Vad är du bra på lilla vän?

Dottern slutar sexårs inom kort. Alltså dags för IndividuellUtvecklingsPlan. Där ska barnen bland annat tala om vad de är bra på. Hon svarade kort och koncist "att lära mig saker" och ville sen inte medge något annat starkt område. Vi vuxna lirkade och försökte "men du som ritar så bra, och tycker så mycket om att sjunga, och kan hjula, och räknar plus". Uppfyllda av stigande ångest: "hon tror inte att hon är bra! Hennes självkänsla är i fara". Ia sa till slut med en suck: "jaja, jag är bra på kroppsdelar också"

Vad har hon för förebilder egentligen när det gäller att framhålla sina framstående egenskaper? Går jag ständigt omkring och säger att jag är bra på det ena och det andra? Kanske inte. Å andra sidan brukar jag inte heller yvas särskilt mycket över mina tillkortakommanden. Måste man kunna räkna upp tusen saker man är bra på? Kanske är ändå svaret "jag är bra på att lära mig saker" ett ganska heltäckande och betryggande svar. Kanske är det så att det inte är den som allra mest högljutt hävdar sin förträfflighet som behöver ha bäst självkänsla? Ia vill bli bättre på allt hela tiden, något som å ena sidan kanske gör att hon hamnar i riskzonen för duktigflickasyndromet och att bli slav under rädslan att misslyckas, men å andra sidan lika gärna kan leda henne till att bli vad som helst.

Problemet uppkommer väl när någon kan räkna upp tusen dåliga saker om sig själv och inte någon bra?

Jag har för övrigt aldrig utsatts för jobbintervjufrågeklassikern: "räkna upp tre bra och tre dåliga sidor hos dig själv". (möjligen beroende på att jag alltid varit den enda kandidaten till alla jobb jag sökt. Hård konkurrens). Så varför inte göra premiär här:

3 bra:
- Snäll
- Snabbtänkt
- Social

3 dåliga
- Otålig
- Grubblande
- Uppskjutande

Voila.

Hemmafrun- en sexig livsstilsikon

Elise Claeson är en slags märklig feminist som anser att kvinnlighet är ett kapital som behöver förvaltas, att en kvinna bör klä sig som sitt kön och att män behöver leka med andra män. I dagens Aftonbladet skriver hon en replik på en debatt angående den nya hemmafrutrenden bla:

Mycket tyder på att jämställdheten överges därför att den averotiserar våra liv. Hur sexiga är mjukismannen som vill vara mamma och karriärkvinnan som vill vara en man?

Ja hur sexigt är det på en skala. Hu. Män som jobbar deltid, vilken asexuell upplevelse. Och kvinnor som jobbar. Så exceptionellt okvinnligt. Kanske tycker hon till och med att det är roligt att jobba. Det förstår man ju att hon inte får ligga.

Kanske är det så, i den mån det är sant, att jämställdheten överges, inte för att det egentligen är så härligt med hemmafruar, utan för att det är jobbigt. Det är lättare att göra det var och en enligt urgammal hävd är bra på. Det är enklare att slippa vara en pappapionjär på sitt byggföretag. Mycket skönare att vara (och här citerar jag Claeson)en sexig livsstilsikon än en genusförstörd jämlikhetsivrare. Mycket snyggare att vara snygg än att vara trött. För tydligen är det så i Elise Claesons värld, att om vi bara låter kvinnor vara kvinnor och män vara män så blir vi också mjuka, vackra och nöjda.

För tydligen är det så att om en man vill vara hemma, så vill han vara en mamma och inte en närvarande pappa. Och om en kvinna vill göra karriär, så är det inte för att hon vill göra karriär utan för att hon lider av penisavund. Antagligen är det inte heller bra att kvinnor numera får tävla i stavhopp. Eller så är det det, bara hon är snygg och ser kvinnlig ut.

För att ett jämställt förhållande ska fungera någorlunda jämställt, måste båda parter göra uppoffringar och båda parter få del av vinsterna. Det har inget med mjäkiga män och okvinnliga kvinnor att göra.

Insomnia

Det är så orutinerat att åka dit igen. Om jag äter hyfsat, tränar hyfsat, dataspelar måttligt och framför allt inte jobbar som en liten idiot. Om jag gör det så somnar jag. Annars somnar jag. Inte. Jag har haft insomningsproblem i perioder i hela livet. Det börjar med en kass natt och sen gäller det att inte nå den kritiska punkten: Ö V E R T R Ö T T H E T. För då govänner. Då är det kört. Ju tröttare jag blir, desto svårare att somna. När jag väl somnat så sover jag, men tyvärr ringer väckarklockan vid sex så timmarna blir inte många. Mycket opraktisk läggning det där. Inte minst när ungarna var bebisar. Mina insomningsproblem kan nämligen också uppstå när det är dags att somna om. Och har bebisen då en benägenhet att vakna till sådär varannan timme så... Ja då får maken sova med bebisen och jag själv i en egen säng. Va?! Såg ni rätt?! Jobbade inte han? Jo visst gjorde han det. Och ändå tog han frivilligt nätterna?! Uppenbarligen. Han är, enligt en bekant, en alltigenom god människa. Enligt en annan bekant är han en könsförrädare. Vilket som får ni betänka att konsekvensen av att jag inte sover på nån vecka eller så, inte är så trevlig. Inte så att jag får en psykos, men nån slags lindrigare gränsdiagnos som inkluderar vilt stirrande blick och en växelverkan mellan apati och raseri. Och ity maken är en logiskt analyserande person kom han uppenbarligen fram till att den snörvlande bebisen var att föredra framför det.


Nåväl. Kvällen närmar sig. Spänningen är olidlig.

Överraskningarnas dag

Ni vet hur det är när sånt man vet ska hända ändå kommer som en total överraskning? Och hur sånt man borde veta skulle hända också kommer som en ännu större överraskning. Idag fick jag uppleva tre såna angenämheter. Dels insåg jag vid kalenderöppningen på jobbet idag att den avlägsna framtid då avresan till familjen Gekko i avlägsna Norge skulle ske, infaller nästa vecka. Sen kom jag till förskolan för att hämta Age och då påminde de om att de har stängt nästa tisdag. OK. Kollade snabbt vid hemkomst om dottern också skulle vara ledig då. Det visade sig att hon istället ska vara ledig på måndag. Det är tur att ha föräldrar som är pensionärer.

Puh.

En sak till...

Det här gillar jag inte heller. Jag kanske inte är en så fin människa som jag inbillar mig?

Förresten vet jag varför jag för närvarande är så upptagen med kränkthet. Det beror på att jag delar hushåll med en sexåring. Sexåringar förefaller vara mer benägna än genomsnittet att uppleva sig orättvist behandlade. Häromkvällen var det strid om vilket barn som skulle få höra godnattsång först, Ia vann varpå Age skrek. Inte blev hon gladare för det, nej då sjöng jag för fort och hon var redan på förhand övertygad om att jag skulle sjunga JÄTTEsakta för Age. Irriterande, men godtagbart, drag hos ett barn. När lättkränktheten består hos vuxna personer undrar jag lite hur det kommer sig. Misstänker att det kan ligga nåt i det som min gamla (men välbevarad för sin ålder!)vän Mariann brukar säga: H*n är bara osäker.

Nu lämnar jag kränktheten och ämnar ägna nästa inlägg åt journalskrivningshygien. Rafflande.

Att blogga eller inte blogga, det är frågan

Jag fick lust att blogga för att jag 1. älskar ord och att skriva och 2. jag tycker saker. Jag tappade lusten för att blogga för att jag blev feg. Och för att jag insåg 1. att det är lätt att bli missförstådd i text samt 2. folk är jävligt lättkränkta.

Innan jag provar dessa vingar igen vill jag bara förtydliga några saker:

1. Jag försöker använda "jag" och inte "man". Det kan uppenbarligen anses vara provocerande men jag tycker det är bra att försöka visa att jag står bakom det jag skriver. "Jag"- bara jag, "man"- personer lite allmänt.

2. Jag ogillar företeelser men inte personer. En av de stora fördelarna med att bli äldre är att det är lättare att skilja på sak och person. Detta innebär till exempel att om jag skriver: jag förstår inte det där med att tatuera in namnet på sina barn på armen så betyder det inte vvilka urbota idiotiska människor gör en sån värdelös grej utan helt enkelt Jag förstår inte

3. Jag gör saker för att jag gillar det och inte för att irritera andra personer. Som ett exempel: om min granne som är en jävel på odla tulpaner och påta i trädgården och gör det en hel helg, så utgår inte jag från att han gör det för att poängtera min uselhet på området och för att visa hur ful VÅR trädgård är. Jag förutsätter att han gör det för att han älskar att påta i trädgården och gillar att den är välskött. På samma sätt betyder inte min fäbless för att använda ord som fäbless att jag vill trycka ner folk som inte är så intresserad av ord och poängtera min överlägsenhet på området. Jag kommer inte heller sluta att använda såna ord för att inte stöta mig med andra, precis som jag inte förväntar mig att grannen ska rensa lite mindre i sin rabatt av nån slags missriktad hänsyn till mig.

4. Kränkt är ett ord alla ska handskas med försiktigt. Jag håller inte med om att det nödvändigtvis är den som känner sig kränkt som bestämmer om det skett en kränkning. Detta för att det verkar som om en del anser sig kränkta bara för att någon inte gillar färgen på deras bil. En gång blev en kollega kränkt och skändad för att jag inte höll med om formuleringen i ett mail till exempel. Typiskt en icke-skändning. Hade jag sagt du måste väl förstå, lilla imbecilla människa att ingen med vettet i behåll skulle skriva en sån formulering så hade det däremot mer relevant att använda ordet kränkning.

5. Företeelser som jag ogillar särskilt är när människor är
- Kategoriska. Dvs jobbar utifrån tesen att eftersom A var rätt i en viss situation och för en viss person, betyder det att A alltid är rätt, under alla omständigheter. Jag har skrivit ett inlägg om det tidigare.

- Fanatiska Detta gäller religiösa människor av en viss typ, men i lika hög grad militanta ateister som det också finns gott om. Det gäller också föräldratalibaner, politiska rörelser var som helst på skalan. Kort sagt, när människor stirrar för mycket ner i sin egen navel istället för att höja blicken en smula.

- Passivt aggressivaÄr du förbannad, säg det till mig. Skriv inte nåt kryptiskt i en kommentar. Jag förstår nämligen inte att det är riktat till mig då. Är lite dum på det sättet.

6. Vi har alla vår plats på jorden och den är okränkbar. Vi är alla huvudsakligen lika och ändå helt unika. Vilken grej!

OK? Då kör vi!

Nystart?