Har storstadat mig i den Stora Staden i Väster återigen. Bekände min tristess för snyggt klädd singelvän med sena vanor innefattande t ex konjak. Å som jag klagade. Hur kul är småstan egentligen? Och barn, hur kul är det? Och ingen barnvakt får man och ingen går jag på krogen med och vem är det som sitter bredvid mig i soffan. Egentligen? Buhu buhu. Jobbet äter upp mig. Och jag har tjocka lår och mina bästisar bor i Stora Städer. Är det konstigt att apatin lurar med en luddig unken filt bakom nästa hörn.
Besinning kvinna!
Får inse att såhär är det ju med jämna (alltför jämna kan jag tycka) mellanrum i detta fullkomligt normala liv. Och det har inte spelat nåt roll- liten stad eller stor, utland, inland eller kustland. Med pojkvän, tillfällig förbindelse, make, för mig själv. Med sambo eler kombo och utan. Innan barn, och efter barn. Med smalare lår eller med gråare hår. Tristessen sitter bakom pannbenet och bankar med en mycket liten hammare. Och yttre faktorer har ingen avgörande betydelse för om den uppstår. Somliga är inte så glada och soliga alltid. Jag är en slags växlande molnighet. Så mycket härligare kanske då när solen visar sig. Och just idag när jag vet att en annan vän snarare är mer av ett kompakt lågtryck över Brittiska öarna som hon har svårt att ta sig ur, just idag borde jag vara tacksam att det finns ganska många revor i molnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar