När jag dör...

Egentligen vill jag skriva "om jag dör". Det känns mindre ångestladdat så. Möjligen, möjligen skulle det vara ett självbedrägeri, och sånt är aldrig bra. Har jag hört. Men i alla fall: när jag dör hoppas jag att jag är så gammal att mina organ är helt oanvändbara och att det är därför jag dött. Men om det inte är så, om tåget spårar ur på tisdag eller nåt annat händer så: ge gärna mina hornhinnor till pappa så han får se klart igen. I övrigt har jag inte öronmärkt några organ till någon, men det skulle kännas som ett slöseri att bara bränna dem och sprida dem för vinden. Och visst, man vill helst tänka att det är stackars oskyldiga sjuka barn som ska hjälpas till livet. Men jag är inte knusslig. Behöver en alkis en lever, så varsågod, kanske blir han nykter vem är jag att misstro det? Surkärringen längre ner på gatan gör kanske ingen glad, men hon har också rätt till en andra chans.

Jag har alltid varit organdonator, med kort i plånboken. Men det känns extra viktigt efter att lilla J dog. Inget organ i världen hade kunnat rädda henne, men tänk om... Tänk om det hade varit det som behövts: ett nytt hjärta som kunde fortsätta slå åt en sexåring som hade hela livet framför sig.

Om du vill: anmäl dig till socialstyrelsens donationsregister och lika viktigt är att tala om för dina närmaste vad du önskar.

Parafras på InnanDuSov-inlägg

Läs här för referens!

Jag röstade senast på centerpartiet. När jag tycker att sossarna skärpt till sig kan det hända att jag röstar på Miljöpartiet igen.

Jag har ingen politisk idol men jag tycker Maria Wetterstrand gör ett bra jobb. Det gå att lyssna på henne.

Jag har Erik Östros som hennes motsats

Jag har Mia%Kara som idol också. Mest Mia%Klara. Alltid Mia först.

Och Killinggänget. Nästan lika mycket som Mia%Klara, men bara nästan.

Jag tycker att vi är 300 år sena med att skrota Kungahuset och åren går. Snart är vi uppe i 400 år.

Jag är 165 cm lång. Det står 166 i passet.

Jag tänkte flytta till London en gång, men nåt hände och jag hamnade i Llampeter istället.

Jag är mörkhårig men mycket blek vilket gör att man i Bulgarien pratar bulgariska med mig, och en gång på Frölunda Torg var det någon som skrek "Åk hem till ditt land jävla rumän" efter mig.


Jag är föredömligt nykter sedan första graviditeten. För att det har blivit så. Jag dricker ett par öl nån enstaka med ambitionen att bara dricka socialt och inte bli full men jag lyckas aldrig. Toleranströskeln är ack så låg. Och det är ju bra.

Jag skulle aldrig tatuera mig.

Jag tycker att om man ska tatuera sig ska man göra det ordentligt. Som min kompis Anders (det är en pseudonym) som har en dödskalle på knäskålen. Respekt till honom.

Jag tycker att drogpolitiken i Sverige är alldeles för lam. Sen tänker jag efter lite och vet inte riktigt vad jag menar med det uttalandet. Är den lam? Eller felinriktad?

Jag har ganska kort stubin. Fast jag exploderar inte. Bara pyser.

Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa till J när vi träffades. Det var innan den första graviditeten.

Jag är inte rädd för ormar, blod eller flygplan. Tycker att det är lite äckligt med kroppsdelar som gått ur led och vridna anklar och sånt. Fast när J fick axeln ur led skrttade jag hysteriskt för att det såg så roligt ut. Och för att badkarsvattnet samtidigt forsade och rann ner i vardagsrummet. Vardagssurrealism.

Jag har OERHÖRT svårt för den syn på feminismen som Gudrun Schyman förmedlar.

Jag har också svårt för folk som tror att feminism betyder att män ska tryckas ner och flickor inte får ha rosa på sig. Lyft blicken tjejer. Det finns större frågor än så.

När J lyssnar på sin musik, blåsorkestermarsch, så säger jag att jag har väldigt ont i huvudet. Och så går jag ner i källarn.

Om vi får en son till vill jag att han ska heta Sixten. J vill överhuvudtaget inte ha ens en hypotetisk diskussion om detta, flackar med blicken och väser: TVÅ barn räcker.

Jag hade en kris när jag skulle fylla 31. Åt aldrig medicinen som doktorn skrev ut, träffade en kurator i stället och lärde mig att andas och inta en zenbuddistiskt perspektiv på livet. Eller så.

Jag längtar inte efter att bli pensionär.

Jag saknar min mormor, och min morfar, farmor och farfar. Lilla J och svärmor. Jag är en sån som saknar och det går aldrig över.

Jag vet inte om man kan vara en god människokännare. Jag inbillar mig att om man tror att man är det, det är då man missar att den trevlige grannen är psykopatisk massmördare.

Jag skrattar väldigt ofta. Och lätt. Jag gråter också väldigt lätt.

Jag är är helt ointresserad av matematik. Jag skyller på att min mamma är mattelärare. Nånstans måste frigörelsen äga rum. Typ.

Det var allt för nu.

Idag

Solen skiner
Barnen ritar (förhoppningsvis på papper)
Ledig dag
Göteborgsresa ikväll
Gött

Föda barn

Det här bevisar i alla fall en sak: Det finns väldigt många myter kring barnafödandet och, ja ni vet: den heliga modern.

Jag lär mig tamejfan aldrig

Folk (typ min man och min kurator) har varnat mig för att säga JA till det här projektet. Men jag tänkte att det kunde vara roligt och givande. Hahaha. Och så sa jag inte nej, utan JA.

Jag har som sagt sekretess. Men det gäller inte mina arbetskamrater. Lojalitet borde jag väl känna förstås. Men det beror rackarn i mig på hur dom beter sig också.

Resumé:
På mitt jobb finns ett projekt som jag föväntas ingå i. Där är man tre olika yrkesgrupper som jobbar två och två med varje barn. Poängen är b la att man ska vara olika yrkesgrupper för att vi har olika kompetenser. Projektet är precís så illa skött som man kan förvänta sig inom landstinget. Dessutom finns en försvårande faktor i form av logopedX. Jag känner till henne sen innan. Hon har samarbetsproblem och var i princip portförbjuden i mitt frra landsting. Det beror nog inte på idioti eller illvilja, utan snarare på nåt mer patologiskt (väntrumsdiagnos kallas sånt). Hon dyker inte upp när hon ska, säger saker som inte stämmer, gör sig ovän med familjer, har ingen framförhållning och planering och pratar osammanhängande. Ingen vill jobba med henne. Och gissa vem som är uppsatt som parhäst med henne? Jodå: naturligtvis Karinko. Oturligt för dom är jag numera ganska ovillig att styra upp och görarätt och gör inte allt för att undvika konflikter så jag sa:

- Varför är vi två logopeder? Jag trodde vi skulle vara olika yrkesgrupper.

Det blir tyst. Se följer en mängd fantasifulla anledningar. Stämningen blir TRYCKT. Det skiter jag i. Till slut går logoped X för att hämta kaffe. Hur omöjlig hon än är är det förstås inte roligt att veta att hon inte är önskvärd (hon uttrycker iofs själv att hon helst jobbar ensam). När hon gått säger pedagogA:

- Ja, det blir ju så att den som är ny får jobba med henne. Ingen vill ju. Det är ju inte så schysst kanske

Jag:
- Nej

Pedagog B:

- Jag tänker inte göra det. Jag klarar inte av henne. Det går inte.

Pedagog A (gråtfärdig):

- Ja JAG tänker inte vara den som konfronterar henne och ledningen med det här. Jag tycker INTE att det är min sak.

Jag:

- Så då tänkte ni att den som är ny får göra det?

Tystnad.

LogopedX kommer tillbaka. Alla byter samtalsämne. Jajamen. Historien upprepar sig.Minns ett av mina första jobb. Vem var det som fick jobba med den frontallobsskadade kvinnan som svor, skrek och kastade inventarier. Jo, Karinko. Ingen annan ville ju. Alla andra mådde så DÅLIGT över hur hon var och då var det bäst att jag var där. Det klarar ju jag. Eller hur.
Men hörrni chefer, jag är inte 19 längre. Jag har tittat på Grynet. Jag tar ingen skit.

Ris och ros

Ia:

Vad fin du blev i håret mamma.
Vilka gula tänder du har.

Här gäller det att välja vad man ska ta fasta på. Halvtomt eller halvfullt?

Är bara barn olika?

Man kan komma ifrån jobbiga "föräldradiskussioner" rätt lätt genom att gemensamt rycka på axlarna och lättat utbrista: Barn är olika! Och så är det ju förstås. Men det är inte så enkelt. Tror jag i alla fall. Jag har en kompis som fortfarande ammar sin 2,5-åriga flicka flera gånger på natten. Mina barn slutade ammas vid 8 månader ungefär. Beror det på bara på att hennes flicka behöver extramycket närhet och energi på natten? Och att mina barn främst sett tuttarna som mat och tröttnat när de börjat äta vanlig mat? För så har jag väl slingrat mig, absolut:

För mina ungar har bröstet bara varit mat, inte så mycket mys. Mina ungar gillar att sova i sina egna sängar.

För det är till hälften bullshit. Visst: barn ÄR olika. En del är ängsliga, andra självständiga från början. Men nog fasen hade mina ungar kunnat sova i vår säng och säkert tyckt det vore jättemysigt. Men det var helt enkelt inte ett alternativ. För MIG. Jag har haft sömnstörningar i hela mitt liv. Jag tycker inte att det är mysigt när det är trångt i sängen. Andra älskar att ha sina varma goa ungar på magen hela natten. Föräldrar är olika också. Å, vad jag har önskat att jag skulle förvandlas till en sån förälder. En sån som blir ett med sina barn. Och nu menar jag det på ett positivt sätt. Men sån är jag inte. Och jag tror inte att jag behöver vara sån heller. Men förut trodde jag nog det. Att jag var tvungen att småljuga lite för att inte avslöja mig som Den Stora Mammabluffen. Så är det inte länge. Trots att jag inte tycker att det räcker att man "gör så gott man kan" när det gäller barn om det faktiskt inte är tillräckligt, så tror jag att det som är tillräckligt kan se ganska olika ut. Beroende på hur barnen är. Och föräldrarna. . .

Fråga:

"Mammor som själva tar hand om två barn är det ingen som bryr sig om. Om en pappa gör samma sak blir han helgonförklarad"

Det där hör man ju så ofta att det blir sanning. Men är det så? Tycker folk så? Säger folk så? Jag vet inte. Det enda jagk an dra en parallell till är att när jag började jobba när Age var 7 månader blev några stycken väldigt förvånade och lite lite provocerade. Att maken jobbade när Age var 1 månad var det ingen som brydde sig om. Men jag tror knappast han kände sig helgonförklarad när han var föräldraledig heller. Snarare idiotförklarad!

Roligt

Säg mig vilka humorprogram du gillar så ska jag säga dig vem du är. Funkar det så?

Seinfeldt
Mia&Klara
Eddie Izzard



Det går inte att skriva mer nu. Dottern klagar över avsaknad av klätterställning inomhus samtidigt som sonen fortsätter sitt verbala legobyggande. Allt i en soffa nära mig. För mycket intryck för att det ska bli nåt uttryck.

Någon glömde en keps här igår förresten. Bara så någon vet.

Vad barn säger

(sonen, bygger med lego): Där sitter gubben och startar motorn. Start. Start. start. Start. Stanna. Där ryker det. Och där. Och där. Där ryker det också. Också där. Ryk. Ryk. Ryk. Ur "jukk-kajon" (luftstationen). Mitt flygplan ryker det.

