pinnar!"

"Man får inte hoppa i vattenpölar utan stövlar!"