Värdekonservatism

Krönikören Malin Wollin har en del träffande citat på sitt samvete men respresenterar samtidigt en värdekonservatism som jag tycker illa om. I den här krönikan ondgör hon sig över assisterad befruktning som inte berör par (heterosexuella?). Sorgset hävdar hon att förr fick vi barn för att vi älskade varandra, men nu är det ett uttryck för egoistiska önskningar. En runkburk skapar barn, inte kärlek. Jag hade mycket att säga om det där, men tyvärr var det inte jag utan någon i kommentarsfältet som bemötte det bäst: "förr i tiden fick man barn för det inte fanns kondomer och sex hade man för att man älskade varandra." En man och en kvinna som blir med barn är ingen garanti för en lycklig kärnfamilj. Femtiotalet är en illusion. Jag lever gärna i min heterosexuella kärnfamilj för evigt, men alla är inte lika. Barn som föds ska älskas och tas omhand. Av en mamma och pappa. Eller en mamma. Eller pappa, eller två pappor. Kanske två mammor och en pappa, två mammor? Problemet är inte hur barn blir till utan hur de växer upp. Och det har inte mycket att göra med antal eller kön på föräldrar.

När driften trumfar förståndet

Jag tillhör inte dom som oförbehållsamt hävdar att man "blir lyckligare av att ha barn". Jo, det blev jag kanske. Men också mer ångestfylld och uttröttad. Knappt två veckor innan Ia föddes, dog hennes sexåriga kusin i cancer. Jag fick en insikt i att jag i och för sig fick ett barn, men också något att förlora. Samtidigt som mitt barn föddes, så drabbades jag av en slags dödsångest. Och den har aldrig riktigt släppt sen dess. Så ett barn till, kanske lite för snabbt. Och jag har alltid varit ganska beroende av återhämtning. Jag behöver sova, vara ensam. Och är ganska egoistisk. Barn är ju påträngande varelser, annars skulle de inte överleva. Det har ofta lämnat mig med en känsla av otillräcklighet. Samtidigt: vad gjorde jag innan? Vem var jag? Det var inte heller bättre förr. Och så sitter jag här igen med en tjock mage. Skyller på maken. Längtar och våndas. Driften trumfar förståndet.

Den Nya Hemmafrun

Nu när jämställdheten nått några myrsteg längre, så behöver motparten kontra. Det gör man med skräckrubriker om hur unga kvinnor mår psykiskt dåligt, är utbrända, går på knäna, inte klarar livspusslet (är inte det det värsta fula ordet förresten). Och detta tar man som bevis för att en kvinna inte klarar det höga tempot på arbetsmarknaden. En kvinna vill ha mjuka värden, stillsamma dagar med ett familjebetonat innehåll. För det kan inte handla om att man har missuppfattat familjens jämställdhetsideal? Jämställdhet, tänker jag, handlar inte om att man (eller kvinnan då) ska jobba heltid, fortfarande göra det mesta hemma och dessutom samtidigt gå tillbaka till långkok och hemstickade tröjor. Jämställdhet kan vara till exempel att båda jobbar lite deltid. Att man gör saker tillsammans. Att man inte renoverar ihjäl ekonomin. Men vad vet jag.

För i aftonbladet utropar människor i kör att jajaja! Hemmafruar är så bra. För om man har tid att göra goda bakelser till sin man och håller hemmet städat så kommer mannen helt säkert inte vara otrogen. (det tycker flera) Sexlivet kommer blomstra, för kvinnan kommer vara så fin och kvinnlig och ostressad. (det tycker andra) Barnen kommer vara vattenkammade och oändligt lyckliga för att Mammma återigen är en oumbärlig ikon. (det tycker i princip alla) För det vet ju alla, innerst inne, att Pappor har tunnelseende och är för fumliga och har för dåligt risktänkande för att helt och fullt kunna ta hand om ett småbarn (hur vågar vi låta dem vara kirurger, undrar jag)

Herregud. Ja absolut vill man bli beroende av att någon annan försörjer en. Det funkade ju SÅ bra förr. Eller hur. Tryggt var det i alla fall. Man skulle ju veta att det inte skulle finnas någon ekonomisk möjlighet att skilja sig. Jag vet förresten inte på vilken sophög vi skulle bo om vi skulle ha en lön. Nämen just det: då skulle jag vara en liten fiffig bullkvinna som lagar gryta på koklövar och syr alla kläder själv samt brukar jorden och är sådär härligt ursprunglig och avslappnad. För att inte tala om hur sugen jag skulle vara på att ligga efter en dag av uppfriskande hushållsarbete.

JA: jag VET att det finns människor som obegripligt nog på RIKTIGT tycker att det är dyngmysigt att vara hemma. Och som har ekonomisk möjlighet att vara det. Fint. Var det. Men det är för fan ingen folkrörelse! Våra förmödrar stred för fasen för rätten att ha ett arbete och vara självständiga. Och våra förfäder stred i sin tur för rätten att vara aktiva föräldrar till sina barn.

Hemmafrutrend my ass.

Det här med att vara professionell

Jag har, ända sen jag började jobba, tyckt det varit häftigt med min professionella sida. Ni vet, ni som jobbar med människor, i vårdyrken t ex. Att jag, som inte kan se dokumentärer om obotligt sjuka barn för att jag gråter så mycket, kan jobba med obotligt sjuka barn på ett relativt avslappnat och inkännande sätt. Det är ju fantastiskt! Och en räddning, annars skulle ingen kunna vara läkare, sjuksköterska, kurator, personlig assistent. Men man behöver vänja sig. Vänja sig vid nya existentiella vidrigheter. Att möta vuxna, tidigare fullt friska människor som plötsligt drabbats av progredierande sjukdomar, och där de är medvetna om varje uns av funktion som tas ifrån dem, där de kan rapportera varje ny darrning, varje felsväljning. Det är nytt för mig. Och jag har märkt, att ännu sitter inte professionaliteten där som en trygg mössa. Måtte den infinna sig snart, snart.

Och listan på sjukdomar jag verkligen verkligen inte vill ha. Blir längre. Och en fladdrande uns av skuldkänsla när det där eksemet på vaden faktiskt stör mig. För vad betyder det där eksemet? Jag känner det. Jag kan klia på det. Jag kan verbalt förbanna att det finns.

Thomas Tranströmer

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

En person med afasi får nobelpriset. Jag tycker ändå att det är vackert att poeten ändå har tillgång till sina ord, om än till viss del utom räckhåll. Och är det inte ett poetiskt efternamn så säg.

Ibland orkar jag inte

Ändå går jag inte in på Flashback Forum, ändå har jag mestadels toleranta vänner med sunda värderingar. Och ändå försöker jag undvika vissa diskussioner med vissa människor för att jag vet att jag blir ledsen och tappar hopp. En sak som jag hört många gånger är: "nämen du kan väl inte ha ångest du som är så glad". Men att ibland lida av ångest betyder inte oundviklig psykiatrisk inläggning och djup depression. Jag är en mestadels glad pessimist som måste sålla bland klimatrubriker och svältande barn. För annars tappar jag lätt hoppet. Jag behöver ta lätt på livet, för det är för mig ibland en alltför allvarlig sak. Jag vill så gärna att världen ska vara god och bra.

Och rätt som det är drabbas jag av insikten att människor som jag tycker om och som verkar vara alldeles vanliga, faktiskt samtidigt kan vara intoleranta skithögar. Och om man är vanlig och intolerant, så betyder det att intolerans är vanligt. Hur ska jag kunna behålla hoppet, när folk är rasistiska, homofoba, ojämställda, ogina och kränkta in i sin lilla futtiga svenska folksjäl? Ska mina barn släppas ut i den här världen som är så skenbart öppen och tolerant, men i själva verket på många sätt är normalitetsstörd och egengod. När jag ser, inte minst via jobbet, hur minsta avvikelse blir farlig och stigmatiserande.


Jodå. Alla får finnas här. Du får ha vilken religion du vill (Men prata inte om den! Bär inga religiösa attribut! Utöva lite lagom!). Din sexuella läggning är accepterad (om du inte pratar för högt om det! Eller snackar skit om kärnfamiljen! Eller tillhör min familj!)Vilken hudfärg du har, ser jag knappt (fast det gäller mest om du är adopterad eller är från USA). Det är okej att du kommer hit om du jobbar och lär dig svenska(fast ta inte mitt jobb, var inte traumatiserad och krigskadad och lägg för fan inga extra pengar på SFI). Här i Sverige får vi se ut som vi vill (dvs tuppkam är ok men inte slöja). Och bara idén att vi ska visa att vi är öppna och frisynta genom att föreslå en lag som förbjuder ett klädesplagg. Och hur, frågar jag mig, ska detta efterlevas? Jag ser framför mig bilder av poliser som sliter slöjan av kvinnor. Skulle det vara bilden av ett demokratiskt land?

Bildgoogla på ordet "mångkultur" är du snäll. Vilka bilder får du upp?

Det förtvivlar mig ibland det där. Det förtvivlar mig att världen är sån att jag förmodligen väcker anstöt bara genom att använda ordet förtvivla på ett sånt högtravande och säkert nedlåtande akademiskt vis.

Våra grannar var på flykt från Iran under fyra månader när hon var höggravid. I en diktatur där man kan bli avrättad om man säger det man tycker, vågade dom göra just det. Och den familjen vågar proppmätta svenskar som aldrig riskerat nånting, ha fördomar om.

Varför det är skönt att inte vara fjorton år

Fjortonåring med pojkvän (och närmast anorektisk rumpa) på FB:

Tjock rumpa.. check!
Nej då!!!
du har inte tjock rumpa :( ♥
de har jag väll...... ♥
:( ♥
jag har ju visst fet rumpa :O ♥ ?? eller va ? ♥
du har inte tjock rumpa******** ♥
Jo
du har jätte vacker rumpa ♥
Älskar dig hjärtat mitt :-) :-* ♥
älskar dig mer ♥
‎:)


Trettio+ med man (och en normaltjock röv) i soffan:
Jag har tjock rumpa
Jovars

<3