(dottern): Mamma jag har en luftballong

(sonen):Jag har ingen luftballong. Jag har ett flyplan. Kolla. Den kan starta. Den väntar på mamma. Mamma ska gå in i flyplanet. Start. Start.Start. Där sitter en spindel som säger: start, start, start. Nu startar inte spindeln mer.


To be continued.

Förresten

så funkar fortfarande inte statistikräknaren. Öken. Men jag vet att ni finns där ute. (Det där lät visst lite trekkigt, typ)

Aftonbladet gör det igen

Är den värst drabade av den extremt ovanliga sjukdomen man känner till.

Åkejj. Hur får vi rätsida på det här? Förutom den icke dubbeltecknade konsonanten. Den går snabbt att få ordning på. Sen blir det värre. Är det den värst drabbade man känner till? Eller den extremt ovanliga sjukdomen? Som vanligt hopar sig frågetecknen. Jag får sova på saken.

Upp från sofflocket slashasar!

Alltså, låter inte det här uttalandet ganska korkat om man tittar på det på ett objektivt sätt:

"Det går inte att påverka EU, så det är ingen idé att jag röstar"

Nähä. OK. Och genom att inte rösta påverkar du på vilket sätt sa du? Herregud människor: v bor i en demokrati. Vi få rösta på Pirapartiet, FeministisktInitiativ och Junilistan utan att bli torterade och utkörda ur landet. Det är ett skäl så gott som något att rösta bara det. Och EU-valet är så mycket roligare att rösta i än riksdagsvalet tycker jag. I riksdagsvalet får man liksom ta det partiet som har det bästa genomsnittet. Och man får tänka på vilka partier som är i koalition med varandra så man inte röstar på Vänsterpartiet av misstag. Jag måste tänka på partiideologier och väga olika parametrar mot varandra. I EU-valet kan jag snöa in på en sakfråga och helt enkelt välja den politiker som bäst för fram mina åsikter. OAVSETT partitillhörighet. Tror banne mig att jag ska rösta på Carl Schlyter. Jaså du tycker att han är en mossig skogsmulle? Hindra mig då!!

En bra dag för vänlighet

Jag hade stora telefondagen idag. Saker som ska följas upp, bokas in och talas om. Och just idag var det extra skönt att folk lät glada över att jag ringde. Att dom inte just idag vädrade sitt missnöje. Missförstå mig rätt, det finns säkerligen tusen saker att rättmätigt irritera sig på. Och för det mesta klarar jag att rakryggat lyssna på det som sägs, ta åt mig av det som rör mig och ta emot det som behöver vädras. Men just idag var det så skönt att slippa. Tack snälla föräldrar för att ni orkade vara vänliga. Just idag.

Och tack lilla yrväderskillen för att du gav mig dom mest fokuserade tio minuter som jag sällan skådat. Underbart!

Saker jag gillar

1. Rabarber. Har hittills tillverkad rabarbersmulpaj, rabarberkräm och rabarberkaka med havre-och kardemummaströssel

2. Bråtenspåret. Lagom långt. Lagom mjukt underlag. Lagom långt bort.

3. Trädgård. Huset kunde jag varit utan, gillar som bekant inte att snickra och måla. Men trädgård är en lisa för själen. Trots kirskål.

Saker jag ogillar

1. Kirskål. Jag tycker i princip att den har rätt att finnas till. Men i min trädgård? Tveksamt.

2. Sommarschema på träningslokalen. Redan?? Ursäkta vilken månad är det. Juli? I think not. Tilläckligt svårt att hitta pass redan innan. Så mycket för att köpa ett svindyrt halvårskort.

3. Grus. Överallt. Utomhus.Inomhus. Grus,grus,grus.

Svanslös inte hopplös

Det har legat en ekorrsvans på vägen utanför vårt hus. Inte en svans som ramlat ur en raggarbil, utan en svans från en riktig levande ekorre som råkat ut för bil, katt eller kråka. Det har sett makabert ut. Igår kom ekorren herself skuttande uppför trädgårdsgången Hon såg inte makaber ut. Men lite annorlunda. Hon skuttade upp på lekstugetaget, vidre uppför körsbärsträdet, väl där samlade hon sig för ett flygande språng över till eken. Hjärtat i halsgropen. (på mig alltså, hon verade oberörd av att ha förlorat styrspaken). Hopp. Jodå, det gick. Inte det elegantaste jag sett men fullt funktionellt. Trösterikt på nåt sätt...

Om konsten att andas djupt och se det större perspektivet

Vårrusade igår med mina före detta arbetskamrater samt logopeden som är på min gamla tjänst.(27 minuter, helt OK!) Såklart förhörde jag mig om hur det gått för alla barn och sådär. "Ja du" sa hon "dom flesta har bara gott att säga men mr X på träningsskolan i XX är nog mest glada att bli av med dig" Mr X är personen som jobbar med en kille som skulle kunna blissa, men där ingen i omgivningen var särskilt intresserad mer än jag. Och där t om PCS-bilder var för svåra att förstå. Inte för pojken utan för Mr X. Till slut tappade jag mitt professionella jag alldeles när han för hundrade gången klagade på bilden på en potatis och sa: "Det där ser ju inte ut som en potatis". Jag försökte på alla sätt förklara skillnaden mellan en bild och en symbol, och värdet av att låta människor få kunna uttrycka sig inte bara helt bildligt utan också symboliskt. Men han förstod helt enkelt inte. Och det borde jag i min tur ha förstått. Att det inte är så enkelt. Istället skrev jag i min frustration tvärs över ett papper: P O T A T I S och sa spydigt: "Tycker du att det här ser ut som en potatis???" Och egentligen var det ett bra exempel. Men jag skulle inte ha sagt det på det sättet. För det ledde ju inte till någonting alls. Barnet i fokus, barnet i fokus, barnet i fokus... Istället blev min frustration över mina och MrX:s lika stora pedagogiska brister i fokus. Fy på sig Karinko och nya tag i den nya träningsskolan i ett annat XX med en Ms.X som inte heller förstår att kunskap är viktig, och möjlig, även för barn på en tidig utvecklingsnivå.

Det är aldrig bra att vara överlägsen. Det leder ingen vart.

Hysteriska morsan

Ibland är det extra gött att ha rätt. Jag är alllmänt känd som en hysterisk logopedmorsa eftersom jag (tillsammans med maken förstås) insisterade på att Age skulle få gå och kolla sina öron. Det är ingen som har föreslagit att vi ska göra det, trots upprepade öroninflammationer. Han pratar för jävla dåligt med tanke på sin språkliga förmåga. Han är högljudd, har ett jobbigt beteende på eftermiddagarna särskilt när han gått på dagis, han frågar om HELA tiden, han sover orimligt mycket. Jag har fått höra

1. Du jämför bara med Ia och hon var så duktig i den åldern. Alla barn är olika förstår du (no shit Sherlock. Jag jobbar med barn liksom)
2. Du lyssnar bara extra noga efter språkliga fel eftersom du är logoped
3. Du måste lugna der dig. Han kommer snart prata bättre.

Nu har maken varit med Age till ÖNHdoktorn och jovisst: rikligt med vätska bakom bägge trumhinnorna. Det blir rör. Inte roligt med operation men förhoppningsvis ska han ha det lite lättare efter det. Han har antagligen en förstorad körtel bakom näsan (förr kallad polyp bakom näsan) och det kan bidra till att det lättare samlas vätska i mellanörat. Ev. ska även denna skrapas bort men innan dess måste röntgen göras och det är lång kö till den. Antagligen göra rörisättningen först så blir det gjort innan sommaren.

