Man är vad man bär. Eller?

Jag blir lite grann mörkrädd när jag läser det här på Aftonbladet. En liten pojke vill vara Lucia på dagis. Förskolepersonalen tycker att han ska få vara det, föräldrarna tycker inte det. Man får rösta som läsare om vem man tycker ska få bestämma. Och jag är medveten om att det på intet sätt är nåt statistiskt säkerställt resultat, men var ändå på nåt sätt barnsligt övertygad om att det skulle vara en hejdundrande majoritet som röstade för att barnet självklart ska få bestämma vad han vill klä ut sig till på Lucia. Men över 20% menar att det ska föräldrarna bestämma. Hallå: han KLÄR UT SIG till Lucia, han BLIR inte Lucia. Liksom inte heller flickorna blir ett medelhavshelgon med utstuckna ögon, blir han inte heller en tjej.

För övrigt klagade Ia häromdagen. På förskolan har de tydligen haft en jagstärkande övning på samlingen som går ut på att alla ska säga något vart och ett av barnen är bra på. Ia muttrade "nån sa att jag var bra på att leka med bilar". "Är du inte det då?" "Jag VILL inte vara bra på att leka med bilar"

Vi penetrerade inte ämnet ytterligare. Men jag undrar lite var det där kom ifrån. Hon var också bra på att cykla på farliga cyklar och att sjunga, vilket hon godtog.

Inte ett vinnande koncept

Anna Anka ska visst skilja sig. Det hjälpte inte att suga av sin man varje morgon innan frukost tydligen. Jag har läst angående detta något tänkvärt i Expressen (jo faktiskt) av Cecilia Hagen. Orkar inte länka just nu. Varför Anna Anka ses som en lyxhustru och inte Elin "giftmedTigerWoods" Nordegren. Anna är högljudd, frispråkig och utanför ramen. Elin är tyst, ljuv och med en touch av Öfre Östermalm. Nej, jag är ingen fan av Ankismer, men å andra sidan: hur vet vi att Elins åsikter är så mycket "bättre"?

Jävlarshelvetesskit

Datorn hemma är trasig, död, svart. På jobbet är jag ilsken. Varför får en (ursäkta klarspråket) psykiskt sjuk människa styra hela verksamheten (nej det är inte chefen!). In i det sista har jag iaf trott att patientsäkerthet smäller ganska högt, men tydligen får man tom skita i att skriva journal eller återföra testresultat eller ljuga rakt ut. Inget händer. Istället ska vi andra sitta på möten och diskutera hur vi ska ordna upp det här. Jag sa som det var: det går inte att ordna upp. I det här fallet finns ingen ljusning. Hon kan inte hjälpa hur hon är, och vi kan inte ändra oss efter hennes skiftande omvärldsbild.

Tillbaka till jobbmailen får vi ett utskick med kritiska frågor från en föräldragrupp. Välkommen med kritiska frågor för all del men jag vill veta: VEM har skrivit frågorna, VARFÖR och HUR ska svaret användas? Mitt liv går inte ut på att göra livet surt för mina jobbfamiljer. Faktiskt. Mitt jobbliv går ut på att på ca 60% serva 200 familjer med funktionshinder utifrån deras frågeställningar kring språk och kommunkation. NEJ det räcker inte till. JAG räcker inte till.

Skulle jag kunna få en enda lite chokladask till jul kanske? Eller en löneökning?


*mumlar surt*