Vad lite du pratar!

Var på 30årskalas igår. Mycket trevligt. Det var maken till min gamla gymnasiebästis som hade kalaset och därför träffade jag även bästisens syster som jag också brukade hänga med förr i världen. Hon pratar mycket, fort och ofta. Jag pratar också mycket, fort och ofta. Vi insåg att vi båda ofta får höra kommentarer angående detta:

Vad mycket du pratar! Här får man inte en syl i vädret! Hinner du verkligen tänka efter när du pratar så fort?

Det är lite lustigt helt enkelt, med folk som inte kan hålla käften. Hon har t ex fått höra att hon skulle kunna ställa upp som ett svenskatest för invandrare: när de förstår henne, är de fullfjädrade. Bästisens svägerska pratar också ofta, fort och mycket. Hon är från Sydamerika och kände inte alls igen det här. Där anses man inte vara obetänksam om man pratar på, snarare tvärt om. Här upplever jag att jag ibland inte tas på allvar för att jag har svårt att vara tyst.

Tänk om jag skulle börja kommentera på liknande sätt:

Vad tyst du är! Vad lite du pratar! Har du svårt för att tänka och prata samtidigt?

Det skulle jag ju aldrig göra, känns otrevligt.

Det är klart, att ibland halkar det ut ett och annat obetänksamt ord. Och det är klart att det är lättare att lyssna om jag själv håller tyst. I dom situationerna bör jag faktiskt bita mig i tungan. Men jag pratar inte för att jag vill fylla ett tomrum, för att jag är rädd för tystnaden, för att jag älskar min egen röst. Jag kommer vidare genom att verbalisera mina tankar. Jag tänker bättre om jag pratar. När jag tänker, resonerar jag på samma sätt inuti mitt huvud, spelar upp dialoger, provar olika sätt att formulera mig. Och naturligtvis får ni gärna skämta om hur jag låter, det är sån jag är och kan jag inte skratta åt det själv så vore livet väldigt tråkigt.

God natt önskar den inte så regelbundet blogguppdaterande Karinko