Har precis varit med Ia på hörselkontroll på BVC. Ia är för den som inte känner henne, speciellt ihågkommen för sin skeptiska uppsyn som bebis. Hon log mot några utvalda, och dit räknades inte tanter på stan som jollrade och gjorde sig till. En gång blev en tant så provocerad av Ias djupnande rynka mellan ögonen att hon utbrast "barn i den åldern ska skratta!". Jag misstänker att Ia inte tyckte att hon var tillräckligt rolig helt enkelt. Efter taldebut frågade Ia ibland "mamma VARFÖR pratar dom så?". De flesta tror att Ia är blyg och försiktig, men hon är inte särskilt blyg. Hon bara lyssnar och iakttar mycket, och människor som sätter henne i fokus på ett utmärkande sätt, dom går hon inte till. (Detta betyder inte nödvändigtvis att hon inte vill vara i centrum, det vill hon förstås ändå) BVCsköterskan är verkligen gullig och bra, men hon pratar så där "barntillvänt" och ställer tusen frågor samtidigt, vilket gjorde att Ia konsekvent vände bort blicken och tittade ut i världsrymden istället. Det där får mig dels att fundera över den jargong som finns på rätt många BVC, och MVC också för den delen ("tiiiitta nu VINKAR bebben till mamsingen!!"), men jag tänker också på hur lite man vet om varför människor blir dom de är. Vi har iofs aldrig pratat speciellt übergulligt till Ia, men hon har å andra sidan hela tiden haft en ganska avvaktande karaktär. Det jag är lite rädd för är att vi ska "ge" barnen epitet som de kanske inte alls känner sig hemma i. Ia kanske inte alls är envis och eftertänksam, Age inte en ilsken charmör. Och inte får man veta hur det blir förrän de blir stora och arga och skriver böcker om sin märkliga barndom. *hjälp*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar