Fråga:

Ska jag lägga den ratade kycklingen i hushållssoporna eller glasåtervinningen?

Tiden

Min morfar Olaus hade tretton syskon. Nu är de bara två kvar. Och faster A lever på övertid. Farbror L (på bilden med Age) säger förundrad "och je som had spanskan, je e kvâr". Han fyllde 90 förra våren, och hans fru är lika gammal. De är vid sina sinnens fulla bruk, men medan frugan är lika härligt bitsk som förr, börjar farbror bli gammal. En gång varje sommar åker vi dit, och varje gång känner jag hur bitterljuvt det är. Där i den avsides byn där som barn jag lekt. Jag antar att det är ett ålderstecken, att det förflutna kan kännas så långt borta, fast lukten av fjöset finns kvar i näsan och känslan av brända sommaraxlar. Och vad händer när de är borta de där sista gamla? Då finns kanske ingen anledning kvar att ta sig dit upp till obygden. Mina barn kommer knappast förstå hur vansinnigt starkt jag känner för de där gamla husen, och hur den där byn liksom drabbar mig varje gång. När morfars syskon alla är borta har en hel generation försvunnit. Och en del av mitt liv. Samtidigt som vi lever vidare. Nya minnen.

Hurra!

Försökte skajjpa med maken men uppkopplingen i Mumbai var inte pålitlig. Det fick bli svindyr mobiltelefon istället. Och då ett glädjebesked: han kommer hem fem dagar tidigare än beräknat. Det bli bra det. Ia vill att pappa ska komma hem. Det sa hon efter jag haft surutbrott på lillebror. Sen tillade hon att hon älskade honom. Och mig också. Fast jag tror att han står högre i kurs just nu, vilket är förståeligt.

Haft besök i helgen av höggravid bästis. Hon nedkom inte. Samt hade positiv inverkan på hushållet. Det tackar vi också för.

Kunskap- bra eller dåligt

Det är bra att veta saker. För mycket information är å andra sidan inte bra. Typ "ont i tån kan vara dödlig nervsjukdom". Det gör folk oroliga. Man söker sin läkare för nageltrång och kräver magnetröntgen av hjärnan.

När vi väntade Ia gick vi i föräldragrupp. Där pratades om förlossningen. Hur vi skulle andas, vad man kunde förvänta sig. Vi fick se en film där barn klämdes ut och det såg ut att göra rätt så ont men sen blev alla glada och tindrade med ögonen. Kejsarsnitt nämndes också. Om barnet låg i säte, eller det blev komplikationer som havandeskapsförgiftning osv. Fortfarande gick detta lugnt till. Ingen anledning till oro.

På sommaren besökte vi vänner, han gjorde sin AT. Vi pratade om läkarserier tror jag, och han surade lite över att alla springer omkring hela tiden innan det ska opereras. Och så blir läkaren alldeles darrig på handen. Inte så bra när det ska skäras i vitala organ. "Det är bara vid urakuta kejsarsnitt som man springer. Då är det bråttom!" Jaha, sa vi, berätta gärna om det. Och han berättade. Om att när beslutet tas, finns ingen tid för information. Man får medicin som stoppar värkarna, och den kan orsaka hjärtklappning och skakningar i kroppen. Man hystas över på en säng på hjul och så rusar personalen iväg. Pappan får rusa lite bäst han vill, det finns ingen tid att förklara, att ta med en kamera. Sen vimlar rummet av människor. Människor för barnets skull och människor för mammans skull. Och sen sövs man. När man vaknar är inte pappan och barnet där. Och man kan ha ont i halsen av intuberingen.

Undersökningar har visat att föräldrar är ungefär likartat nöjda med förlossningar oavsett om de är vaginala eller via snitt. Om det inte handlar om urakut snitt (förr kallat katastrofsnitt)

Det är väldigt ovanligt att det blir så bråttom vid en förlossning.

Så hände det då. Det tjorvade. Och tjorvade. Och till sist sa läkaren: "Nu snittar vi". Fasen vilken fart det blev. Plötsligt låg jag där och frossade på ett bord. "Aha, det är medicinen" minns jag att jag tänkte. Undrar just vad jag hade tänkt om jag inte fått reda på det?

(Enl. uppgift skrek hon som en stucken gris, hade full apgar och var fullt frisk och skitsur)

Förstås så var inte det här nån tummen-upp-upplevelse. Fysiskt sett var det fantastiskt, jag var uppe och smärtfri och gick obehindrat dagen efter. Psykiskt var det sådär. Men inte så illa som det hade varit om jag inte vetat vad som höll på att hända. Jag hann ligga ett litet litet steg före. Annars tror jag att den här upplevelsen hade kunnat vara som en nära-döden-grej.

Vid graviditet två gick vi också i föräldragrupp, fast det inte var första gången. Eftersom vi hade flyttat och ville lära känna folk. Då blev det lite knepigt. Ett helt rum med blivande föräldrar och så bara ett par som redan fött. "Hur var det???" I det läget bör man hålla huvudet kallt. Att jag ville veta alla möjligheter till komplikationer betyder ju inte att alla andra vill det. Och det är dessutom svårt att ge en saklig framställan av händelsen när man själv varit med om det. Det är liksom inte riktigt läge att bre på med "Det var tamejfan den värsta upplevelsen i mitt liv. Jag höll på att kräkas när vi blev med barn igen och jag skulle behöva göra detta EN GÅNG TILL". Jag hoppas att jag inte sa så. Jag tror att jag sa att det var bra att jag fått veta innan hur det kan gå till. Och att det gick så bra som man kan hoppas även om det inte var en drömförlossning precis. Och sen kunde jag trumfa med mitt supersnygga nästan osynliga ärr. Jag vet inte om jag skrämde nån med det?

Vi pratade med vår barnmorska sen, om varför det inte pratas om det här på föräldragruppen. Hon sa att det gör man inte, för att det är så ovanligt och att det gör människor rädda. Fast mig gjorde det mindre rädd.

Irriterar mig igen

Intervju i DN av Hanna Hellquist. Med Linda Skugge. På frågan om hon verkligen aldrig är ensam.

När du går mellan mötena...- Då pratar jag i telefon. Jag är aldrig ensam, och jag blir lite provocerad av folk som säger att de behöver en vecka ledigt, jag har aldrig tagit en vecka ledigt i hela mitt liv. Och det är därför jag har så svårt att förstå utbrändhet. Jag tror de hittar på! Jag blir galen! Tänk dig själv, hur jag har kunnat jobba och ha tre barn samtidigt … de hittar ju på, det är bara bullshit.

För det första: hur blir man lite provocerad? Rycker det lite i överläppen bara och sen går man vidare? Det är skönt att få svart på vitt varför jag har så svårt för Linda Skugge. Här ser vi det rakt upp och ner: hon framstår som självgod! Hon utgår från sig själv när hon ser på andra människor, och hon bedömer andra utifrån sina egna kriterier. Hur blir det om någon i hennes närhet drabbas av psykisk ohälsa och hon inte tycker att det den människan känner är en relevant känsla? Det känns som om Linda Skugge skulle ha väldigt lätt för (snor av Hosanna) att säga: Ryck upp dig! Ät mer bananer!

Blogghjälp sökes

Jag är helt lost när det gäller koder och sånt. Nu har jag hållt på i tusen år och jag fattar fortfarande INTE hur jag breddar mitt textfält i förhållande till mina sidoelement. Hilfe bitte!

Nääääääääääääjjjjj!

Först i ett par år var det hyfsat mode. Då var jag gravid. Sen, när jag inte var gravid, blev det gravidmode. Det är ett vansinnigt dåligt mode för nån som är bred om arsle och lår och smalare mitt på. Jag såg helt enkelt- just det: gravid ut. Och vad händer nu? Haremsbyxor??!! Jag ger nu officiellt upp. Kanske ska bli syntare igen, det var ju... coolt...