Vi har visst råd men... eh.... det är inge kul med Thailandsresor...

Den sk fotbollsfrun som bloggar på Aftonbladets webbplats hävdar att man aldrig någonsin ska säga "vi har inte råd" till sina barn. Det är att lägga vuxenansvar på barnen. Istället bör vi föräldrar linda in: "jag vill inte lägga så mycket pengar på ett par skor som du ändå växer ur, vi åker inte till Thailand för vet du vad: Sverige är så vackert". Allvarligt talat? När Ia undrar varför vi inte kan flyga till Kanarieöarna som den och den på dagis så säger jag att det kostar för mycket pengar. Men påminner henne också om att vi gör andra roliga saker tillsammans istället. Jag har aldrig tänkt i termerna av att låtsas inför mina barn. Självklart ska man inte lasta över bekymmer på barnen, allt behöver man inte säga rakt ut, men låtsas? Var går gränsen för det? Om pappa blir arbetslös, ska han ändå ta sin väska på morgonen och gå och sätta sig på biblioteket hela dagen för att upprätthålla en fasad? Det är väl bättre att vara ärlig: det här har vi inte råd med just nu, men så är det för väldigt många och det är inget konstigt, eller farligt, med det.

Malin Wollin tycker fö att man ska säga att familjen inte utlandssemestrar för att det är bättre för miljön att vara i Sverige. För klimatångest är tydligen ok att föra över på barnen?

På förekommen anledning

Min gode vän ställer en berättigad fråga här: Är inte Lech Walesa väldigt lik Hasse Alfredsson. Svaret har ni här på ömse sidor! Om mannen till höger är lika rolig som han till vänster vet jag egentligen inget om. Men jag har mina aningar.

Min theme-song

Minns ni advokatserien Ally McBeal? Här kommer pessimisten Karinkos theme-song. Ibland behövs en spark i arslet. Speciellt som sonen precis vaknade och är ledsen över att han har ont i benen... Swine-flu here we come.

Rumpnisse

Sonen hittade min gamla mössa hos mormor och morfar. Det är en sån där mössa i skinn med päls runt kanten, en sån som Ronja hade när hon fastnar med foten hos rumpnissarna ni vet. Naturligtvis var jag tvungen att ge en referens till detta, göra sonen kulturmedveten liksom. Stort misstag. I ordet rumpnisse finns nämligen alla möjligheter att lägga märke till likheten med ordet RUMPA. Och rumpa är, som vi vet, en oemotståndlig källa till humor och pruttar. Sonen kiknade av skratt. Rumpa! Vilket osökt fick honom in på... just det: bajs. Det blev en lång kväll.

Att passa i hatt

En del människor passar i de fina salongerna, i designerkläder, bland slott och koja, passar in, passar sig noga.

Jag passar i hatt.

Av alla klädesplagg man kan tänka sig är väl hatt det mest bortkastade att klä i? Otidsenligt helt enkelt. Jag passar bra i hatt. Ser plötsligt sofistikerad, nästan lite spännande ut. Fint som snus helt enkelt. Men ännu har jag inte hittat ett tillfälle för hatt. På sommaren möjligen, men på vintern: omöjligt. För mössa fungerar inte alls lika bra, det är just hatt som gäller.

Det finns alla möjliga meningslösa saker att känna sig småbitter över. Aaaah november.

Murar kan falla

Jag har blivit otroligt blödig efter barnens ankomst. Eller om det kanske kommit ändå, med åren. Hur som helst. Den där bilden med en lång rad med Trabanter som rullar in i Västberlin omgärdad av tusentals människor. Den där filmen på den första gränsövergången vid den där bron. Hur vakterna flackar med blicken, aldrig får nån order. Och låter människorna passera. Jag gråter inte, men det är bra jädra nära.

Murens fall. Himmelska fridens torg.

Jag tror att det är de första historiska händelser jag var med om där jag faktiskt insåg att något stort hände. Och jag tycker det finns en del tröst i de där bilderna när muren faller. Det behövs i novembermörkret.

November

Detta (och nu citerar jag en kollega) rövhål till månad gör ingen människa glad. Och kreativiteten är på botten. Och humöret. Håret är torrt, sonen har astma, maken är i Indien och soffan är nersutten. Blir inte mycket blogg av det.