En gång för länge sedan var jag och min syster på restresa på Kreta. det var å så härligt med sol, sol, sol, varmt hav och... ja inte så mycket mer. Vi kommer hem. Det börjar klia. Lite sådär lagom börjar det klia. Sen infernaliskt. Runt vristerna mest, sådär så jag var tvungen att riva mig tills blodvite uppstod. Och runt handlederna. Det kliade i samma paritet som när man råkar få svamp nivetvar. Tills slut fanns ingen återvändo, dags att ringa doktor Slobodan på studenthälsan. Alltid lika spännande att gå till honom, jag visste aldrig vilka små piller jag skulle komma tillbaka med. Nåväl. Doktorn tittade, hummade, frågade: Chreckland, du sa? Avkunnade domen:
Du har skabb.
Skabb. Skabb??!! I min värld var skabb sånt som drabbade rävar och som medförde tunn eländig svans och i slutänden döden. Lite äckligt också. Lortaktigt på nåt vis. Jag kände skam och blygsel när jag släpade mig (kliande) iväg till apoteket för att köpa Kräm Mot Skabb. Skabb kändes ungefär som det värsta skämmiga i världen när jag stod där i kön. Det kändes så innan jag fick min tub, och det på paketet stod med minst meterhöga bokstäver:
Mot skabb och FLATLÖSS
Jag kände mig nödgad att liksom i förbifarten, ganska ljudligt, fråga apotekaren om det här verkligen var den bästa behandlingen mot SKABB. Så att ingen av de runt omkring, som alldeles säkert inte hade något annat för sig än att bry sig om vad för slags otäck sjukdom jag hade, skulle tro att jag hade... Hemska tanke. Plötsligt var skabb ett helt okej alternativ.
Så fort kan åsikter ändras...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar