Ack, ljuva ålderdom

Tänker nu inleda något som i dagstidningen skulle kallas för artikelserie. Vad kan det tänkas kallas när det är i bloggform (Hjälp! Språkvårdare!)? Detta ska, har jag tänkt, handla om saker jag skulle aktat mig för att prata högt om i 22årsåldern, men som jag numera erkänner utan skam i kroppen.

Jag tror att jag vid alla åldrar i livet på frågan "skäms du"? skulle ha svarat "nej, jag säger alltid vad jag tycker och står för den jag är". Precis som många av er, kära bloggläsare skulle sagt/säger. Men i mitt fall stämmer det inte. Och, vågar jag påstå, inte för så många av er heller. Det är lätt att inte skämmas över sådant som passar in på den person man utmålar sig att vara. Är du punkare skäms du inte över ditt utseende, din musikstil eller dina vänner. Men kanske skulle du tala tyst om att du röstade på moderaterna, har en CD med Celine Dion i hyllan (som du gillar!) och att höjden av avkoppling är att se gamla avsnitt av Hem Till Gården (utan ett uns ironi!). Är du en hemmafruvurmare känns det helt OK att stå upp för hemmamammalivet, att du tycker om shabby chic och att du hellre stryker än byter däck på bilen. Fast att du gillar bondage-sex, hatar de andra fotbollsmammorna och tjuvröker bakom garaget medan ungarna tittar på svampbob fyrkant, är inget du skyltar med.

Jag gillar inte tanken på ålderdomen. Jag hatar mina grå hår och är paniskt rädd för döden. MEN: vissa saker är betydligt lättare nu jämfört med tio-femton år sedan. Jag kan nästan säga att jag gillar mig själv mycket bättre nu, på ett sätt som möjligen gränsar till självgodhet. Följaktligen skäms jag nästan inget alls längre. Paw-rihk-tit.

Så vad är det en medveten liberal akademiker på 30+ inte skäms över då? Vad är det jag ibland förnekat att jag gör? Vilken skit uppskattar jag på Kanal 5? Vad är det som inte borde ingå i min politiskt korrekta och smakfulla (nåja) fasad? Visst är det spännande? Och ännu mer spännande om JAG får veta vad NI inte skäms över.

Idiotin firar nya triumfer

Tydligen är kvinnor, enligt giganten och den store humoristen Arne Hegerfors, för dumma för att förstå fotboll. Fotboll är nämligen komplicerat. Aftonbladets intellektuellt högstående kommenterar-kår är inte sena att hänga på. Vatten på sina tröga kvarnar: kvinnor är förstås för dumma för fotboll, förstår inte de otroligt komplexa regler som omgärdar sporten. ÄNTLIGEN säger någon som det är, vågar säga sanningen.

Jag tycker för det första det är tröttsamt att folk som inte var födda på femtiotalet, beter sig om om de var gamla på femtiotalet. Jag tycker för det andra att någon borde reflektera över att det finns kvinnliga läkare, forskare, nobelpristagare, filosofer osv osv. Skulle de kvinnorna inte heller förstå sig på fotboll? Är fotboll mer komplicerat än kvantfysik? Jag har aldrig kollat särskilt mycket på fotboll, men har inga som helst svårigheter att förstå regler och sammanhang. Jag kan också förstå mekanismerna kring att vuxna människor beter sig som femåringar i samband med favoritlagets nesliga förlust. Jag förstår liknelsen med att hockey är en simplare sport. Jag förstår även att debatten inte handlar om fotboll utan om något helt annat. Vissa borde helt enkelt lägga sig på terapisoffan. Kamma sig. Skaffa ett jobb de trivs med och en kvinna de kan respektera.

Herrejävlar så förstående jag är. Cricket däremot, förstår jag inte.

Alltså

Jag ÄR demokrat. Och jag ÄR humanist. Och jag TYCKER att alla människor ska ha en röst. Men så lyssnar jag (av misstag) på Ring P1 eller hamnar på Flashback Forum (= samma slags människor, olika åldersgrupper) och är plötsligt inte lika säker längre. Ska vi låta dom här människorna BESTÄMMA?

Ja. Jag vet. Naturligtvis måste vi det. Men det finns så många som tycker så fel.

Kommunikationsvett

Det är som vanligt svårt för mig att få bloggtummen ur. Det har varit sommarlov. Det har varit vansinnesdåd och katastrofsvält. Det är svårt att veta vad jag ska skriva om. Så jag skriver det här:

Hörde nu i sommar en intervju på P1 med två kvinnor med stora brännskador. De talade bland annat om hur det är att bli uttittad på varje dag, och hur människor bemöter dem. Som en av dem uttryckte det (ej exakt citat): Om jag är inne i en affär med en kompis och ska handla något, händer det ofta att expediten vänder sig till min kompis istället för mig. Som om jag vore utvecklingsstörd och hon var min assistent.

Nu ska tant Karinko lära er något mycket viktigt: Det spelar ingen roll om personen som vänder sig till dig är uppenbart utvecklingsstörd (för övrigt är det väldigt svårt att bedöma utan psykologutredning men i alla fall)och den medföljande helt uppenbart den personliga assistenten. Du ska i alla fall alltid tilltala den som tilltalar dig, och prata med den som ärendet gäller. ALLTID! Det är den personliga assistentens/kompisens/förälderns uppgift att i de fall de behövs tolka mellan dig och den som har svårt att uttrycka sig. Det är inte du som bestämmer om det behövs för du vet ingenting om personen, även om du tror det. I många fall (som med den brännskadade kvinnan)kommer det visa sig att det är en alldeles vanlig kommunikativt kompetent person som står framför dig, och i andra fall kommer det lösa sig i alla fall. Det är inte oartigt att inte förstå. Det är inte farligt om kommunikationen faller samman för ett ögonblick. Det är däremot förfärligt oartigt att ignorera människor.

Till sist är jag inte förvånad över att när den nya gymnasieskolan i kommunen var färdigritad och började byggas, visade det sig att man glömt bort en hel grupp av elever och helt enkelt inte byggt några klassrum för dem. Vilka? Träningsskoleeleverna såklart. Det hade känts bättre om jag blivit förvånad.