Det är som vanligt svårt för mig att få bloggtummen ur. Det har varit sommarlov. Det har varit vansinnesdåd och katastrofsvält. Det är svårt att veta vad jag ska skriva om. Så jag skriver det här:
Hörde nu i sommar en intervju på P1 med två kvinnor med stora brännskador. De talade bland annat om hur det är att bli uttittad på varje dag, och hur människor bemöter dem. Som en av dem uttryckte det (ej exakt citat): Om jag är inne i en affär med en kompis och ska handla något, händer det ofta att expediten vänder sig till min kompis istället för mig. Som om jag vore utvecklingsstörd och hon var min assistent.
Nu ska tant Karinko lära er något mycket viktigt: Det spelar ingen roll om personen som vänder sig till dig är uppenbart utvecklingsstörd (för övrigt är det väldigt svårt att bedöma utan psykologutredning men i alla fall)och den medföljande helt uppenbart den personliga assistenten. Du ska i alla fall alltid tilltala den som tilltalar dig, och prata med den som ärendet gäller. ALLTID! Det är den personliga assistentens/kompisens/förälderns uppgift att i de fall de behövs tolka mellan dig och den som har svårt att uttrycka sig. Det är inte du som bestämmer om det behövs för du vet ingenting om personen, även om du tror det. I många fall (som med den brännskadade kvinnan)kommer det visa sig att det är en alldeles vanlig kommunikativt kompetent person som står framför dig, och i andra fall kommer det lösa sig i alla fall. Det är inte oartigt att inte förstå. Det är inte farligt om kommunikationen faller samman för ett ögonblick. Det är däremot förfärligt oartigt att ignorera människor.
Till sist är jag inte förvånad över att när den nya gymnasieskolan i kommunen var färdigritad och började byggas, visade det sig att man glömt bort en hel grupp av elever och helt enkelt inte byggt några klassrum för dem. Vilka? Träningsskoleeleverna såklart. Det hade känts bättre om jag blivit förvånad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar