Man är vad man bär. Eller?

Jag blir lite grann mörkrädd när jag läser det här på Aftonbladet. En liten pojke vill vara Lucia på dagis. Förskolepersonalen tycker att han ska få vara det, föräldrarna tycker inte det. Man får rösta som läsare om vem man tycker ska få bestämma. Och jag är medveten om att det på intet sätt är nåt statistiskt säkerställt resultat, men var ändå på nåt sätt barnsligt övertygad om att det skulle vara en hejdundrande majoritet som röstade för att barnet självklart ska få bestämma vad han vill klä ut sig till på Lucia. Men över 20% menar att det ska föräldrarna bestämma. Hallå: han KLÄR UT SIG till Lucia, han BLIR inte Lucia. Liksom inte heller flickorna blir ett medelhavshelgon med utstuckna ögon, blir han inte heller en tjej.

För övrigt klagade Ia häromdagen. På förskolan har de tydligen haft en jagstärkande övning på samlingen som går ut på att alla ska säga något vart och ett av barnen är bra på. Ia muttrade "nån sa att jag var bra på att leka med bilar". "Är du inte det då?" "Jag VILL inte vara bra på att leka med bilar"

Vi penetrerade inte ämnet ytterligare. Men jag undrar lite var det där kom ifrån. Hon var också bra på att cykla på farliga cyklar och att sjunga, vilket hon godtog.

Inte ett vinnande koncept

Anna Anka ska visst skilja sig. Det hjälpte inte att suga av sin man varje morgon innan frukost tydligen. Jag har läst angående detta något tänkvärt i Expressen (jo faktiskt) av Cecilia Hagen. Orkar inte länka just nu. Varför Anna Anka ses som en lyxhustru och inte Elin "giftmedTigerWoods" Nordegren. Anna är högljudd, frispråkig och utanför ramen. Elin är tyst, ljuv och med en touch av Öfre Östermalm. Nej, jag är ingen fan av Ankismer, men å andra sidan: hur vet vi att Elins åsikter är så mycket "bättre"?

Jävlarshelvetesskit

Datorn hemma är trasig, död, svart. På jobbet är jag ilsken. Varför får en (ursäkta klarspråket) psykiskt sjuk människa styra hela verksamheten (nej det är inte chefen!). In i det sista har jag iaf trott att patientsäkerthet smäller ganska högt, men tydligen får man tom skita i att skriva journal eller återföra testresultat eller ljuga rakt ut. Inget händer. Istället ska vi andra sitta på möten och diskutera hur vi ska ordna upp det här. Jag sa som det var: det går inte att ordna upp. I det här fallet finns ingen ljusning. Hon kan inte hjälpa hur hon är, och vi kan inte ändra oss efter hennes skiftande omvärldsbild.

Tillbaka till jobbmailen får vi ett utskick med kritiska frågor från en föräldragrupp. Välkommen med kritiska frågor för all del men jag vill veta: VEM har skrivit frågorna, VARFÖR och HUR ska svaret användas? Mitt liv går inte ut på att göra livet surt för mina jobbfamiljer. Faktiskt. Mitt jobbliv går ut på att på ca 60% serva 200 familjer med funktionshinder utifrån deras frågeställningar kring språk och kommunkation. NEJ det räcker inte till. JAG räcker inte till.

Skulle jag kunna få en enda lite chokladask till jul kanske? Eller en löneökning?


*mumlar surt*

Ibland gör det ont

En vän till mig har det svårt just nu. Det sortens svåra när man måste leva vidare, och knappast ens vill.

Läskiga Carola

Jag är sjuk.IGEN. En vecka som frisk är kanske bättre än inget. Tittar på gamla Skavlan-avsnitt och där sitter bland annat Carola och glittrar. Hon skrämmer mig verkligen. Och jag gillar inte hennes röst. Den är vacker. Hon kan sjunga högt. Men hon sjunger med frikyrkodarr. Jag känner många som är frikyrkliga och de flesta av dem kan prata och sjunga UTAN frikyrkodarr. Så det borde funka för Carola också. Sen irriterar det mig att hon verkar så god och blid och helig och jag känner inte att det bottnar.

En gång i tiden bodde vi på landet, innan Ia var född och när hon var bebis. Vi bodde i ett underbart parhus från tidigt 1800-tal som var varsamt renoverat med ett lantkök to die for (nej det finns ingen svensk översättning som duger). I herrgården mittemot bodde storbonden och hans snorkiga fru, bredvid en pingstpastor. På gården bredvid anordnas varje midsommar Sveriges största tältmöte; Torpkonferensen. 15000 kristna på ett gärde. Årets happening när man bor på landet: gångavstånd till tacobuffé och handelsbod med frukostvaror. Jag gick hemma med Ia nån dag innan midsommar och skulle gå ner och lägga i en tvätt när det knackar på dörren. Jag öppnar och utanför står Carola. Jag hälsar alltid när nån ringer på, även om vederbörande går fel. Kanske allrahelst när man bor på ett ställe där folk inte i allmänhet kvistar förbi.

- Hej, säger jag till Carola

I det är läget skulle nog jag, om jag vore Carola, kanske säga:

- Hej, ursäkta mig, jag måste ha ringt på fel dörr

Istället tittar hon på mig och min tjocka bebis, uppifrån och ner, säger ingenting, vänder på klacken och går. In till pingstpastorn (som är kvinna och fullkomligt respektabel så ingen behöver ringa Se och Hör). Ingen dödssynd, men det bättrade inte på min bistra attityd gentemot denna nationalsymbol.

Ja se det var en historia det.

Saknad

Ia är född den 9 december 2004. Tio dagar innan dog hennes 6åriga kusin, två veckor efter dog hennes farmor. Det betyder en hel massa saker, det innebär att väldigt många människor inte är desamma nu som de var innan. Att perspektiv byts, men också att ångesten träder in. Det betyder också att mina barn lever med saknaden efter en kusin och en farmor som de aldrig fått träffa, men som de ändå lär känna på ett vis. Idag sa Age, när vi var på väg från tandläkaren:

- Jag saknar min farmor. Jag saknar hon.

- Ja, vet du, det gör jag också

- Hon är högt högt uppe i himlen

- Ja, så kan man säga

- Men vi kan inte flyga dit

Nej älskade älskade barn, dit kan vi inte gå.

Dagens rubrik (från DN)

ÄLG KAN HA DÖDAT 63-ÅRING
Kvinnans make häktades

Det väckts en mängd tankar. Varav en är: varför? Ägde han älgen? Hade han inte tillräcklig pli på den? Borde han haft den inhägnad men höll den istället i köket?

Det hela visade sig förstås bara en rubriksättning gone mad.