Tänker nu inleda något som i dagstidningen skulle kallas för artikelserie. Vad kan det tänkas kallas när det är i bloggform (Hjälp! Språkvårdare!)? Detta ska, har jag tänkt, handla om saker jag skulle aktat mig för att prata högt om i 22årsåldern, men som jag numera erkänner utan skam i kroppen.
Jag tror att jag vid alla åldrar i livet på frågan "skäms du"? skulle ha svarat "nej, jag säger alltid vad jag tycker och står för den jag är". Precis som många av er, kära bloggläsare skulle sagt/säger. Men i mitt fall stämmer det inte. Och, vågar jag påstå, inte för så många av er heller. Det är lätt att inte skämmas över sådant som passar in på den person man utmålar sig att vara. Är du punkare skäms du inte över ditt utseende, din musikstil eller dina vänner. Men kanske skulle du tala tyst om att du röstade på moderaterna, har en CD med Celine Dion i hyllan (som du gillar!) och att höjden av avkoppling är att se gamla avsnitt av Hem Till Gården (utan ett uns ironi!). Är du en hemmafruvurmare känns det helt OK att stå upp för hemmamammalivet, att du tycker om shabby chic och att du hellre stryker än byter däck på bilen. Fast att du gillar bondage-sex, hatar de andra fotbollsmammorna och tjuvröker bakom garaget medan ungarna tittar på svampbob fyrkant, är inget du skyltar med.
Jag gillar inte tanken på ålderdomen. Jag hatar mina grå hår och är paniskt rädd för döden. MEN: vissa saker är betydligt lättare nu jämfört med tio-femton år sedan. Jag kan nästan säga att jag gillar mig själv mycket bättre nu, på ett sätt som möjligen gränsar till självgodhet. Följaktligen skäms jag nästan inget alls längre. Paw-rihk-tit.
Så vad är det en medveten liberal akademiker på 30+ inte skäms över då? Vad är det jag ibland förnekat att jag gör? Vilken skit uppskattar jag på Kanal 5? Vad är det som inte borde ingå i min politiskt korrekta och smakfulla (nåja) fasad? Visst är det spännande? Och ännu mer spännande om JAG får veta vad NI inte skäms över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar