Sorg är kärlekens pris. Kanske blir det ett inlägg om det, kanske inte. Jag har skrivit om det förr, det om hur jag mitt i den mest svindlande lycka också vidrör den djupaste avgrund. Så är mitt liv, fast jag inte lever det på något annorlunda sätt än nån annan. Mitt liv är sånt, för sådan blev jag, att jag alltid väntar. I en av min fasters damtidningar läste jag en intervju med Jill Johnson och hon uttryckte sig ungefär såhär: Mitt liv var blå himmel och solsken, men hela tiden tittade jag uppåt och väntade på regnet.
Det regnar mycket mindre den här hösten.
3 kommentarer:
precis, precis, precis så känner jag hela, hela tiden.
Ja, jag försöker tänka att det kanske kan gå att finna ett slags värde i det också. Även om jag hellre skulle vara glad och bekymmersfri ständigt och jämt.
Skicka en kommentar