Det vågar jag inte. Eller får. Sekretess osv. Men när det slås upp stort i lokalpress och TV vill jag komma med en liten liten protest. Vi jobbar visst med Karlstadmodellen på habiliteringen. Varför skulle vi inte göra det? Det är en jättebra modell. Sen kan vi inte göra det så intensivt som familjerna önskar och jag förstår deras frustration. Och det skulle vara härligt att kunna ägna så mycket tid åt några familjer. Men tyvärr, då måste vi ha dubbelt så många tjänster på habiliteringen. Vi är TRE logopeder för ALLA barn med funktionshinder i VÄRMLAND. TRE. T-R-E. Och det finns andra metoder inom habiliteringsvärlden än Karlstadmodellen: kommunicerande samspel, Hanen, BTI, Son Rise osv osv. Vad ska vi vara experter på? Vilka barn väljer vi att lägga mest tid på? Vad är det som ska styra? Svårighetsgraden på problemen hos barnen eller utvecklingsmöjligheterna? Familjernas förmåga? Den som skriker högst? De som är mest socialt belastade? De familjer där föräldrarna har egna problem?
En arbetsgrupp för några år sen på prioriteringscentrum i Linköping skulle arbeta med ett projekt kallat "vårdens svåra val". Något år sedan kom projektrapporten: "vårdens alltför svåra val"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar