Datorn hemma är trasig, död, svart. På jobbet är jag ilsken. Varför får en (ursäkta klarspråket) psykiskt sjuk människa styra hela verksamheten (nej det är inte chefen!). In i det sista har jag iaf trott att patientsäkerthet smäller ganska högt, men tydligen får man tom skita i att skriva journal eller återföra testresultat eller ljuga rakt ut. Inget händer. Istället ska vi andra sitta på möten och diskutera hur vi ska ordna upp det här. Jag sa som det var: det går inte att ordna upp. I det här fallet finns ingen ljusning. Hon kan inte hjälpa hur hon är, och vi kan inte ändra oss efter hennes skiftande omvärldsbild.
Tillbaka till jobbmailen får vi ett utskick med kritiska frågor från en föräldragrupp. Välkommen med kritiska frågor för all del men jag vill veta: VEM har skrivit frågorna, VARFÖR och HUR ska svaret användas? Mitt liv går inte ut på att göra livet surt för mina jobbfamiljer. Faktiskt. Mitt jobbliv går ut på att på ca 60% serva 200 familjer med funktionshinder utifrån deras frågeställningar kring språk och kommunkation. NEJ det räcker inte till. JAG räcker inte till.
Skulle jag kunna få en enda lite chokladask till jul kanske? Eller en löneökning?
*mumlar surt*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar