Det gick bra

Så går månaderna och även om det känns att det bor någon i magen finns det ingen möjlighet att ändå förstå att det är så. Jag kunde känna en fot men inte förstå att den var där. Och nu, sex veckor efteråt, så har han alltid varit här. Så självklart att just han skulle just hit till oss. Och vi får ytterligare en gång bevis på att med en bebis stannar tiden en liten stund. Dessutom får man aldrig så många positiva kontakter med människor som när man tar med sig en liten bebis. Eller för den delen en hundvalp. Så nu all tid i världen för att blogga. Kanske.

Inte värt det

Det finns många myter som omgärdar graviditet och föräldraskap. Och problemet med myter är bland annat, att även om de flesta håller med om dem, finns det andra som inte alls känner igen det. Och skäms. Två av mina värsta upplevelser i livet har varit mina två förlossningar. Jag har älskat graviditeterna. jag älskar mina barn. Men för mig var förlossningarna livsomvälvande på ett helt annat sätt än det folk i allmänhet beskriver. Den ena gången sövdes jag, och ca åtta minuter efter att beslutet togs, plockades dottern ut. Jag vaknade illamående i en sjukhussal och visste inte om barnet hade överlevt, men förstod i alla fall att åtminstone jag hade gjort det. Andra gången låg jag timme ut och timme in innan det kulminerade i sviktande hjärtljud (igen), inrusning av massor av personal (igen). Men denna gång minns jag i alla fall att läkaren hade röda skor. Hon satte upp foten på sängkanten nämligen, för att försöka dra ut sonen, medan två barnmorskor hängde på magen och försökte klämma ut honom ovanifrån. Jag noterade att han så småningom skrek, men kände ingenting. Började inte hulka och gråta av lycka. Kände inte heller att smärtan var som bortblåst. För det var den inte.

Det värsta med detta var inte smärtan. Det värsta var CTGkurvan. Det finns klara nackdelar med att ha jobbat med funktionshindrade barn. En av dem är, att när personalen viskar om "hotande syrebrist", så ser jag ramför mig olika exempel på hur det kan sluta. Och därför känns gårdagens debatt om faror med planerade kejsarsnitt lite sned. Att ha ökad risk för astma, glutenintolerans och diabetes, är liksom ingen stor grej i sammanhanget. Och, helt ärligt, så löper barnet i magen en rätt stor risk för astma, allergier och glutenintolerans helt oavsett förlossningssätt. Vissa av makens gener är lite bristfälliga nämligen.

Hursomhelst. Jag vill ha ett planerat snitt. Och jag vill inte gå i några samtal, det har jag redan gjort. Och jag vill inte komma överens om en förlossningsplan, för den bröt de emot rätt omgående förra gången ändå. Två gånger har jag haft intentionen att genomföra en vaginal förlossning. Den här gången har jag det inte.

Jag har inte tänkt skriva ett sånt här inlägg för jag vill inte skrämma nån. Ingen som jag känner närmare har haft samma upplevelser av förlossningar som jag. De flesta har klämt ut ungarna och därefter drabbats av lycka samt deklarerat att det var värt det och att de är beredda att göra om det närsomhelst. Men jag blir provocerad av sånt som min kollega häver ut sig om bortskämda mammor som inte tål smärta, oförutsägbarhet och det naturliga skedet. Jag är inte bortskämd. Jag är bortskrämd. Jag vill uppleva en förlossning där jag inte är övertygad om att allt kommer gå åt helvete. Hur det sen går finns det ändå inga garantier för. Men att inte få panikångest är ändå en bra start.

Värdekonservatism

Krönikören Malin Wollin har en del träffande citat på sitt samvete men respresenterar samtidigt en värdekonservatism som jag tycker illa om. I den här krönikan ondgör hon sig över assisterad befruktning som inte berör par (heterosexuella?). Sorgset hävdar hon att förr fick vi barn för att vi älskade varandra, men nu är det ett uttryck för egoistiska önskningar. En runkburk skapar barn, inte kärlek. Jag hade mycket att säga om det där, men tyvärr var det inte jag utan någon i kommentarsfältet som bemötte det bäst: "förr i tiden fick man barn för det inte fanns kondomer och sex hade man för att man älskade varandra." En man och en kvinna som blir med barn är ingen garanti för en lycklig kärnfamilj. Femtiotalet är en illusion. Jag lever gärna i min heterosexuella kärnfamilj för evigt, men alla är inte lika. Barn som föds ska älskas och tas omhand. Av en mamma och pappa. Eller en mamma. Eller pappa, eller två pappor. Kanske två mammor och en pappa, två mammor? Problemet är inte hur barn blir till utan hur de växer upp. Och det har inte mycket att göra med antal eller kön på föräldrar.

När driften trumfar förståndet

Jag tillhör inte dom som oförbehållsamt hävdar att man "blir lyckligare av att ha barn". Jo, det blev jag kanske. Men också mer ångestfylld och uttröttad. Knappt två veckor innan Ia föddes, dog hennes sexåriga kusin i cancer. Jag fick en insikt i att jag i och för sig fick ett barn, men också något att förlora. Samtidigt som mitt barn föddes, så drabbades jag av en slags dödsångest. Och den har aldrig riktigt släppt sen dess. Så ett barn till, kanske lite för snabbt. Och jag har alltid varit ganska beroende av återhämtning. Jag behöver sova, vara ensam. Och är ganska egoistisk. Barn är ju påträngande varelser, annars skulle de inte överleva. Det har ofta lämnat mig med en känsla av otillräcklighet. Samtidigt: vad gjorde jag innan? Vem var jag? Det var inte heller bättre förr. Och så sitter jag här igen med en tjock mage. Skyller på maken. Längtar och våndas. Driften trumfar förståndet.

Den Nya Hemmafrun

Nu när jämställdheten nått några myrsteg längre, så behöver motparten kontra. Det gör man med skräckrubriker om hur unga kvinnor mår psykiskt dåligt, är utbrända, går på knäna, inte klarar livspusslet (är inte det det värsta fula ordet förresten). Och detta tar man som bevis för att en kvinna inte klarar det höga tempot på arbetsmarknaden. En kvinna vill ha mjuka värden, stillsamma dagar med ett familjebetonat innehåll. För det kan inte handla om att man har missuppfattat familjens jämställdhetsideal? Jämställdhet, tänker jag, handlar inte om att man (eller kvinnan då) ska jobba heltid, fortfarande göra det mesta hemma och dessutom samtidigt gå tillbaka till långkok och hemstickade tröjor. Jämställdhet kan vara till exempel att båda jobbar lite deltid. Att man gör saker tillsammans. Att man inte renoverar ihjäl ekonomin. Men vad vet jag.

För i aftonbladet utropar människor i kör att jajaja! Hemmafruar är så bra. För om man har tid att göra goda bakelser till sin man och håller hemmet städat så kommer mannen helt säkert inte vara otrogen. (det tycker flera) Sexlivet kommer blomstra, för kvinnan kommer vara så fin och kvinnlig och ostressad. (det tycker andra) Barnen kommer vara vattenkammade och oändligt lyckliga för att Mammma återigen är en oumbärlig ikon. (det tycker i princip alla) För det vet ju alla, innerst inne, att Pappor har tunnelseende och är för fumliga och har för dåligt risktänkande för att helt och fullt kunna ta hand om ett småbarn (hur vågar vi låta dem vara kirurger, undrar jag)

Herregud. Ja absolut vill man bli beroende av att någon annan försörjer en. Det funkade ju SÅ bra förr. Eller hur. Tryggt var det i alla fall. Man skulle ju veta att det inte skulle finnas någon ekonomisk möjlighet att skilja sig. Jag vet förresten inte på vilken sophög vi skulle bo om vi skulle ha en lön. Nämen just det: då skulle jag vara en liten fiffig bullkvinna som lagar gryta på koklövar och syr alla kläder själv samt brukar jorden och är sådär härligt ursprunglig och avslappnad. För att inte tala om hur sugen jag skulle vara på att ligga efter en dag av uppfriskande hushållsarbete.

JA: jag VET att det finns människor som obegripligt nog på RIKTIGT tycker att det är dyngmysigt att vara hemma. Och som har ekonomisk möjlighet att vara det. Fint. Var det. Men det är för fan ingen folkrörelse! Våra förmödrar stred för fasen för rätten att ha ett arbete och vara självständiga. Och våra förfäder stred i sin tur för rätten att vara aktiva föräldrar till sina barn.

Hemmafrutrend my ass.

Det här med att vara professionell

Jag har, ända sen jag började jobba, tyckt det varit häftigt med min professionella sida. Ni vet, ni som jobbar med människor, i vårdyrken t ex. Att jag, som inte kan se dokumentärer om obotligt sjuka barn för att jag gråter så mycket, kan jobba med obotligt sjuka barn på ett relativt avslappnat och inkännande sätt. Det är ju fantastiskt! Och en räddning, annars skulle ingen kunna vara läkare, sjuksköterska, kurator, personlig assistent. Men man behöver vänja sig. Vänja sig vid nya existentiella vidrigheter. Att möta vuxna, tidigare fullt friska människor som plötsligt drabbats av progredierande sjukdomar, och där de är medvetna om varje uns av funktion som tas ifrån dem, där de kan rapportera varje ny darrning, varje felsväljning. Det är nytt för mig. Och jag har märkt, att ännu sitter inte professionaliteten där som en trygg mössa. Måtte den infinna sig snart, snart.

Och listan på sjukdomar jag verkligen verkligen inte vill ha. Blir längre. Och en fladdrande uns av skuldkänsla när det där eksemet på vaden faktiskt stör mig. För vad betyder det där eksemet? Jag känner det. Jag kan klia på det. Jag kan verbalt förbanna att det finns.

Thomas Tranströmer

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

En person med afasi får nobelpriset. Jag tycker ändå att det är vackert att poeten ändå har tillgång till sina ord, om än till viss del utom räckhåll. Och är det inte ett poetiskt efternamn så säg.