För er skull

blir det inga inlägg just nu. Jag har nån slags magkatarr. Ingen aptit= inget matintag= ingen energi= trött och sur. Skulle bara klaga halvt ihjäl er. Vi syns när aptiten återkommit

Bebisregn

Fyra bebisar i bekantskapskretsen beräknade dagarna efter varandra. Nervöst för mig också. Och så går de över tiden nästan hela bunten! Ett oskick! Det senaste tillskottet har enligt den förmodat trötte fadern i en utsaga på facebook: tio fingrar och elva tår. Detta reviderades raskt.

Busshistoria igen

I morse steg jag på bussen och såg ut som 31 år. Ganska precist, möjligen 28, kanske 34. Plötsligt händer det: "Ungdom?" Nääääe, jag är vuxen. Svarar jag. Vilket dräpande intelligent svar va? Han säger nåt skämtsamt medan jag vacklar bakåt i bussen.

På hemvägen är det samma chaffis. Han blinkar och säger att nu ska han inte göra bort sig en gång till.

Jag är förvirrad.

Tror ni vi har något på gång?

Världens mest ineffektiva logoped

Så känns det just nu. Jag drabbades av Den Stora Apatin här för ca 40 min sen. Varit på språng i två dagar, testat, lekt, nickat instämmande, tittat på tabeller, läst facklitteratur, gjort kommunikationsbilder, tillverkat eget testmaterial för att det ska vara anpassat just till det barnet. Sen hände det. POFF. Ingen energi alls. PRIVATsurfade t om. Fast skit i det. Jag brukade jobba med en psykolog som aldrig gjorde nånting. Och då säger jag det inte för att vara elak. Det är ett faktum: han gjorde ingenting. Och lika bra var det, för när han gjorde det höll vi på att skämmas ögonen ur oss allihop. Sorgligt men sant. Jag tror iaf inte att nån har skämts för mig idag. Såg t om att en personalperson antecknade när jag gick igenom det jag skulle gå igenom. Makalöst! Oftare än ibland har jag lagt ner en massa tid och engagemang för att få till ett bra upplägg på kommunikationsträning t ex. Och personalen nickar och hummar och säger "det har vi inte tänkt på". Men ingen skriver ner nåt, inte minsta stolpe. Fast dom kanske har superbra minne eller nåt, vad vet jag. Vad surt det här blev då. Men ibland blir det så. Det går över det också.

Kolla in den här killen:

Hans Rosling. Kände vagt igen namnet innan jag kollade dokumentären på SVT Det synbart omöjliga är möjligt. Och tillståndet i världen är bättre än vi tror. Allt bevisat med statistik. UNderhållningsvärdet kanske inte verkar så högt men kolla in honom får ni se!

Tillbaka

Tillbaka från barnfri helg med libanesisk mat, bio (den där med Russel Crowe), sova och sitta i bastun. Bara jag och maken, utan att det är nån tillställning typ bröllop. Detta hände sig senast 2006 vill jag minnas. Tittade mig en del över axeln för att se var barnen var. Men nu är helgen över och vi är vid gott mod och fortfarande gifta trots söndagsshopping på IKEA.

Sovande barn

Gick just upp för att titta på Age. Jo. Visst är han söt när han sover. Jag tvivlade lite. Snart-treåringen har det jobbigt just nu. Utvecklingsfas kallas det visst. Dessa svindlande intensiva utbrott. Och så många. Hans ömma moder är pedagogisk till en viss gräns. Sen hemfaller jag tyvärr till skrik, hot och ultimatum. Lättade mitt hjärta på jobbet och tyckte själv det kom till ett humoristiskt klimax när jag toppade det hela med att Age kastade en banan i ansiktet på mig.

Kollegan (syrligt, tyckte jag): Jaha, mina barn skulle aldrig ha betett sig på det sättet.
Jag (onödigt surt): Nä, det gjorde inte Ia heller. Och jag är rätt glad att jag inte skröt över det. Med tanke på att barn är olika menar jag.

Se där en dramaturgisk vändning. Trodde inte att jag skulle försvara honom så ivrigt den här veckan, nämligen.