Vem blir orättvist behandlad egentligen?

Idag är en sån dag då jag känner mig lite missförstådd. INTE kränkt. Inte kränkt alls. Kränkt är ett starkt stort ord. Missförstådd är inte så farligt. Lite stickigt bara. Vissa beter sig om de tror att vi som jobbar i vården bara är ute för att förhala, missbedöma och allmänt slashasa oss. Jag fick höra en gång att "vår nya sjukgymnast är mycket bättre, hon är samarbetsvillig och rättar sig efter oss och våra tider". Jo. Kan det spela in att sjukgymnasten är privat och behöver sina patienter? Möjligen. Jag glömmer också saker, fast inget viktigt än så länge. Det händer ofta att jag inte ringer upp precis samma vecka som jag lovat nåt. Det är klart att jag vill vara följsam och omtyckt och service minded. Det är klart att jag vill det! Jag gör mitt jäkla bästa för att det ska bli så. Men i vårt arbetslag finns ca 150 familjer. Jag jobbar en dryg halvtid (har 20% i projekt). Det är ingen ursäkt för att vara oprofessionell, otrevlig eller nonchalant. Men det är en förklaring till varför nästan ingen är nöjd. Varför alla vill ha mer. Alla barn som är hos oss har behov som behöver tillgodoses med extra stora resurser. Men vad gör vi när de extra stora resurserna inte finns?

Och det här är min övertygelse:

Jag tänker INTE prioritera den familj som skriker högst. Det är sååååå mycket enklare att göra det. Men tyvärr: det kommer förhoppningsvis inte hända. ALLA föräldrar vill det bästa för sina barn. Men en del förstår inte vad det är. En del har inte röst att skrika. Och jag måste lägga min tid på de barnen som behöver det mest. Jag är också en verbal påläst stridig förälder. Det är inte det att jag inte förstår. Och ingen ska heller få mindre, eller sämre, vård för att den skriker.

Och ring för Guds skull inte min privata mobil.

Jag kommer nu att huka under ett buskage för den korseld som strax drabbar mig. Får jag bara tillägga:

INGEN behöver tacka mig för att jag gör mitt jobb. Det är mitt arbete. Jag får betalt. Det är inte tacksamhet jag är ute efter. Lite arbetsro, möjligen. Och 90% av tiden är jag faktiskt rätt bra på att ta emot frustration, ledsnad, oro, frågor, ifrågasättande och jag är självkritisk intill ruinens brant. Men Inte Idag.