Det här med att vara professionell

Jag har, ända sen jag började jobba, tyckt det varit häftigt med min professionella sida. Ni vet, ni som jobbar med människor, i vårdyrken t ex. Att jag, som inte kan se dokumentärer om obotligt sjuka barn för att jag gråter så mycket, kan jobba med obotligt sjuka barn på ett relativt avslappnat och inkännande sätt. Det är ju fantastiskt! Och en räddning, annars skulle ingen kunna vara läkare, sjuksköterska, kurator, personlig assistent. Men man behöver vänja sig. Vänja sig vid nya existentiella vidrigheter. Att möta vuxna, tidigare fullt friska människor som plötsligt drabbats av progredierande sjukdomar, och där de är medvetna om varje uns av funktion som tas ifrån dem, där de kan rapportera varje ny darrning, varje felsväljning. Det är nytt för mig. Och jag har märkt, att ännu sitter inte professionaliteten där som en trygg mössa. Måtte den infinna sig snart, snart.

Och listan på sjukdomar jag verkligen verkligen inte vill ha. Blir längre. Och en fladdrande uns av skuldkänsla när det där eksemet på vaden faktiskt stör mig. För vad betyder det där eksemet? Jag känner det. Jag kan klia på det. Jag kan verbalt förbanna att det finns.

Thomas Tranströmer

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

En person med afasi får nobelpriset. Jag tycker ändå att det är vackert att poeten ändå har tillgång till sina ord, om än till viss del utom räckhåll. Och är det inte ett poetiskt efternamn så säg.

Ibland orkar jag inte

Ändå går jag inte in på Flashback Forum, ändå har jag mestadels toleranta vänner med sunda värderingar. Och ändå försöker jag undvika vissa diskussioner med vissa människor för att jag vet att jag blir ledsen och tappar hopp. En sak som jag hört många gånger är: "nämen du kan väl inte ha ångest du som är så glad". Men att ibland lida av ångest betyder inte oundviklig psykiatrisk inläggning och djup depression. Jag är en mestadels glad pessimist som måste sålla bland klimatrubriker och svältande barn. För annars tappar jag lätt hoppet. Jag behöver ta lätt på livet, för det är för mig ibland en alltför allvarlig sak. Jag vill så gärna att världen ska vara god och bra.

Och rätt som det är drabbas jag av insikten att människor som jag tycker om och som verkar vara alldeles vanliga, faktiskt samtidigt kan vara intoleranta skithögar. Och om man är vanlig och intolerant, så betyder det att intolerans är vanligt. Hur ska jag kunna behålla hoppet, när folk är rasistiska, homofoba, ojämställda, ogina och kränkta in i sin lilla futtiga svenska folksjäl? Ska mina barn släppas ut i den här världen som är så skenbart öppen och tolerant, men i själva verket på många sätt är normalitetsstörd och egengod. När jag ser, inte minst via jobbet, hur minsta avvikelse blir farlig och stigmatiserande.


Jodå. Alla får finnas här. Du får ha vilken religion du vill (Men prata inte om den! Bär inga religiösa attribut! Utöva lite lagom!). Din sexuella läggning är accepterad (om du inte pratar för högt om det! Eller snackar skit om kärnfamiljen! Eller tillhör min familj!)Vilken hudfärg du har, ser jag knappt (fast det gäller mest om du är adopterad eller är från USA). Det är okej att du kommer hit om du jobbar och lär dig svenska(fast ta inte mitt jobb, var inte traumatiserad och krigskadad och lägg för fan inga extra pengar på SFI). Här i Sverige får vi se ut som vi vill (dvs tuppkam är ok men inte slöja). Och bara idén att vi ska visa att vi är öppna och frisynta genom att föreslå en lag som förbjuder ett klädesplagg. Och hur, frågar jag mig, ska detta efterlevas? Jag ser framför mig bilder av poliser som sliter slöjan av kvinnor. Skulle det vara bilden av ett demokratiskt land?

Bildgoogla på ordet "mångkultur" är du snäll. Vilka bilder får du upp?

Det förtvivlar mig ibland det där. Det förtvivlar mig att världen är sån att jag förmodligen väcker anstöt bara genom att använda ordet förtvivla på ett sånt högtravande och säkert nedlåtande akademiskt vis.

Våra grannar var på flykt från Iran under fyra månader när hon var höggravid. I en diktatur där man kan bli avrättad om man säger det man tycker, vågade dom göra just det. Och den familjen vågar proppmätta svenskar som aldrig riskerat nånting, ha fördomar om.

Varför det är skönt att inte vara fjorton år

Fjortonåring med pojkvän (och närmast anorektisk rumpa) på FB:

Tjock rumpa.. check!
Nej då!!!
du har inte tjock rumpa :( ♥
de har jag väll...... ♥
:( ♥
jag har ju visst fet rumpa :O ♥ ?? eller va ? ♥
du har inte tjock rumpa******** ♥
Jo
du har jätte vacker rumpa ♥
Älskar dig hjärtat mitt :-) :-* ♥
älskar dig mer ♥
‎:)


Trettio+ med man (och en normaltjock röv) i soffan:
Jag har tjock rumpa
Jovars

<3

Att lära ett barn att när hon säger nej, måste hon ändå

Dottern har börjat första klass. Jag tycker att det mesta är sig likt sen jag gick i skolan. Det är inte odelat positivt, men eftersom jag är en i grunden rätt negativt inställd person har jag beslutat mig för att försöka anstränga mig för att inte klaga för mycket. Men nu jäklar. Minns ni hur man inte fick ta mat själv, och mattantrna (eller en otäck sjätteklassare) hävde på ett berg med ris och två stycken äckliga vårrullar. Hur man sen åt det man behövde för att bli mätt. Och sedan tvingades äta upp resten. Jag väljer nu att skylla fetmaepidemin på det: så lärde sig en generations barn att ignorera sina mättnadskänslor och fortsätta äta. Dottern är en regelstyrd liten människa och därför utlämnad åt vuxnas idiotiska regler, som hon följer fast hon känner att det inte är bra. Vi måste förstås fortsätta lära henne att stå på sig, att man får säga emot (hemma gör hon det reds. anm)och att vuxna inte alltid vet bäst. Men allvarligt talat: att säga åt mätta barn att lassa in? Argumentet (det var såhär i förskoleklassen också) är ofta att "vissa barn har för bråttom och måste uppmanas att sitta kvar och äta mer annars blir de så hungriga och trötta". Typiskt. Det kan inte tänkas att bemötandet i matsalen inte måste se likadant ut för alla elever? Att bara för att fem procent inte känner efter när de är mätta, måste nittiofem procent överäta. Tänk er att hälla upp en portion åt en vuxen människa och sen tvinga den personen att äta upp något som hon inte tycker om när hon är mätt. Det skulle klassas som tortyr, eller åtminstone misshandel. Men barn får man tydligen behandla hur som helst. Dom är ju inte riktigt människor ändå.

Hade tänkt hålla en låg profil på det första föräldramötet på onsdag. Tror inte det går. Jag har stor förståelse för lärarnas svåra situation (det kommer alltid upp om det finns klagomål) men det innebär inte att min dotter ska tvingas lära sig att det inte spelar nån roll vad hon vill.

Sådetså.

Till exempel...

...byter vi lakan i sängen signifikant mer sällan än de flesta. Vad det verkar. Det finns faktiskt en del som talar högt om att de gör det vid varje fredagsstädning och då brukar de samtidigt tillägga något om hur förfärligt ofräscht det skulle vara om någon (vem? vem?)skulle byta mer sällan. Kanske är det få som då skulle häva upp sin stämma och öppet delge sina mer sanitärt tvivelaktiga vanor. Det kanske rentav sitter fler lite lortaktiga människor än man tror som försöker komma ihåg när dom bytte lakan i sängen sist? Nog var det åtminstone den där gången barnen hade springmask?

För ordningens skull: de som hälsar på får nya lakan VARJE gång, men stannar du mer än en vecka kan du inte räkna med att få bytt i sängen.

Ack, ljuva ålderdom

Tänker nu inleda något som i dagstidningen skulle kallas för artikelserie. Vad kan det tänkas kallas när det är i bloggform (Hjälp! Språkvårdare!)? Detta ska, har jag tänkt, handla om saker jag skulle aktat mig för att prata högt om i 22årsåldern, men som jag numera erkänner utan skam i kroppen.

Jag tror att jag vid alla åldrar i livet på frågan "skäms du"? skulle ha svarat "nej, jag säger alltid vad jag tycker och står för den jag är". Precis som många av er, kära bloggläsare skulle sagt/säger. Men i mitt fall stämmer det inte. Och, vågar jag påstå, inte för så många av er heller. Det är lätt att inte skämmas över sådant som passar in på den person man utmålar sig att vara. Är du punkare skäms du inte över ditt utseende, din musikstil eller dina vänner. Men kanske skulle du tala tyst om att du röstade på moderaterna, har en CD med Celine Dion i hyllan (som du gillar!) och att höjden av avkoppling är att se gamla avsnitt av Hem Till Gården (utan ett uns ironi!). Är du en hemmafruvurmare känns det helt OK att stå upp för hemmamammalivet, att du tycker om shabby chic och att du hellre stryker än byter däck på bilen. Fast att du gillar bondage-sex, hatar de andra fotbollsmammorna och tjuvröker bakom garaget medan ungarna tittar på svampbob fyrkant, är inget du skyltar med.

Jag gillar inte tanken på ålderdomen. Jag hatar mina grå hår och är paniskt rädd för döden. MEN: vissa saker är betydligt lättare nu jämfört med tio-femton år sedan. Jag kan nästan säga att jag gillar mig själv mycket bättre nu, på ett sätt som möjligen gränsar till självgodhet. Följaktligen skäms jag nästan inget alls längre. Paw-rihk-tit.

Så vad är det en medveten liberal akademiker på 30+ inte skäms över då? Vad är det jag ibland förnekat att jag gör? Vilken skit uppskattar jag på Kanal 5? Vad är det som inte borde ingå i min politiskt korrekta och smakfulla (nåja) fasad? Visst är det spännande? Och ännu mer spännande om JAG får veta vad NI inte skäms över.