Konsten att tappa ansiktet

The noble art of losing face
will someday save the human race(Hans Blix)

Sug på den!

Så mycket elände som orsakas av kränkthet här i världen. Det är en sak att det i Israel-Palestinakonflikten inte handlar om fullt så enkla åtgärder som att bara svälja lite stolthet och skaka hand. Men det är samtidigt så att en mängd konflikter i familjen, på arbetsplatsen, i kvarteret är ganska futtiga och oviktiga konflikter. Och ändå hamnar vi i dem. Jag är alls ingen högtstående människa som lever upp till höga ideal. Jag är snarstucken och sur som alla andra. Till vilken nytta? Ibland när sexåringen kommer hem och berättar om upplevda oförrätter är det lätt att fnissa och avfärda dessa som oviktiga. Det är lätt att som vuxen se att det där som barnet ägnar all sin tankekraft åt inte egentligen är så farligt. Men det är mycket svårare att höja blicken och se när jag själv ägnar mig åt surmulet ältande. Det där eviga sökandet efter respekt går ganska ofta överstyr.

Jag menar inte att man ska svika sina ideal eller lägga sig platt, inte alls. Men jag tror också att det är lättare att hitta kraft till verkliga oförrätter om man eliminerar de futtiga. Det finns förstås tillfällen när folk beter sig som idioter, men i allmänhet gott folk, är det inget vi kan göra något åt. Klyschor är klyschor för att de är sanna, och det där om att det enda vi kan påverka är hur vi själva agerar är följaktligen också sant.

Vad säger ni: ska vi gemensamt tappa ansiktet idag? Som en tisdagshappening?