Min morfar Olaus hade tretton syskon. Nu är de bara två kvar. Och faster A lever på övertid. Farbror L (på bilden med Age) säger förundrad "och je som had spanskan, je e kvâr". Han fyllde 90 förra våren, och hans fru är lika gammal. De är vid sina sinnens fulla bruk, men medan frugan är lika härligt bitsk som förr, börjar farbror bli gammal. En gång varje sommar åker vi dit, och varje gång känner jag hur bitterljuvt det är. Där i den avsides byn där som barn jag lekt. Jag antar att det är ett ålderstecken, att det förflutna kan kännas så långt borta, fast lukten av fjöset finns kvar i näsan och känslan av brända sommaraxlar. Och vad händer när de är borta de där sista gamla? Då finns kanske ingen anledning kvar att ta sig dit upp till obygden. Mina barn kommer knappast förstå hur vansinnigt starkt jag känner för de där gamla husen, och hur den där byn liksom drabbar mig varje gång. När morfars syskon alla är borta har en hel generation försvunnit. Och en del av mitt liv. Samtidigt som vi lever vidare. Nya minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar