Jag är logoped på barn- och ungdomshabiliteringen och har arbetat inom habilitering sen min examen sommaren 2002. Det är i grunden ett fantastiskt lärorikt och berikande arbete. Att jobba med grund-läggande kommunikation och med att förändra kommunikationsbeteenden hos familjer och nätverk för att barnet/ungdomen på sikt ska kunna uttrycka sitt eget jag, sin vilja, kunna kommentera omvärlden; det kan inte bli mera logopediskt än så. Förutom det får man chansen att jobba nära tillsammans med arbetskamrater med andra professioner vilket möjliggör både ett bredare bemötande av det enskilda barnet, men också ett mer varierat arbetsliv för oss anställda.
Inom habilitering finns ingen quick fix. Det är ett detektivarbete att se vad som kan underlättas på vilket sätt. Kommunikationen ska inte tränas utan finnas där i det vardagliga livet. Det innebär att jag som logoped måste finnas med och vägleda familjen och övrigt nätverk in i den främmande världen, in i den främmande kommunikationen. Att jag som logoped träffar barnet i långa perioder och tränar på habiliteringen ger inte någon avgörande effekt när ett barn behöver ett användbart nytt språk. Korta avgränsade insatser å andra sidan, ger inte heller någon som helst effekt.
Habiliteringen utförs också av många andra instanser än just habiliteringen: vi samverkar med föräldrar, förskola, skola och andra kommunala verksamheter. Grundläggande kompetens hos personalen i förskola och skola, måste kommunen stå för. Men grundläggande kompetens hos föräldrarna, det måste vi vara beredda att hjälpa dem till. Och för att insatserna ska hjälpa barnet, måste vi samarbeta med både förskola/skola och föräldrar.
Det finns hjälpmedel. Fantastiska hjälpmedel som kan underlätta för barn med stora rörelsehinder, autism, apraxi… Hjälpmedel som ska utprovas, förskrivas, instrueras, utvärderas, anpassas.
Barn på habiliteringen behöver dessutom språkliga bedömningar av olika slag. De behöver oralmotoriska, fonologiska, grammatiska, pragmatiska träningsprogram. De kan ha svårt att äta och svälja, de kanske dreglar eller har avvikande ät- och drickbeteende. Logopeden behövs dessutom inom den intensiva beteendeterapin för små barn med autism.
Inget av ovanstående är något som jag som logoped inte ska göra. Det är fullt rimliga arbetsuppgifter som jag dessutom efter snart tio år känner mig ganska väl rustad att ta mig an. Jag känner att jag har en kompetens som behövs, och efterfrågas både bland familjer och kollegor. Det är roliga och stimulerande uppgifter.
Problemet är, förstås, att vi inte räcker till. Logopedens arbetsuppgifter blir snarare fler än färre, och med god grund för det. På barn- och ungdomshabiliteringen i Värmland är vi fyra logopeder i två team. Värmland är stort, och mycket av vår dyrbara yrkesverksamma tid, ägnas åt bilkörning (ca 20 timmar på en fyraveckorsperiod). Och även om vi i alla fall där det är rimligt möjligt, tar patienterna till oss så står vi ändå där med många fler barn som behöver än vi klarar av.
Till slut blir prioriteringen så hård, att det jobb jag faktiskt uppskattar i grunden, har blivit ett annat. Den kompetens jag har hinner jag inte använda mig av fullt ut. Det tilltalar mig inte att skrapa på ytan, när jag vet att det inte hjälper.
Barnen som får sina insatser hos oss ska inte vara vilka barn som helst. Det ska vara barn som har precis samma behov som alla andra barn, men som behöver omfattande och mycket speciella insatser för att få dem tillgodosedda. Det är inte meningen att habiliteringens personal ska göra föräldrarnas eller kommunens jobb. Men det är heller inte meningen att man som familj ska behöva stå ut med att insatser inte kommer, inte för att behoven inte finns, utan för att personalen inte har tid. Att prioritera på ett rättvist och balanserat sätt, tar också tid, och ibland tenderar jag att bara ta namn längst upp från en lista utan att hinna reflektera över om det finns ett barn tio platser ner som har ett något större behov av insatser. För det är det som är grejen: det finns inga barn som får insatser hos oss som inte behöver det.
Låter det roligt? Nej, det är just det som är problemet. Men det känns djupt otillfredsställande att jag har känt mig tvungen att ta ett annat arbete, som jag egentligen inte är lika intresserad av, för att logistiken kring mitt nuvarande inte fungerar.
(Long Term Care ung. habilitering)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar