Det finns många myter som omgärdar graviditet och föräldraskap. Och problemet med myter är bland annat, att även om de flesta håller med om dem, finns det andra som inte alls känner igen det. Och skäms. Två av mina värsta upplevelser i livet har varit mina två förlossningar. Jag har älskat graviditeterna. jag älskar mina barn. Men för mig var förlossningarna livsomvälvande på ett helt annat sätt än det folk i allmänhet beskriver. Den ena gången sövdes jag, och ca åtta minuter efter att beslutet togs, plockades dottern ut. Jag vaknade illamående i en sjukhussal och visste inte om barnet hade överlevt, men förstod i alla fall att åtminstone jag hade gjort det. Andra gången låg jag timme ut och timme in innan det kulminerade i sviktande hjärtljud (igen), inrusning av massor av personal (igen). Men denna gång minns jag i alla fall att läkaren hade röda skor. Hon satte upp foten på sängkanten nämligen, för att försöka dra ut sonen, medan två barnmorskor hängde på magen och försökte klämma ut honom ovanifrån. Jag noterade att han så småningom skrek, men kände ingenting. Började inte hulka och gråta av lycka. Kände inte heller att smärtan var som bortblåst. För det var den inte.
Det värsta med detta var inte smärtan. Det värsta var CTGkurvan. Det finns klara nackdelar med att ha jobbat med funktionshindrade barn. En av dem är, att när personalen viskar om "hotande syrebrist", så ser jag ramför mig olika exempel på hur det kan sluta. Och därför känns gårdagens debatt om faror med planerade kejsarsnitt lite sned. Att ha ökad risk för astma, glutenintolerans och diabetes, är liksom ingen stor grej i sammanhanget. Och, helt ärligt, så löper barnet i magen en rätt stor risk för astma, allergier och glutenintolerans helt oavsett förlossningssätt. Vissa av makens gener är lite bristfälliga nämligen.
Hursomhelst. Jag vill ha ett planerat snitt. Och jag vill inte gå i några samtal, det har jag redan gjort. Och jag vill inte komma överens om en förlossningsplan, för den bröt de emot rätt omgående förra gången ändå. Två gånger har jag haft intentionen att genomföra en vaginal förlossning. Den här gången har jag det inte.
Jag har inte tänkt skriva ett sånt här inlägg för jag vill inte skrämma nån. Ingen som jag känner närmare har haft samma upplevelser av förlossningar som jag. De flesta har klämt ut ungarna och därefter drabbats av lycka samt deklarerat att det var värt det och att de är beredda att göra om det närsomhelst. Men jag blir provocerad av sånt som min kollega häver ut sig om bortskämda mammor som inte tål smärta, oförutsägbarhet och det naturliga skedet. Jag är inte bortskämd. Jag är bortskrämd. Jag vill uppleva en förlossning där jag inte är övertygad om att allt kommer gå åt helvete. Hur det sen går finns det ändå inga garantier för. Men att inte få panikångest är ändå en bra start.
