Värdekonservatism

Krönikören Malin Wollin har en del träffande citat på sitt samvete men respresenterar samtidigt en värdekonservatism som jag tycker illa om. I den här krönikan ondgör hon sig över assisterad befruktning som inte berör par (heterosexuella?). Sorgset hävdar hon att förr fick vi barn för att vi älskade varandra, men nu är det ett uttryck för egoistiska önskningar. En runkburk skapar barn, inte kärlek. Jag hade mycket att säga om det där, men tyvärr var det inte jag utan någon i kommentarsfältet som bemötte det bäst: "förr i tiden fick man barn för det inte fanns kondomer och sex hade man för att man älskade varandra." En man och en kvinna som blir med barn är ingen garanti för en lycklig kärnfamilj. Femtiotalet är en illusion. Jag lever gärna i min heterosexuella kärnfamilj för evigt, men alla är inte lika. Barn som föds ska älskas och tas omhand. Av en mamma och pappa. Eller en mamma. Eller pappa, eller två pappor. Kanske två mammor och en pappa, två mammor? Problemet är inte hur barn blir till utan hur de växer upp. Och det har inte mycket att göra med antal eller kön på föräldrar.

När driften trumfar förståndet

Jag tillhör inte dom som oförbehållsamt hävdar att man "blir lyckligare av att ha barn". Jo, det blev jag kanske. Men också mer ångestfylld och uttröttad. Knappt två veckor innan Ia föddes, dog hennes sexåriga kusin i cancer. Jag fick en insikt i att jag i och för sig fick ett barn, men också något att förlora. Samtidigt som mitt barn föddes, så drabbades jag av en slags dödsångest. Och den har aldrig riktigt släppt sen dess. Så ett barn till, kanske lite för snabbt. Och jag har alltid varit ganska beroende av återhämtning. Jag behöver sova, vara ensam. Och är ganska egoistisk. Barn är ju påträngande varelser, annars skulle de inte överleva. Det har ofta lämnat mig med en känsla av otillräcklighet. Samtidigt: vad gjorde jag innan? Vem var jag? Det var inte heller bättre förr. Och så sitter jag här igen med en tjock mage. Skyller på maken. Längtar och våndas. Driften trumfar förståndet.