Konsten att tappa ansiktet

The noble art of losing face
will someday save the human race(Hans Blix)

Sug på den!

Så mycket elände som orsakas av kränkthet här i världen. Det är en sak att det i Israel-Palestinakonflikten inte handlar om fullt så enkla åtgärder som att bara svälja lite stolthet och skaka hand. Men det är samtidigt så att en mängd konflikter i familjen, på arbetsplatsen, i kvarteret är ganska futtiga och oviktiga konflikter. Och ändå hamnar vi i dem. Jag är alls ingen högtstående människa som lever upp till höga ideal. Jag är snarstucken och sur som alla andra. Till vilken nytta? Ibland när sexåringen kommer hem och berättar om upplevda oförrätter är det lätt att fnissa och avfärda dessa som oviktiga. Det är lätt att som vuxen se att det där som barnet ägnar all sin tankekraft åt inte egentligen är så farligt. Men det är mycket svårare att höja blicken och se när jag själv ägnar mig åt surmulet ältande. Det där eviga sökandet efter respekt går ganska ofta överstyr.

Jag menar inte att man ska svika sina ideal eller lägga sig platt, inte alls. Men jag tror också att det är lättare att hitta kraft till verkliga oförrätter om man eliminerar de futtiga. Det finns förstås tillfällen när folk beter sig som idioter, men i allmänhet gott folk, är det inget vi kan göra något åt. Klyschor är klyschor för att de är sanna, och det där om att det enda vi kan påverka är hur vi själva agerar är följaktligen också sant.

Vad säger ni: ska vi gemensamt tappa ansiktet idag? Som en tisdagshappening?

Nog är det ynkligt att folk med socialbidrag skall ha Playstation

Det talas om fattiga barn. Den debatten i sig är lite märklig. Varför är det fattiga barn vi talar om och inte familjer i fattigdom? För inte är det väl så att det sitter en massa höginkomsttagarföräldrar runt om i Sverige med ett gäng fattiga barn i den pimpade gillestugan? Det måste finnas en anledning till varför debatten handlar om de fattiga barnen (dom är det synd om, alla kan vara överens!) och inte om de fattiga föräldrarna (för nog måste de ha sig själva att skylla, åtminstone lite lite grand...?)

Visas ett reportage om en sjuk arbetslös ensamstående mamma på nyheterna, kan man sätta sin sista potatis på att det ALLA reagerar på i reportaget är:

- Men ungarna, ser ni det: playstation har dom råd med minsann. Jaha, men skolutflykten kan hon inte betala. Håhåjaja, det verkar sannerligen handla om prioriteringar i den här familjen.

Låt mig bara då säga en sak till dig: JAG förstår dom. Herregud, om du nu inte har ett rött öre, och det sen kommer en snäll faster och säger att hon kommer ge dig 3000spänn till julklappar till barnen så förstår jag att det blir en dataspelskonsol. Vad annars? Tågresa till Göteborg och en dag på Liseberg? Jaha, det var dom pengarna det, och 364 dagar till att försöka fylla när man inte har pengar till varken badhus eller lekland. Och har man ett gammalt playstation kan man också få gamla spel eftersom alla andra uppdaterar till något häftigare.

Det är som om vi alla lever kvar i en KullaGullabild av vad fattigdom är. I Sverige handlar det förstås om en relativ fattigdom eftersom de flesta svenskar, även de som inte har det bra ställt, ändå tillhör typ den rikaste promillen i världen. Och: fattiga barn är fattiga för att de har föräldrar utan pengar. Och är det inte det vi ska diskutera och inte huruvida ungarna har ett gammal playstation hemma eller inte? Bifogar Stig Dagermans sista dagsvers från 1954:

Varning för hunden!

"Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."
(Sagt av en fattigvårdsordförande i Värmland)


Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
Dom kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Snart över

Jag är logoped på barn- och ungdomshabiliteringen och har arbetat inom habilitering sen min examen sommaren 2002. Det är i grunden ett fantastiskt lärorikt och berikande arbete. Att jobba med grund-läggande kommunikation och med att förändra kommunikationsbeteenden hos familjer och nätverk för att barnet/ungdomen på sikt ska kunna uttrycka sitt eget jag, sin vilja, kunna kommentera omvärlden; det kan inte bli mera logopediskt än så. Förutom det får man chansen att jobba nära tillsammans med arbetskamrater med andra professioner vilket möjliggör både ett bredare bemötande av det enskilda barnet, men också ett mer varierat arbetsliv för oss anställda.

Inom habilitering finns ingen quick fix. Det är ett detektivarbete att se vad som kan underlättas på vilket sätt. Kommunikationen ska inte tränas utan finnas där i det vardagliga livet. Det innebär att jag som logoped måste finnas med och vägleda familjen och övrigt nätverk in i den främmande världen, in i den främmande kommunikationen. Att jag som logoped träffar barnet i långa perioder och tränar på habiliteringen ger inte någon avgörande effekt när ett barn behöver ett användbart nytt språk. Korta avgränsade insatser å andra sidan, ger inte heller någon som helst effekt.

Habiliteringen utförs också av många andra instanser än just habiliteringen: vi samverkar med föräldrar, förskola, skola och andra kommunala verksamheter. Grundläggande kompetens hos personalen i förskola och skola, måste kommunen stå för. Men grundläggande kompetens hos föräldrarna, det måste vi vara beredda att hjälpa dem till. Och för att insatserna ska hjälpa barnet, måste vi samarbeta med både förskola/skola och föräldrar.

Det finns hjälpmedel. Fantastiska hjälpmedel som kan underlätta för barn med stora rörelsehinder, autism, apraxi… Hjälpmedel som ska utprovas, förskrivas, instrueras, utvärderas, anpassas.

Barn på habiliteringen behöver dessutom språkliga bedömningar av olika slag. De behöver oralmotoriska, fonologiska, grammatiska, pragmatiska träningsprogram. De kan ha svårt att äta och svälja, de kanske dreglar eller har avvikande ät- och drickbeteende. Logopeden behövs dessutom inom den intensiva beteendeterapin för små barn med autism.

Inget av ovanstående är något som jag som logoped inte ska göra. Det är fullt rimliga arbetsuppgifter som jag dessutom efter snart tio år känner mig ganska väl rustad att ta mig an. Jag känner att jag har en kompetens som behövs, och efterfrågas både bland familjer och kollegor. Det är roliga och stimulerande uppgifter.

Problemet är, förstås, att vi inte räcker till. Logopedens arbetsuppgifter blir snarare fler än färre, och med god grund för det. På barn- och ungdomshabiliteringen i Värmland är vi fyra logopeder i två team. Värmland är stort, och mycket av vår dyrbara yrkesverksamma tid, ägnas åt bilkörning (ca 20 timmar på en fyraveckorsperiod). Och även om vi i alla fall där det är rimligt möjligt, tar patienterna till oss så står vi ändå där med många fler barn som behöver än vi klarar av.

Till slut blir prioriteringen så hård, att det jobb jag faktiskt uppskattar i grunden, har blivit ett annat. Den kompetens jag har hinner jag inte använda mig av fullt ut. Det tilltalar mig inte att skrapa på ytan, när jag vet att det inte hjälper.

Barnen som får sina insatser hos oss ska inte vara vilka barn som helst. Det ska vara barn som har precis samma behov som alla andra barn, men som behöver omfattande och mycket speciella insatser för att få dem tillgodosedda. Det är inte meningen att habiliteringens personal ska göra föräldrarnas eller kommunens jobb. Men det är heller inte meningen att man som familj ska behöva stå ut med att insatser inte kommer, inte för att behoven inte finns, utan för att personalen inte har tid. Att prioritera på ett rättvist och balanserat sätt, tar också tid, och ibland tenderar jag att bara ta namn längst upp från en lista utan att hinna reflektera över om det finns ett barn tio platser ner som har ett något större behov av insatser. För det är det som är grejen: det finns inga barn som får insatser hos oss som inte behöver det.

Låter det roligt? Nej, det är just det som är problemet. Men det känns djupt otillfredsställande att jag har känt mig tvungen att ta ett annat arbete, som jag egentligen inte är lika intresserad av, för att logistiken kring mitt nuvarande inte fungerar.



(Long Term Care ung. habilitering)