Nystart igen

Somliga skaffar nya bloggar. Andra gör det inte. Andra har kvar sin gamla dammiga blogg. Jag facebookar, och twittrar en del. Men nu tänker jag skriva ett blogginlägg, som mest troligt ingen läser. Varför? Därför att jag är sur. Jag är sur på att jag blivit lite för feg för att facebooka det jag vill för att jag är facebookkompis med en massa bekanta som inte känner mig. Och som till exempel kan tycka att jag är elitistisk för att jag ogillar särskrivning, eller tror att jag tycker att jag är finare än andra för att jag tycker att hockey är ointressant. Jag har blivit kallad för högfärdig akademiker. Jag har till och med, vilket ju är höjden av humor egentligen, blivit kallad för högerkristen fanatiker!! Jag är gift med en man som särskriver. Jag jobbar med att utreda om människor har språkstörning eller dyslexi. Om bara de som har dyslexi skulle särskriva skulle jag inte ha något som helst problem med det. De flesta i min släkt är inte akademiker. Jag gillar en massa annan sport. Jag tror på det jag vill och är inte alls noga med hur andra tror. (Jag kallades för fanatiker för att jag hävdade att julen har en kristen bakgrund OCKSÅ. Folk är, i mitt tycke, lite känsliga) Jag har många fel: jag pratar för mycket, är alldeles för otålig, blir lätt lat och full av lättja, jag är slarvig, jag har tummen mitt i handen, jag svär för mycket osv osv. Men jag är FAN INTE HÖGFÄRDIG!

Vad är farligast- hönan eller ägget?

Läser i SVD om att det inrapporterats nya fall av mässling och påssjuka. Vad jag förstår i princip uteslutande kopplat till antroposofernas Järna. Jag har aldrig förstått riktigt varför man inte vaccinerar sina barn. Just barnsjukdomarna har ju inget alls med svininfluensavaccinet att göra. Och det finns ju faktiskt en reell anledning till att vacciner mot mässling, påssjuka, röda hund osv finns. akta från smittsjuksinstitutet:

Är sjukdomarna farliga? Inte för det stora flertalet, men för den som har otur. (.......) Mässling är en av världens mest smittsamma sjukdomar och kan spridas snabbt i ovaccinerade grupper. Sjukdomen är en av de största dödsorsakerna för små barn i utvecklingsländer. De senaste årens mässlingsutbrott i Europa visar att sjukdomarna fortfarande är farliga i områden med dålig vaccinationstäckning. I Holland rapporterades 3 300 mässlingsfall under 1999-2000. Tre tidigare väsentligen friska barn avled och sju fick hjärninflammation. Året efter rapporterades från Irland cirka 1 200 fall, varav två barn avled. 2002 drabbade en större epidemi Italien. Man beräknar att uppemot 24 000 personer insjuknade enbart i Campania-området under januari-maj. Tre barn avled och 368 personer sjukhusvårdades på grund av mässling, varav 13 för hjärninflammation (samtliga var under 20 år). I Schweiz har över 4 000 fall rapporterats sedan 2007. Femton procent (en av åtta) av de insjuknade har fått komplikationer och en tolvårig flicka har dött till följd av mässling. Även i Storbritannien har mässling ökat de senaste åren, detta till följd av en nedgång i vaccinationstäckningen.

Så länge de flesta vaccinerar sig, kan några låta bli. Att vaccinera sitt barn är ett sätt att skydda barnet men kanske i ännu högre grad ett sätt att skydda varandra. Lille S kommer nog dessutom få vaccin mot vattkoppor. Det är en till synes harmlös sjukdom som dock kan ge allvarliga komplikationer som till exempel hjärnhinneinflammation. Och eftersom han ändå med allra största sannolikhet kommer smittas av vattkoppor så känns det ganska rimligt att försöka förhindra det genom vaccination. Jag tycke fö r övrigt att det är lustigt att det kan vara samma föräldrar som tar hem vattkoppssjuka barn för att smitta sina egna, som samtidigt tycker det är vansinnigt att vaccinera. Förstår inte logiken. Kanske för att jag ammar.

Det gick bra

Så går månaderna och även om det känns att det bor någon i magen finns det ingen möjlighet att ändå förstå att det är så. Jag kunde känna en fot men inte förstå att den var där. Och nu, sex veckor efteråt, så har han alltid varit här. Så självklart att just han skulle just hit till oss. Och vi får ytterligare en gång bevis på att med en bebis stannar tiden en liten stund. Dessutom får man aldrig så många positiva kontakter med människor som när man tar med sig en liten bebis. Eller för den delen en hundvalp. Så nu all tid i världen för att blogga. Kanske.

Inte värt det

Det finns många myter som omgärdar graviditet och föräldraskap. Och problemet med myter är bland annat, att även om de flesta håller med om dem, finns det andra som inte alls känner igen det. Och skäms. Två av mina värsta upplevelser i livet har varit mina två förlossningar. Jag har älskat graviditeterna. jag älskar mina barn. Men för mig var förlossningarna livsomvälvande på ett helt annat sätt än det folk i allmänhet beskriver. Den ena gången sövdes jag, och ca åtta minuter efter att beslutet togs, plockades dottern ut. Jag vaknade illamående i en sjukhussal och visste inte om barnet hade överlevt, men förstod i alla fall att åtminstone jag hade gjort det. Andra gången låg jag timme ut och timme in innan det kulminerade i sviktande hjärtljud (igen), inrusning av massor av personal (igen). Men denna gång minns jag i alla fall att läkaren hade röda skor. Hon satte upp foten på sängkanten nämligen, för att försöka dra ut sonen, medan två barnmorskor hängde på magen och försökte klämma ut honom ovanifrån. Jag noterade att han så småningom skrek, men kände ingenting. Började inte hulka och gråta av lycka. Kände inte heller att smärtan var som bortblåst. För det var den inte.

Det värsta med detta var inte smärtan. Det värsta var CTGkurvan. Det finns klara nackdelar med att ha jobbat med funktionshindrade barn. En av dem är, att när personalen viskar om "hotande syrebrist", så ser jag ramför mig olika exempel på hur det kan sluta. Och därför känns gårdagens debatt om faror med planerade kejsarsnitt lite sned. Att ha ökad risk för astma, glutenintolerans och diabetes, är liksom ingen stor grej i sammanhanget. Och, helt ärligt, så löper barnet i magen en rätt stor risk för astma, allergier och glutenintolerans helt oavsett förlossningssätt. Vissa av makens gener är lite bristfälliga nämligen.

Hursomhelst. Jag vill ha ett planerat snitt. Och jag vill inte gå i några samtal, det har jag redan gjort. Och jag vill inte komma överens om en förlossningsplan, för den bröt de emot rätt omgående förra gången ändå. Två gånger har jag haft intentionen att genomföra en vaginal förlossning. Den här gången har jag det inte.

Jag har inte tänkt skriva ett sånt här inlägg för jag vill inte skrämma nån. Ingen som jag känner närmare har haft samma upplevelser av förlossningar som jag. De flesta har klämt ut ungarna och därefter drabbats av lycka samt deklarerat att det var värt det och att de är beredda att göra om det närsomhelst. Men jag blir provocerad av sånt som min kollega häver ut sig om bortskämda mammor som inte tål smärta, oförutsägbarhet och det naturliga skedet. Jag är inte bortskämd. Jag är bortskrämd. Jag vill uppleva en förlossning där jag inte är övertygad om att allt kommer gå åt helvete. Hur det sen går finns det ändå inga garantier för. Men att inte få panikångest är ändå en bra start.

Värdekonservatism

Krönikören Malin Wollin har en del träffande citat på sitt samvete men respresenterar samtidigt en värdekonservatism som jag tycker illa om. I den här krönikan ondgör hon sig över assisterad befruktning som inte berör par (heterosexuella?). Sorgset hävdar hon att förr fick vi barn för att vi älskade varandra, men nu är det ett uttryck för egoistiska önskningar. En runkburk skapar barn, inte kärlek. Jag hade mycket att säga om det där, men tyvärr var det inte jag utan någon i kommentarsfältet som bemötte det bäst: "förr i tiden fick man barn för det inte fanns kondomer och sex hade man för att man älskade varandra." En man och en kvinna som blir med barn är ingen garanti för en lycklig kärnfamilj. Femtiotalet är en illusion. Jag lever gärna i min heterosexuella kärnfamilj för evigt, men alla är inte lika. Barn som föds ska älskas och tas omhand. Av en mamma och pappa. Eller en mamma. Eller pappa, eller två pappor. Kanske två mammor och en pappa, två mammor? Problemet är inte hur barn blir till utan hur de växer upp. Och det har inte mycket att göra med antal eller kön på föräldrar.

När driften trumfar förståndet

Jag tillhör inte dom som oförbehållsamt hävdar att man "blir lyckligare av att ha barn". Jo, det blev jag kanske. Men också mer ångestfylld och uttröttad. Knappt två veckor innan Ia föddes, dog hennes sexåriga kusin i cancer. Jag fick en insikt i att jag i och för sig fick ett barn, men också något att förlora. Samtidigt som mitt barn föddes, så drabbades jag av en slags dödsångest. Och den har aldrig riktigt släppt sen dess. Så ett barn till, kanske lite för snabbt. Och jag har alltid varit ganska beroende av återhämtning. Jag behöver sova, vara ensam. Och är ganska egoistisk. Barn är ju påträngande varelser, annars skulle de inte överleva. Det har ofta lämnat mig med en känsla av otillräcklighet. Samtidigt: vad gjorde jag innan? Vem var jag? Det var inte heller bättre förr. Och så sitter jag här igen med en tjock mage. Skyller på maken. Längtar och våndas. Driften trumfar förståndet.

Den Nya Hemmafrun

Nu när jämställdheten nått några myrsteg längre, så behöver motparten kontra. Det gör man med skräckrubriker om hur unga kvinnor mår psykiskt dåligt, är utbrända, går på knäna, inte klarar livspusslet (är inte det det värsta fula ordet förresten). Och detta tar man som bevis för att en kvinna inte klarar det höga tempot på arbetsmarknaden. En kvinna vill ha mjuka värden, stillsamma dagar med ett familjebetonat innehåll. För det kan inte handla om att man har missuppfattat familjens jämställdhetsideal? Jämställdhet, tänker jag, handlar inte om att man (eller kvinnan då) ska jobba heltid, fortfarande göra det mesta hemma och dessutom samtidigt gå tillbaka till långkok och hemstickade tröjor. Jämställdhet kan vara till exempel att båda jobbar lite deltid. Att man gör saker tillsammans. Att man inte renoverar ihjäl ekonomin. Men vad vet jag.

För i aftonbladet utropar människor i kör att jajaja! Hemmafruar är så bra. För om man har tid att göra goda bakelser till sin man och håller hemmet städat så kommer mannen helt säkert inte vara otrogen. (det tycker flera) Sexlivet kommer blomstra, för kvinnan kommer vara så fin och kvinnlig och ostressad. (det tycker andra) Barnen kommer vara vattenkammade och oändligt lyckliga för att Mammma återigen är en oumbärlig ikon. (det tycker i princip alla) För det vet ju alla, innerst inne, att Pappor har tunnelseende och är för fumliga och har för dåligt risktänkande för att helt och fullt kunna ta hand om ett småbarn (hur vågar vi låta dem vara kirurger, undrar jag)

Herregud. Ja absolut vill man bli beroende av att någon annan försörjer en. Det funkade ju SÅ bra förr. Eller hur. Tryggt var det i alla fall. Man skulle ju veta att det inte skulle finnas någon ekonomisk möjlighet att skilja sig. Jag vet förresten inte på vilken sophög vi skulle bo om vi skulle ha en lön. Nämen just det: då skulle jag vara en liten fiffig bullkvinna som lagar gryta på koklövar och syr alla kläder själv samt brukar jorden och är sådär härligt ursprunglig och avslappnad. För att inte tala om hur sugen jag skulle vara på att ligga efter en dag av uppfriskande hushållsarbete.

