Jag har blivit otroligt blödig efter barnens ankomst. Eller om det kanske kommit ändå, med åren. Hur som helst. Den där bilden med en lång rad med Trabanter som rullar in i Västberlin omgärdad av tusentals människor. Den där filmen på den första gränsövergången vid den där bron. Hur vakterna flackar med blicken, aldrig får nån order. Och låter människorna passera. Jag gråter inte, men det är bra jädra nära.
Murens fall. Himmelska fridens torg.
Jag tror att det är de första historiska händelser jag var med om där jag faktiskt insåg att något stort hände. Och jag tycker det finns en del tröst i de där bilderna när muren faller. Det behövs i novembermörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar