För er som inte addat mig på facebook

Sonen tyckte att Finnkampen var lika delar fascinerande som frånstötande:

"Man får inte springa med pinnar!"

"Man får inte hoppa i vattenpölar utan stövlar!"

Ord och inga visor

Modersmjölkersättning är helt artfrämmande. Hade min man föreslagit det så hade han fått en brödkavel eller en stekpanna i skallen

Artikeln finns här.

Jojo. En kvinna som svarar i telefon på Amningshjälpen är också övertygad om att barn som inte ammas får betydligt sämre förutsättningar i livet. Oklart hur. Jag lyssnade på radio till en kvinna som var allergiläkare, professor t om. Hon hade blivit hotad för att hon sagt sanningen: det finns ingenting som egentligen tyder på att barn som ammas mer än sex månader får mindre allergier än andra. Hon blev hotad därför att "det vet ju alla att det är så". Att inte forskningen stödjer detta så brett som många barnmorskor och BVCsköterskor rapar upp, är tydligen skit samma. Vi ammar mest av alla i västvärlden- och vi har mest allegier också. Kanske betyder det att barn inte borde ammas alls?! Eller innebär det helt enkelt att amning inte gör nån signifikant skillnad varken hit eller dit?

Artfrämmande är ett härligt retoriskt ord förresten. Jag har också fått höra (på ett föräldraforum) att min bebis var artfrämmande för att hon tyckte om att ligga själv på golvet eller i babysitter. Hon skulle inte ha klarat sig om det hade kommit en isbjörn nämligen. Tur då, att det inte fanns så många isbjörnar på golvet i vår lägenhet.

For the record: jag ammade bägge mina barn i ungefär 7-9 månader. Den ena växte och blev fet och har inga allergier. Den andre var tanig och fick allergier. Det var praktiskt att amma tyckte jag. Jag hade inte ont och kunde ha försörjt några ungar till när jag ändå var igång. Men jag tror faktiskt inte att amningen har påverkat varken mig eller ungarna på nåt livsavgörande sätt.

Men så är jag tydligen artfrämmande också.

Bara en tanke

Sorg är kärlekens pris. Kanske blir det ett inlägg om det, kanske inte. Jag har skrivit om det förr, det om hur jag mitt i den mest svindlande lycka också vidrör den djupaste avgrund. Så är mitt liv, fast jag inte lever det på något annorlunda sätt än nån annan. Mitt liv är sånt, för sådan blev jag, att jag alltid väntar. I en av min fasters damtidningar läste jag en intervju med Jill Johnson och hon uttryckte sig ungefär såhär: Mitt liv var blå himmel och solsken, men hela tiden tittade jag uppåt och väntade på regnet.

Det regnar mycket mindre den här hösten.

Logopedhumor

Kommunikationskarnevalen är ett återkommande spektakel, och det är ju ett rätt fånigt namn. När jag skrev om den i somras så kom Magisk Snövit med en rolig kommentar om hennes lilla konvent som hon brukar gå på. Kan inte motstå att nämna detta fantastiska namn en gång till

Svälj i Väst

Man kan ju undra vilken yrkeskategori som samlas på den träffen. Höhöhö.

Spik i foten

En gång för länge sedan var jag och min syster på restresa på Kreta. det var å så härligt med sol, sol, sol, varmt hav och... ja inte så mycket mer. Vi kommer hem. Det börjar klia. Lite sådär lagom börjar det klia. Sen infernaliskt. Runt vristerna mest, sådär så jag var tvungen att riva mig tills blodvite uppstod. Och runt handlederna. Det kliade i samma paritet som när man råkar få svamp nivetvar. Tills slut fanns ingen återvändo, dags att ringa doktor Slobodan på studenthälsan. Alltid lika spännande att gå till honom, jag visste aldrig vilka små piller jag skulle komma tillbaka med. Nåväl. Doktorn tittade, hummade, frågade: Chreckland, du sa? Avkunnade domen:

Du har skabb.

Skabb. Skabb??!! I min värld var skabb sånt som drabbade rävar och som medförde tunn eländig svans och i slutänden döden. Lite äckligt också. Lortaktigt på nåt vis. Jag kände skam och blygsel när jag släpade mig (kliande) iväg till apoteket för att köpa Kräm Mot Skabb. Skabb kändes ungefär som det värsta skämmiga i världen när jag stod där i kön. Det kändes så innan jag fick min tub, och det på paketet stod med minst meterhöga bokstäver:

Mot skabb och FLATLÖSS

Jag kände mig nödgad att liksom i förbifarten, ganska ljudligt, fråga apotekaren om det här verkligen var den bästa behandlingen mot SKABB. Så att ingen av de runt omkring, som alldeles säkert inte hade något annat för sig än att bry sig om vad för slags otäck sjukdom jag hade, skulle tro att jag hade... Hemska tanke. Plötsligt var skabb ett helt okej alternativ.

Så fort kan åsikter ändras...

Vad lite du pratar!

Var på 30årskalas igår. Mycket trevligt. Det var maken till min gamla gymnasiebästis som hade kalaset och därför träffade jag även bästisens syster som jag också brukade hänga med förr i världen. Hon pratar mycket, fort och ofta. Jag pratar också mycket, fort och ofta. Vi insåg att vi båda ofta får höra kommentarer angående detta:

Vad mycket du pratar! Här får man inte en syl i vädret! Hinner du verkligen tänka efter när du pratar så fort?

Det är lite lustigt helt enkelt, med folk som inte kan hålla käften. Hon har t ex fått höra att hon skulle kunna ställa upp som ett svenskatest för invandrare: när de förstår henne, är de fullfjädrade. Bästisens svägerska pratar också ofta, fort och mycket. Hon är från Sydamerika och kände inte alls igen det här. Där anses man inte vara obetänksam om man pratar på, snarare tvärt om. Här upplever jag att jag ibland inte tas på allvar för att jag har svårt att vara tyst.

Tänk om jag skulle börja kommentera på liknande sätt:

Vad tyst du är! Vad lite du pratar! Har du svårt för att tänka och prata samtidigt?

Det skulle jag ju aldrig göra, känns otrevligt.

Det är klart, att ibland halkar det ut ett och annat obetänksamt ord. Och det är klart att det är lättare att lyssna om jag själv håller tyst. I dom situationerna bör jag faktiskt bita mig i tungan. Men jag pratar inte för att jag vill fylla ett tomrum, för att jag är rädd för tystnaden, för att jag älskar min egen röst. Jag kommer vidare genom att verbalisera mina tankar. Jag tänker bättre om jag pratar. När jag tänker, resonerar jag på samma sätt inuti mitt huvud, spelar upp dialoger, provar olika sätt att formulera mig. Och naturligtvis får ni gärna skämta om hur jag låter, det är sån jag är och kan jag inte skratta åt det själv så vore livet väldigt tråkigt.

God natt önskar den inte så regelbundet blogguppdaterande Karinko

Hitta hem

Tänkte förut idag att nu får det vara nog. Jag kan inte ha ett enda kantarellställe. Dessutom hemma hos mina föräldrar på andra sidan stan. Dags att klippa kantarellbanden till päronen och stövla ut i skogen. Det ska ju finnas så mycket svamp i år. Har jag hört. Lätt som en plätt, skogen bakom knuten. Blandskog, optimala förhållanden. Stövlar på utan stövlar. Ner i ett och annat dike. Men vad gör det, kvällen är vacker, här väntar skogens gula guld. Jag hittar gigantiska blåbär och hallon som ser en aning smårötna ut. Jag hittar vildsvinsbök. Jag hittar inte en enda svamp.

Det börjar skymma, och eftersom jag har en något nedsatt spatial förmåga och inte riktigt vet var jag befinner mig så beslutar jag för att ge upp jakten. Och följa kraftledningsgatan hem. Kan inte gå fel.

Ni vet hur folk säger att om man vill hitta en karl ska man liksom låtsas att man inte vill hitta en karl. Och då kommer han. Jag är inte övertygad om att det funkar på det sättet när det gäller karlar. Men när det gäller kantareller! Jojo. Stora fina kantareller. Supernajjs. Jag gratulerar mig själv när jag inser att det börjar bli mörkt. Och att det absolut är vildsvinsgrymt jag hör. Följer kraftledningsgatan. Dike. Plask. Brakar genom några taggiga buskar. Dike. Plask.

Det är tur att det är gott med smörstekta kantareller på rostat bröd.