Tonårsbloggslista

Hohoooo nån här?

Varför skulle det vara det när det skrivs så erbarmligt dåligt. Jag vinner inte priser som Sveriges Bästa Bloggare 2010. Jag kommer heller inte vinna tävlingen Sveriges Bästa Mamma 2010. Varför? Jo jag har ett stabilt förhållande, en ordnad ekonomi, och framför allt så ger jag inte allt allt allt till andra. Jag skulle inte palla fyra ungar och några stödbarn på det. Till exempel. I mina bästa stunder är jag good enough, annars mest hankar det sig fram. Det är det jag förmår. Det är en sån morsa mina ungar har. Och det tycker jag inte alltid är bra, därför att jag tycker inte att det är nog att "göra det bästa man kan" om inte det bästa är gott nog. Det tycker jag inte. Men får inte ungarna med sig en ständigt uppbackande hand, ett alltid uppmärksamt öra, en piedestal att hasa runt på, betyder det inte att det de får istället är komplett skit och dåligt. Jag kommer förstå om de går igenom perioder med total hopplöshet, jag kommer glatt köpa kängor och säkerhetsnålar, jag kommer ge dem ansvar, jag kommer lära dem hyfs och vanligt folkvett. Men det kommer inte skjutsas till två fotbollsträningar i veckan, Ia får nöja sig med en tills hon kan cykla till dem själv. Ity någon dag i veckan måste väl den här icke kompletta morsan få lite praliner framför datorn.

Aaaah arbetsro

Idag möttes jag på jobbet av kollega i tårar. Hon skulle lämna barnen på förskolan och hade glömt att det var ledig dag. Hennes lediga dag enligt schemat. Men vem har tid att ha en ledig dag? Och vem kan låta bli att gråta när kalendern är full och ingen är nöjd. När kollegor är sjukskrivna eller galna. När omorganisationen kommer innebära fler resor och fler barn. När 4 miljoner under budget innebär nerdragningar av fyra tjänster i en organisation som blöder.

Jag gråter inte. Det är bara ett jobb. Men jag tycker att man ska vara glad på jobbet, att man ska kunna känna sig beydelsefull och åtminstone nästan nöjd med sin insats. Ett annat jobb, nån?

Surtrut

Har storstadat mig i den Stora Staden i Väster återigen. Bekände min tristess för snyggt klädd singelvän med sena vanor innefattande t ex konjak. Å som jag klagade. Hur kul är småstan egentligen? Och barn, hur kul är det? Och ingen barnvakt får man och ingen går jag på krogen med och vem är det som sitter bredvid mig i soffan. Egentligen? Buhu buhu. Jobbet äter upp mig. Och jag har tjocka lår och mina bästisar bor i Stora Städer. Är det konstigt att apatin lurar med en luddig unken filt bakom nästa hörn.

Besinning kvinna!

Får inse att såhär är det ju med jämna (alltför jämna kan jag tycka) mellanrum i detta fullkomligt normala liv. Och det har inte spelat nåt roll- liten stad eller stor, utland, inland eller kustland. Med pojkvän, tillfällig förbindelse, make, för mig själv. Med sambo eler kombo och utan. Innan barn, och efter barn. Med smalare lår eller med gråare hår. Tristessen sitter bakom pannbenet och bankar med en mycket liten hammare. Och yttre faktorer har ingen avgörande betydelse för om den uppstår. Somliga är inte så glada och soliga alltid. Jag är en slags växlande molnighet. Så mycket härligare kanske då när solen visar sig. Och just idag när jag vet att en annan vän snarare är mer av ett kompakt lågtryck över Brittiska öarna som hon har svårt att ta sig ur, just idag borde jag vara tacksam att det finns ganska många revor i molnen.

Dumstrut

Apropå att vissa störiga element tycker att alla utomeuropéer ska skickas tillbaka till a) stenåldern eller b) ursprungslandet pga att det är 2-3 gånger troligare att nån av dom ska begå brott jämfört med att nån av mig ska göra det. Nån etnisk svensk alltså. Då undrar jag hur man ska bete sig med det faktum att det är sex (6!) gånger troligare att en låginkomsttagare begår brott jämfört med höginkomsttagare. Vart ska vi skicka dom? Norrlands inland? Bergslagens avfolkningsbygd? Till Svalöv kanske. Dom där låginkomsttagarna alltså. Himla rötet folk det där. Slår vad om att de odlar morötter i vardagsrumsgolvet.

Guldfisk

FYRA fantastiska ämnen till bloggskrivande hade jag. Tills jag satte mig här.Nu ekar det. Tomt.