Ibland orkar jag inte

Ändå går jag inte in på Flashback Forum, ändå har jag mestadels toleranta vänner med sunda värderingar. Och ändå försöker jag undvika vissa diskussioner med vissa människor för att jag vet att jag blir ledsen och tappar hopp. En sak som jag hört många gånger är: "nämen du kan väl inte ha ångest du som är så glad". Men att ibland lida av ångest betyder inte oundviklig psykiatrisk inläggning och djup depression. Jag är en mestadels glad pessimist som måste sålla bland klimatrubriker och svältande barn. För annars tappar jag lätt hoppet. Jag behöver ta lätt på livet, för det är för mig ibland en alltför allvarlig sak. Jag vill så gärna att världen ska vara god och bra.

Och rätt som det är drabbas jag av insikten att människor som jag tycker om och som verkar vara alldeles vanliga, faktiskt samtidigt kan vara intoleranta skithögar. Och om man är vanlig och intolerant, så betyder det att intolerans är vanligt. Hur ska jag kunna behålla hoppet, när folk är rasistiska, homofoba, ojämställda, ogina och kränkta in i sin lilla futtiga svenska folksjäl? Ska mina barn släppas ut i den här världen som är så skenbart öppen och tolerant, men i själva verket på många sätt är normalitetsstörd och egengod. När jag ser, inte minst via jobbet, hur minsta avvikelse blir farlig och stigmatiserande.


Jodå. Alla får finnas här. Du får ha vilken religion du vill (Men prata inte om den! Bär inga religiösa attribut! Utöva lite lagom!). Din sexuella läggning är accepterad (om du inte pratar för högt om det! Eller snackar skit om kärnfamiljen! Eller tillhör min familj!)Vilken hudfärg du har, ser jag knappt (fast det gäller mest om du är adopterad eller är från USA). Det är okej att du kommer hit om du jobbar och lär dig svenska(fast ta inte mitt jobb, var inte traumatiserad och krigskadad och lägg för fan inga extra pengar på SFI). Här i Sverige får vi se ut som vi vill (dvs tuppkam är ok men inte slöja). Och bara idén att vi ska visa att vi är öppna och frisynta genom att föreslå en lag som förbjuder ett klädesplagg. Och hur, frågar jag mig, ska detta efterlevas? Jag ser framför mig bilder av poliser som sliter slöjan av kvinnor. Skulle det vara bilden av ett demokratiskt land?

Bildgoogla på ordet "mångkultur" är du snäll. Vilka bilder får du upp?

Det förtvivlar mig ibland det där. Det förtvivlar mig att världen är sån att jag förmodligen väcker anstöt bara genom att använda ordet förtvivla på ett sånt högtravande och säkert nedlåtande akademiskt vis.

Våra grannar var på flykt från Iran under fyra månader när hon var höggravid. I en diktatur där man kan bli avrättad om man säger det man tycker, vågade dom göra just det. Och den familjen vågar proppmätta svenskar som aldrig riskerat nånting, ha fördomar om.