Nystart igen

Somliga skaffar nya bloggar. Andra gör det inte. Andra har kvar sin gamla dammiga blogg. Jag facebookar, och twittrar en del. Men nu tänker jag skriva ett blogginlägg, som mest troligt ingen läser. Varför? Därför att jag är sur. Jag är sur på att jag blivit lite för feg för att facebooka det jag vill för att jag är facebookkompis med en massa bekanta som inte känner mig. Och som till exempel kan tycka att jag är elitistisk för att jag ogillar särskrivning, eller tror att jag tycker att jag är finare än andra för att jag tycker att hockey är ointressant. Jag har blivit kallad för högfärdig akademiker. Jag har till och med, vilket ju är höjden av humor egentligen, blivit kallad för högerkristen fanatiker!! Jag är gift med en man som särskriver. Jag jobbar med att utreda om människor har språkstörning eller dyslexi. Om bara de som har dyslexi skulle särskriva skulle jag inte ha något som helst problem med det. De flesta i min släkt är inte akademiker. Jag gillar en massa annan sport. Jag tror på det jag vill och är inte alls noga med hur andra tror. (Jag kallades för fanatiker för att jag hävdade att julen har en kristen bakgrund OCKSÅ. Folk är, i mitt tycke, lite känsliga) Jag har många fel: jag pratar för mycket, är alldeles för otålig, blir lätt lat och full av lättja, jag är slarvig, jag har tummen mitt i handen, jag svär för mycket osv osv. Men jag är FAN INTE HÖGFÄRDIG!

Vad är farligast- hönan eller ägget?

Läser i SVD om att det inrapporterats nya fall av mässling och påssjuka. Vad jag förstår i princip uteslutande kopplat till antroposofernas Järna. Jag har aldrig förstått riktigt varför man inte vaccinerar sina barn. Just barnsjukdomarna har ju inget alls med svininfluensavaccinet att göra. Och det finns ju faktiskt en reell anledning till att vacciner mot mässling, påssjuka, röda hund osv finns. akta från smittsjuksinstitutet:

Är sjukdomarna farliga? Inte för det stora flertalet, men för den som har otur. (.......) Mässling är en av världens mest smittsamma sjukdomar och kan spridas snabbt i ovaccinerade grupper. Sjukdomen är en av de största dödsorsakerna för små barn i utvecklingsländer. De senaste årens mässlingsutbrott i Europa visar att sjukdomarna fortfarande är farliga i områden med dålig vaccinationstäckning. I Holland rapporterades 3 300 mässlingsfall under 1999-2000. Tre tidigare väsentligen friska barn avled och sju fick hjärninflammation. Året efter rapporterades från Irland cirka 1 200 fall, varav två barn avled. 2002 drabbade en större epidemi Italien. Man beräknar att uppemot 24 000 personer insjuknade enbart i Campania-området under januari-maj. Tre barn avled och 368 personer sjukhusvårdades på grund av mässling, varav 13 för hjärninflammation (samtliga var under 20 år). I Schweiz har över 4 000 fall rapporterats sedan 2007. Femton procent (en av åtta) av de insjuknade har fått komplikationer och en tolvårig flicka har dött till följd av mässling. Även i Storbritannien har mässling ökat de senaste åren, detta till följd av en nedgång i vaccinationstäckningen.

Så länge de flesta vaccinerar sig, kan några låta bli. Att vaccinera sitt barn är ett sätt att skydda barnet men kanske i ännu högre grad ett sätt att skydda varandra. Lille S kommer nog dessutom få vaccin mot vattkoppor. Det är en till synes harmlös sjukdom som dock kan ge allvarliga komplikationer som till exempel hjärnhinneinflammation. Och eftersom han ändå med allra största sannolikhet kommer smittas av vattkoppor så känns det ganska rimligt att försöka förhindra det genom vaccination. Jag tycke fö r övrigt att det är lustigt att det kan vara samma föräldrar som tar hem vattkoppssjuka barn för att smitta sina egna, som samtidigt tycker det är vansinnigt att vaccinera. Förstår inte logiken. Kanske för att jag ammar.

Det gick bra

Så går månaderna och även om det känns att det bor någon i magen finns det ingen möjlighet att ändå förstå att det är så. Jag kunde känna en fot men inte förstå att den var där. Och nu, sex veckor efteråt, så har han alltid varit här. Så självklart att just han skulle just hit till oss. Och vi får ytterligare en gång bevis på att med en bebis stannar tiden en liten stund. Dessutom får man aldrig så många positiva kontakter med människor som när man tar med sig en liten bebis. Eller för den delen en hundvalp. Så nu all tid i världen för att blogga. Kanske.

Inte värt det

Det finns många myter som omgärdar graviditet och föräldraskap. Och problemet med myter är bland annat, att även om de flesta håller med om dem, finns det andra som inte alls känner igen det. Och skäms. Två av mina värsta upplevelser i livet har varit mina två förlossningar. Jag har älskat graviditeterna. jag älskar mina barn. Men för mig var förlossningarna livsomvälvande på ett helt annat sätt än det folk i allmänhet beskriver. Den ena gången sövdes jag, och ca åtta minuter efter att beslutet togs, plockades dottern ut. Jag vaknade illamående i en sjukhussal och visste inte om barnet hade överlevt, men förstod i alla fall att åtminstone jag hade gjort det. Andra gången låg jag timme ut och timme in innan det kulminerade i sviktande hjärtljud (igen), inrusning av massor av personal (igen). Men denna gång minns jag i alla fall att läkaren hade röda skor. Hon satte upp foten på sängkanten nämligen, för att försöka dra ut sonen, medan två barnmorskor hängde på magen och försökte klämma ut honom ovanifrån. Jag noterade att han så småningom skrek, men kände ingenting. Började inte hulka och gråta av lycka. Kände inte heller att smärtan var som bortblåst. För det var den inte.

Det värsta med detta var inte smärtan. Det värsta var CTGkurvan. Det finns klara nackdelar med att ha jobbat med funktionshindrade barn. En av dem är, att när personalen viskar om "hotande syrebrist", så ser jag ramför mig olika exempel på hur det kan sluta. Och därför känns gårdagens debatt om faror med planerade kejsarsnitt lite sned. Att ha ökad risk för astma, glutenintolerans och diabetes, är liksom ingen stor grej i sammanhanget. Och, helt ärligt, så löper barnet i magen en rätt stor risk för astma, allergier och glutenintolerans helt oavsett förlossningssätt. Vissa av makens gener är lite bristfälliga nämligen.

Hursomhelst. Jag vill ha ett planerat snitt. Och jag vill inte gå i några samtal, det har jag redan gjort. Och jag vill inte komma överens om en förlossningsplan, för den bröt de emot rätt omgående förra gången ändå. Två gånger har jag haft intentionen att genomföra en vaginal förlossning. Den här gången har jag det inte.

Jag har inte tänkt skriva ett sånt här inlägg för jag vill inte skrämma nån. Ingen som jag känner närmare har haft samma upplevelser av förlossningar som jag. De flesta har klämt ut ungarna och därefter drabbats av lycka samt deklarerat att det var värt det och att de är beredda att göra om det närsomhelst. Men jag blir provocerad av sånt som min kollega häver ut sig om bortskämda mammor som inte tål smärta, oförutsägbarhet och det naturliga skedet. Jag är inte bortskämd. Jag är bortskrämd. Jag vill uppleva en förlossning där jag inte är övertygad om att allt kommer gå åt helvete. Hur det sen går finns det ändå inga garantier för. Men att inte få panikångest är ändå en bra start.

Värdekonservatism

Krönikören Malin Wollin har en del träffande citat på sitt samvete men respresenterar samtidigt en värdekonservatism som jag tycker illa om. I den här krönikan ondgör hon sig över assisterad befruktning som inte berör par (heterosexuella?). Sorgset hävdar hon att förr fick vi barn för att vi älskade varandra, men nu är det ett uttryck för egoistiska önskningar. En runkburk skapar barn, inte kärlek. Jag hade mycket att säga om det där, men tyvärr var det inte jag utan någon i kommentarsfältet som bemötte det bäst: "förr i tiden fick man barn för det inte fanns kondomer och sex hade man för att man älskade varandra." En man och en kvinna som blir med barn är ingen garanti för en lycklig kärnfamilj. Femtiotalet är en illusion. Jag lever gärna i min heterosexuella kärnfamilj för evigt, men alla är inte lika. Barn som föds ska älskas och tas omhand. Av en mamma och pappa. Eller en mamma. Eller pappa, eller två pappor. Kanske två mammor och en pappa, två mammor? Problemet är inte hur barn blir till utan hur de växer upp. Och det har inte mycket att göra med antal eller kön på föräldrar.

När driften trumfar förståndet

Jag tillhör inte dom som oförbehållsamt hävdar att man "blir lyckligare av att ha barn". Jo, det blev jag kanske. Men också mer ångestfylld och uttröttad. Knappt två veckor innan Ia föddes, dog hennes sexåriga kusin i cancer. Jag fick en insikt i att jag i och för sig fick ett barn, men också något att förlora. Samtidigt som mitt barn föddes, så drabbades jag av en slags dödsångest. Och den har aldrig riktigt släppt sen dess. Så ett barn till, kanske lite för snabbt. Och jag har alltid varit ganska beroende av återhämtning. Jag behöver sova, vara ensam. Och är ganska egoistisk. Barn är ju påträngande varelser, annars skulle de inte överleva. Det har ofta lämnat mig med en känsla av otillräcklighet. Samtidigt: vad gjorde jag innan? Vem var jag? Det var inte heller bättre förr. Och så sitter jag här igen med en tjock mage. Skyller på maken. Längtar och våndas. Driften trumfar förståndet.

Den Nya Hemmafrun

Nu när jämställdheten nått några myrsteg längre, så behöver motparten kontra. Det gör man med skräckrubriker om hur unga kvinnor mår psykiskt dåligt, är utbrända, går på knäna, inte klarar livspusslet (är inte det det värsta fula ordet förresten). Och detta tar man som bevis för att en kvinna inte klarar det höga tempot på arbetsmarknaden. En kvinna vill ha mjuka värden, stillsamma dagar med ett familjebetonat innehåll. För det kan inte handla om att man har missuppfattat familjens jämställdhetsideal? Jämställdhet, tänker jag, handlar inte om att man (eller kvinnan då) ska jobba heltid, fortfarande göra det mesta hemma och dessutom samtidigt gå tillbaka till långkok och hemstickade tröjor. Jämställdhet kan vara till exempel att båda jobbar lite deltid. Att man gör saker tillsammans. Att man inte renoverar ihjäl ekonomin. Men vad vet jag.

För i aftonbladet utropar människor i kör att jajaja! Hemmafruar är så bra. För om man har tid att göra goda bakelser till sin man och håller hemmet städat så kommer mannen helt säkert inte vara otrogen. (det tycker flera) Sexlivet kommer blomstra, för kvinnan kommer vara så fin och kvinnlig och ostressad. (det tycker andra) Barnen kommer vara vattenkammade och oändligt lyckliga för att Mammma återigen är en oumbärlig ikon. (det tycker i princip alla) För det vet ju alla, innerst inne, att Pappor har tunnelseende och är för fumliga och har för dåligt risktänkande för att helt och fullt kunna ta hand om ett småbarn (hur vågar vi låta dem vara kirurger, undrar jag)

Herregud. Ja absolut vill man bli beroende av att någon annan försörjer en. Det funkade ju SÅ bra förr. Eller hur. Tryggt var det i alla fall. Man skulle ju veta att det inte skulle finnas någon ekonomisk möjlighet att skilja sig. Jag vet förresten inte på vilken sophög vi skulle bo om vi skulle ha en lön. Nämen just det: då skulle jag vara en liten fiffig bullkvinna som lagar gryta på koklövar och syr alla kläder själv samt brukar jorden och är sådär härligt ursprunglig och avslappnad. För att inte tala om hur sugen jag skulle vara på att ligga efter en dag av uppfriskande hushållsarbete.

JA: jag VET att det finns människor som obegripligt nog på RIKTIGT tycker att det är dyngmysigt att vara hemma. Och som har ekonomisk möjlighet att vara det. Fint. Var det. Men det är för fan ingen folkrörelse! Våra förmödrar stred för fasen för rätten att ha ett arbete och vara självständiga. Och våra förfäder stred i sin tur för rätten att vara aktiva föräldrar till sina barn.

Hemmafrutrend my ass.