Öronkatarr
Barnet får lockkänsla i örat samt kan känna hur det bubblar och gör ont av och till i örat. Hörseln kan försämras. Mer allmänna symtom är sömnsvårigheter, skrikighet, koncentrationsproblem och irritation. På grund av hörselnedsättningen kan barnets talutveckling försenas eller stanna av.

från Growingpeople.se

Precis sådär beter han sig

För er skull

blir det inga inlägg just nu. Jag har nån slags magkatarr. Ingen aptit= inget matintag= ingen energi= trött och sur. Skulle bara klaga halvt ihjäl er. Vi syns när aptiten återkommit

Bebisregn

Fyra bebisar i bekantskapskretsen beräknade dagarna efter varandra. Nervöst för mig också. Och så går de över tiden nästan hela bunten! Ett oskick! Det senaste tillskottet har enligt den förmodat trötte fadern i en utsaga på facebook: tio fingrar och elva tår. Detta reviderades raskt.

Busshistoria igen

I morse steg jag på bussen och såg ut som 31 år. Ganska precist, möjligen 28, kanske 34. Plötsligt händer det: "Ungdom?" Nääääe, jag är vuxen. Svarar jag. Vilket dräpande intelligent svar va? Han säger nåt skämtsamt medan jag vacklar bakåt i bussen.

På hemvägen är det samma chaffis. Han blinkar och säger att nu ska han inte göra bort sig en gång till.

Jag är förvirrad.

Tror ni vi har något på gång?

Världens mest ineffektiva logoped

Så känns det just nu. Jag drabbades av Den Stora Apatin här för ca 40 min sen. Varit på språng i två dagar, testat, lekt, nickat instämmande, tittat på tabeller, läst facklitteratur, gjort kommunikationsbilder, tillverkat eget testmaterial för att det ska vara anpassat just till det barnet. Sen hände det. POFF. Ingen energi alls. PRIVATsurfade t om. Fast skit i det. Jag brukade jobba med en psykolog som aldrig gjorde nånting. Och då säger jag det inte för att vara elak. Det är ett faktum: han gjorde ingenting. Och lika bra var det, för när han gjorde det höll vi på att skämmas ögonen ur oss allihop. Sorgligt men sant. Jag tror iaf inte att nån har skämts för mig idag. Såg t om att en personalperson antecknade när jag gick igenom det jag skulle gå igenom. Makalöst! Oftare än ibland har jag lagt ner en massa tid och engagemang för att få till ett bra upplägg på kommunikationsträning t ex. Och personalen nickar och hummar och säger "det har vi inte tänkt på". Men ingen skriver ner nåt, inte minsta stolpe. Fast dom kanske har superbra minne eller nåt, vad vet jag. Vad surt det här blev då. Men ibland blir det så. Det går över det också.

Kolla in den här killen:

Hans Rosling. Kände vagt igen namnet innan jag kollade dokumentären på SVT Det synbart omöjliga är möjligt. Och tillståndet i världen är bättre än vi tror. Allt bevisat med statistik. UNderhållningsvärdet kanske inte verkar så högt men kolla in honom får ni se!

Tillbaka

Tillbaka från barnfri helg med libanesisk mat, bio (den där med Russel Crowe), sova och sitta i bastun. Bara jag och maken, utan att det är nån tillställning typ bröllop. Detta hände sig senast 2006 vill jag minnas. Tittade mig en del över axeln för att se var barnen var. Men nu är helgen över och vi är vid gott mod och fortfarande gifta trots söndagsshopping på IKEA.

Sovande barn

Gick just upp för att titta på Age. Jo. Visst är han söt när han sover. Jag tvivlade lite. Snart-treåringen har det jobbigt just nu. Utvecklingsfas kallas det visst. Dessa svindlande intensiva utbrott. Och så många. Hans ömma moder är pedagogisk till en viss gräns. Sen hemfaller jag tyvärr till skrik, hot och ultimatum. Lättade mitt hjärta på jobbet och tyckte själv det kom till ett humoristiskt klimax när jag toppade det hela med att Age kastade en banan i ansiktet på mig.

Kollegan (syrligt, tyckte jag): Jaha, mina barn skulle aldrig ha betett sig på det sättet.
Jag (onödigt surt): Nä, det gjorde inte Ia heller. Och jag är rätt glad att jag inte skröt över det. Med tanke på att barn är olika menar jag.

Se där en dramaturgisk vändning. Trodde inte att jag skulle försvara honom så ivrigt den här veckan, nämligen.