Två dagars kommunikationskonferens. Vad är det som fastnar tro? Mycket är bra, men ändå rinner det av som vore jag en teflonpanna. Nu är jag en sån gammal hab.räv så det mest är inte helt nytt, men man får ändå ett annat perspektiv på saker och ting när man hör nån annans ord. Här lite lösryckt:
- Om man lever här och nu, gäller det att här är underbart och nu är skönt
- En person kan inte ha en kommunikationsstörning. Kommunikation uppstår i samspelet mellan minst två personer, så även kommunikationsstörningen. Därför måste åtgärderna riktas inte bra mot den med ett funktionshinder utan också mot omgivningen.
- En allmän sanning är att barn med autismspektrumstörning har svårigheter att imitera. En forskning visar att det inte alls är sant: när det gäller omedveten imitation, sånt som händer i samspel (vi gäspar samtidigt, ändrar vårt kroppsspråk utifrån hur den andre rör sig, anpassar röstläge...), fanns ingen skillnad mellan den studerade gruppen jämfört med två kontrollgrupper, en med barn med Downs Syndrom, en med typiskt utvecklade barn. Det personer med autism har svårigheter med är en kognitivt krävande form av imitation som man möter i en tränings- eller testsituation. När barnet ska förstå att det som förväntas är att imitera det den andra personen gör. Fast det inte finns ett tydligt syfte med det. I forskning visades också hur barn blev mer personorienterade efter att omgivningen systematiskt speglat/imiterat deras lek, vilket gjorde dem uppmärksamma på det viktiga: jag gjorde något som fick dig att göra något! Coolt!
- Den viktigaste faktorn för att få det svåra att fungera som heter AKK (Alternativ och Kompletterande Kommunikation dvs bilder, tecken, pratapparater osv), är barnets ihärdighet och ovilja att ge upp sina kommunikationsförsök även om de ofta misslyckades. Många av våra RH-barn ger upp och blir passiva. Väntar på att någon ska fråga och instruera. Cynthia Cress menar att vi måste lära barnen att bli sina egna advokater när det gäller AKK. Att ge barnen goda möjligheter att lyckas, ofta! För att de ska känna att det lönar sig att försöka, även om det ofta misslyckas.
- Cynthia Cress visade många videoklipp på många barn med grava motoriska och kognitiva nedsättningar där hon jobbade med AKK. Det är fel att ett barn måste kunna olika saker för att få möjlighet till en utveckling av sin kommunikation
- Det viktigaste är ett noggrann analys av hur det enskilda barnet kommunicerar. Föräldern vet att barnet är törstigt. Hur? Han "låter" med munnen. Kom då inte bara med vatten, utan tala om för barnet varför det dyker upp något drickbart. "Du gjorde såhär *smack*, jag förstår att du är törstig". Lär barnet att koppla det det gör, med det som händer. Gör de omedvetna signalerna medvetna.
Det är så stort och svårt. Man måste bryta ner det i mindre bitar. Se barnets befintliga sätt att kommunicera: alla gör det! Kanske på ovanliga sätt, men alla gör det!
tisdag 2 juni 2009
måndag 1 juni 2009
Sommarens plåga
Ja jag förstår att jag är ett UFO. Men kan det inte somra sig med måtta? Jag har INTE legat och pressat på beachen men har ändå ett finfint soleksem som kliar överjävligt. Och jag hade inte klagat över det om det inte vore för den samtidiga existensen av en fästing. Under ögat. Mitt öga.
Nu ska jag gå på Kommunikationskarnevalen. Fånigt namn, men brukar vara en bra utbildning/konferens.
Nu ska jag gå på Kommunikationskarnevalen. Fånigt namn, men brukar vara en bra utbildning/konferens.
lördag 30 maj 2009
När jag dör...
Egentligen vill jag skriva "om jag dör". Det känns mindre ångestladdat så. Möjligen, möjligen skulle det vara ett självbedrägeri, och sånt är aldrig bra. Har jag hört. Men i alla fall: när jag dör hoppas jag att jag är så gammal att mina organ är helt oanvändbara och att det är därför jag dött. Men om det inte är så, om tåget spårar ur på tisdag eller nåt annat händer så: ge gärna mina hornhinnor till pappa så han får se klart igen. I övrigt har jag inte öronmärkt några organ till någon, men det skulle kännas som ett slöseri att bara bränna dem och sprida dem för vinden. Och visst, man vill helst tänka att det är stackars oskyldiga sjuka barn som ska hjälpas till livet. Men jag är inte knusslig. Behöver en alkis en lever, så varsågod, kanske blir han nykter vem är jag att misstro det? Surkärringen längre ner på gatan gör kanske ingen glad, men hon har också rätt till en andra chans. Jag har alltid varit organdonator, med kort i plånboken. Men det känns extra viktigt efter att lilla J dog. Inget organ i världen hade kunnat rädda henne, men tänk om... Tänk om det hade varit det som behövts: ett nytt hjärta som kunde fortsätta slå åt en sexåring som hade hela livet framför sig.
Om du vill: anmäl dig till socialstyrelsens donationsregister och lika viktigt är att tala om för dina närmaste vad du önskar.
fredag 29 maj 2009
Parafras på InnanDuSov-inlägg
Läs här för referens!
Jag röstade senast på centerpartiet. När jag tycker att sossarna skärpt till sig kan det hända att jag röstar på Miljöpartiet igen.
Jag har ingen politisk idol men jag tycker Maria Wetterstrand gör ett bra jobb. Det gå att lyssna på henne.
Jag har Erik Östros som hennes motsats
Jag har Mia%Kara som idol också. Mest Mia%Klara. Alltid Mia först.
Och Killinggänget. Nästan lika mycket som Mia%Klara, men bara nästan.
Jag tycker att vi är 300 år sena med att skrota Kungahuset och åren går. Snart är vi uppe i 400 år.
Jag är 165 cm lång. Det står 166 i passet.
Jag tänkte flytta till London en gång, men nåt hände och jag hamnade i Llampeter istället.
Jag är mörkhårig men mycket blek vilket gör att man i Bulgarien pratar bulgariska med mig, och en gång på Frölunda Torg var det någon som skrek "Åk hem till ditt land jävla rumän" efter mig.
Jag är föredömligt nykter sedan första graviditeten. För att det har blivit så. Jag dricker ett par öl nån enstaka med ambitionen att bara dricka socialt och inte bli full men jag lyckas aldrig. Toleranströskeln är ack så låg. Och det är ju bra.
Jag skulle aldrig tatuera mig.
Jag tycker att om man ska tatuera sig ska man göra det ordentligt. Som min kompis Anders (det är en pseudonym) som har en dödskalle på knäskålen. Respekt till honom.
Jag tycker att drogpolitiken i Sverige är alldeles för lam. Sen tänker jag efter lite och vet inte riktigt vad jag menar med det uttalandet. Är den lam? Eller felinriktad?
Jag har ganska kort stubin. Fast jag exploderar inte. Bara pyser.
Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa till J när vi träffades. Det var innan den första graviditeten.
Jag är inte rädd för ormar, blod eller flygplan. Tycker att det är lite äckligt med kroppsdelar som gått ur led och vridna anklar och sånt. Fast när J fick axeln ur led skrttade jag hysteriskt för att det såg så roligt ut. Och för att badkarsvattnet samtidigt forsade och rann ner i vardagsrummet. Vardagssurrealism.
Jag har OERHÖRT svårt för den syn på feminismen som Gudrun Schyman förmedlar.
Jag har också svårt för folk som tror att feminism betyder att män ska tryckas ner och flickor inte får ha rosa på sig. Lyft blicken tjejer. Det finns större frågor än så.
När J lyssnar på sin musik, blåsorkestermarsch, så säger jag att jag har väldigt ont i huvudet. Och så går jag ner i källarn.
Om vi får en son till vill jag att han ska heta Sixten. J vill överhuvudtaget inte ha ens en hypotetisk diskussion om detta, flackar med blicken och väser: TVÅ barn räcker.
Jag hade en kris när jag skulle fylla 31. Åt aldrig medicinen som doktorn skrev ut, träffade en kurator i stället och lärde mig att andas och inta en zenbuddistiskt perspektiv på livet. Eller så.
Jag längtar inte efter att bli pensionär.
Jag saknar min mormor, och min morfar, farmor och farfar. Lilla J och svärmor. Jag är en sån som saknar och det går aldrig över.
Jag vet inte om man kan vara en god människokännare. Jag inbillar mig att om man tror att man är det, det är då man missar att den trevlige grannen är psykopatisk massmördare.
Jag skrattar väldigt ofta. Och lätt. Jag gråter också väldigt lätt.
Jag är är helt ointresserad av matematik. Jag skyller på att min mamma är mattelärare. Nånstans måste frigörelsen äga rum. Typ.
Det var allt för nu.
Jag röstade senast på centerpartiet. När jag tycker att sossarna skärpt till sig kan det hända att jag röstar på Miljöpartiet igen.
Jag har ingen politisk idol men jag tycker Maria Wetterstrand gör ett bra jobb. Det gå att lyssna på henne.
Jag har Erik Östros som hennes motsats
Jag har Mia%Kara som idol också. Mest Mia%Klara. Alltid Mia först.
Och Killinggänget. Nästan lika mycket som Mia%Klara, men bara nästan.
Jag tycker att vi är 300 år sena med att skrota Kungahuset och åren går. Snart är vi uppe i 400 år.
Jag är 165 cm lång. Det står 166 i passet.
Jag tänkte flytta till London en gång, men nåt hände och jag hamnade i Llampeter istället.
Jag är mörkhårig men mycket blek vilket gör att man i Bulgarien pratar bulgariska med mig, och en gång på Frölunda Torg var det någon som skrek "Åk hem till ditt land jävla rumän" efter mig.
Jag är föredömligt nykter sedan första graviditeten. För att det har blivit så. Jag dricker ett par öl nån enstaka med ambitionen att bara dricka socialt och inte bli full men jag lyckas aldrig. Toleranströskeln är ack så låg. Och det är ju bra.
Jag skulle aldrig tatuera mig.
Jag tycker att om man ska tatuera sig ska man göra det ordentligt. Som min kompis Anders (det är en pseudonym) som har en dödskalle på knäskålen. Respekt till honom.
Jag tycker att drogpolitiken i Sverige är alldeles för lam. Sen tänker jag efter lite och vet inte riktigt vad jag menar med det uttalandet. Är den lam? Eller felinriktad?
Jag har ganska kort stubin. Fast jag exploderar inte. Bara pyser.
Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa till J när vi träffades. Det var innan den första graviditeten.
Jag är inte rädd för ormar, blod eller flygplan. Tycker att det är lite äckligt med kroppsdelar som gått ur led och vridna anklar och sånt. Fast när J fick axeln ur led skrttade jag hysteriskt för att det såg så roligt ut. Och för att badkarsvattnet samtidigt forsade och rann ner i vardagsrummet. Vardagssurrealism.
Jag har OERHÖRT svårt för den syn på feminismen som Gudrun Schyman förmedlar.
Jag har också svårt för folk som tror att feminism betyder att män ska tryckas ner och flickor inte får ha rosa på sig. Lyft blicken tjejer. Det finns större frågor än så.
När J lyssnar på sin musik, blåsorkestermarsch, så säger jag att jag har väldigt ont i huvudet. Och så går jag ner i källarn.
Om vi får en son till vill jag att han ska heta Sixten. J vill överhuvudtaget inte ha ens en hypotetisk diskussion om detta, flackar med blicken och väser: TVÅ barn räcker.
Jag hade en kris när jag skulle fylla 31. Åt aldrig medicinen som doktorn skrev ut, träffade en kurator i stället och lärde mig att andas och inta en zenbuddistiskt perspektiv på livet. Eller så.
Jag längtar inte efter att bli pensionär.
Jag saknar min mormor, och min morfar, farmor och farfar. Lilla J och svärmor. Jag är en sån som saknar och det går aldrig över.
Jag vet inte om man kan vara en god människokännare. Jag inbillar mig att om man tror att man är det, det är då man missar att den trevlige grannen är psykopatisk massmördare.
Jag skrattar väldigt ofta. Och lätt. Jag gråter också väldigt lätt.
Jag är är helt ointresserad av matematik. Jag skyller på att min mamma är mattelärare. Nånstans måste frigörelsen äga rum. Typ.
Det var allt för nu.
torsdag 28 maj 2009
Jag lär mig tamejfan aldrig
Folk (typ min man och min kurator) har varnat mig för att säga JA till det här projektet. Men jag tänkte att det kunde vara roligt och givande. Hahaha. Och så sa jag inte nej, utan JA.
Jag har som sagt sekretess. Men det gäller inte mina arbetskamrater. Lojalitet borde jag väl känna förstås. Men det beror rackarn i mig på hur dom beter sig också.
Resumé:
På mitt jobb finns ett projekt som jag föväntas ingå i. Där är man tre olika yrkesgrupper som jobbar två och två med varje barn. Poängen är b la att man ska vara olika yrkesgrupper för att vi har olika kompetenser. Projektet är precís så illa skött som man kan förvänta sig inom landstinget. Dessutom finns en försvårande faktor i form av logopedX. Jag känner till henne sen innan. Hon har samarbetsproblem och var i princip portförbjuden i mitt frra landsting. Det beror nog inte på idioti eller illvilja, utan snarare på nåt mer patologiskt (väntrumsdiagnos kallas sånt). Hon dyker inte upp när hon ska, säger saker som inte stämmer, gör sig ovän med familjer, har ingen framförhållning och planering och pratar osammanhängande. Ingen vill jobba med henne. Och gissa vem som är uppsatt som parhäst med henne? Jodå: naturligtvis Karinko. Oturligt för dom är jag numera ganska ovillig att styra upp och görarätt och gör inte allt för att undvika konflikter så jag sa:
- Varför är vi två logopeder? Jag trodde vi skulle vara olika yrkesgrupper.
Det blir tyst. Se följer en mängd fantasifulla anledningar. Stämningen blir TRYCKT. Det skiter jag i. Till slut går logoped X för att hämta kaffe. Hur omöjlig hon än är är det förstås inte roligt att veta att hon inte är önskvärd (hon uttrycker iofs själv att hon helst jobbar ensam). När hon gått säger pedagogA:
- Ja, det blir ju så att den som är ny får jobba med henne. Ingen vill ju. Det är ju inte så schysst kanske
Jag:
- Nej
Pedagog B:
- Jag tänker inte göra det. Jag klarar inte av henne. Det går inte.
Pedagog A (gråtfärdig):
- Ja JAG tänker inte vara den som konfronterar henne och ledningen med det här. Jag tycker INTE att det är min sak.
Jag:
- Så då tänkte ni att den som är ny får göra det?
Tystnad.
LogopedX kommer tillbaka. Alla byter samtalsämne. Jajamen. Historien upprepar sig.Minns ett av mina första jobb. Vem var det som fick jobba med den frontallobsskadade kvinnan som svor, skrek och kastade inventarier. Jo, Karinko. Ingen annan ville ju. Alla andra mådde så DÅLIGT över hur hon var och då var det bäst att jag var där. Det klarar ju jag. Eller hur.
Men hörrni chefer, jag är inte 19 längre. Jag har tittat på Grynet. Jag tar ingen skit.
Jag har som sagt sekretess. Men det gäller inte mina arbetskamrater. Lojalitet borde jag väl känna förstås. Men det beror rackarn i mig på hur dom beter sig också.
Resumé:
På mitt jobb finns ett projekt som jag föväntas ingå i. Där är man tre olika yrkesgrupper som jobbar två och två med varje barn. Poängen är b la att man ska vara olika yrkesgrupper för att vi har olika kompetenser. Projektet är precís så illa skött som man kan förvänta sig inom landstinget. Dessutom finns en försvårande faktor i form av logopedX. Jag känner till henne sen innan. Hon har samarbetsproblem och var i princip portförbjuden i mitt frra landsting. Det beror nog inte på idioti eller illvilja, utan snarare på nåt mer patologiskt (väntrumsdiagnos kallas sånt). Hon dyker inte upp när hon ska, säger saker som inte stämmer, gör sig ovän med familjer, har ingen framförhållning och planering och pratar osammanhängande. Ingen vill jobba med henne. Och gissa vem som är uppsatt som parhäst med henne? Jodå: naturligtvis Karinko. Oturligt för dom är jag numera ganska ovillig att styra upp och görarätt och gör inte allt för att undvika konflikter så jag sa:
- Varför är vi två logopeder? Jag trodde vi skulle vara olika yrkesgrupper.
Det blir tyst. Se följer en mängd fantasifulla anledningar. Stämningen blir TRYCKT. Det skiter jag i. Till slut går logoped X för att hämta kaffe. Hur omöjlig hon än är är det förstås inte roligt att veta att hon inte är önskvärd (hon uttrycker iofs själv att hon helst jobbar ensam). När hon gått säger pedagogA:
- Ja, det blir ju så att den som är ny får jobba med henne. Ingen vill ju. Det är ju inte så schysst kanske
Jag:
- Nej
Pedagog B:
- Jag tänker inte göra det. Jag klarar inte av henne. Det går inte.
Pedagog A (gråtfärdig):
- Ja JAG tänker inte vara den som konfronterar henne och ledningen med det här. Jag tycker INTE att det är min sak.
Jag:
- Så då tänkte ni att den som är ny får göra det?
Tystnad.
LogopedX kommer tillbaka. Alla byter samtalsämne. Jajamen. Historien upprepar sig.Minns ett av mina första jobb. Vem var det som fick jobba med den frontallobsskadade kvinnan som svor, skrek och kastade inventarier. Jo, Karinko. Ingen annan ville ju. Alla andra mådde så DÅLIGT över hur hon var och då var det bäst att jag var där. Det klarar ju jag. Eller hur.
Men hörrni chefer, jag är inte 19 längre. Jag har tittat på Grynet. Jag tar ingen skit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)