JA: jag VET att det finns människor som obegripligt nog på RIKTIGT tycker att det är dyngmysigt att vara hemma. Och som har ekonomisk möjlighet att vara det. Fint. Var det. Men det är för fan ingen folkrörelse! Våra förmödrar stred för fasen för rätten att ha ett arbete och vara självständiga. Och våra förfäder stred i sin tur för rätten att vara aktiva föräldrar till sina barn.

Hemmafrutrend my ass.

Det här med att vara professionell

Jag har, ända sen jag började jobba, tyckt det varit häftigt med min professionella sida. Ni vet, ni som jobbar med människor, i vårdyrken t ex. Att jag, som inte kan se dokumentärer om obotligt sjuka barn för att jag gråter så mycket, kan jobba med obotligt sjuka barn på ett relativt avslappnat och inkännande sätt. Det är ju fantastiskt! Och en räddning, annars skulle ingen kunna vara läkare, sjuksköterska, kurator, personlig assistent. Men man behöver vänja sig. Vänja sig vid nya existentiella vidrigheter. Att möta vuxna, tidigare fullt friska människor som plötsligt drabbats av progredierande sjukdomar, och där de är medvetna om varje uns av funktion som tas ifrån dem, där de kan rapportera varje ny darrning, varje felsväljning. Det är nytt för mig. Och jag har märkt, att ännu sitter inte professionaliteten där som en trygg mössa. Måtte den infinna sig snart, snart.

Och listan på sjukdomar jag verkligen verkligen inte vill ha. Blir längre. Och en fladdrande uns av skuldkänsla när det där eksemet på vaden faktiskt stör mig. För vad betyder det där eksemet? Jag känner det. Jag kan klia på det. Jag kan verbalt förbanna att det finns.

Thomas Tranströmer

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

En person med afasi får nobelpriset. Jag tycker ändå att det är vackert att poeten ändå har tillgång till sina ord, om än till viss del utom räckhåll. Och är det inte ett poetiskt efternamn så säg.

Ibland orkar jag inte

Ändå går jag inte in på Flashback Forum, ändå har jag mestadels toleranta vänner med sunda värderingar. Och ändå försöker jag undvika vissa diskussioner med vissa människor för att jag vet att jag blir ledsen och tappar hopp. En sak som jag hört många gånger är: "nämen du kan väl inte ha ångest du som är så glad". Men att ibland lida av ångest betyder inte oundviklig psykiatrisk inläggning och djup depression. Jag är en mestadels glad pessimist som måste sålla bland klimatrubriker och svältande barn. För annars tappar jag lätt hoppet. Jag behöver ta lätt på livet, för det är för mig ibland en alltför allvarlig sak. Jag vill så gärna att världen ska vara god och bra.

Och rätt som det är drabbas jag av insikten att människor som jag tycker om och som verkar vara alldeles vanliga, faktiskt samtidigt kan vara intoleranta skithögar. Och om man är vanlig och intolerant, så betyder det att intolerans är vanligt. Hur ska jag kunna behålla hoppet, när folk är rasistiska, homofoba, ojämställda, ogina och kränkta in i sin lilla futtiga svenska folksjäl? Ska mina barn släppas ut i den här världen som är så skenbart öppen och tolerant, men i själva verket på många sätt är normalitetsstörd och egengod. När jag ser, inte minst via jobbet, hur minsta avvikelse blir farlig och stigmatiserande.


Jodå. Alla får finnas här. Du får ha vilken religion du vill (Men prata inte om den! Bär inga religiösa attribut! Utöva lite lagom!). Din sexuella läggning är accepterad (om du inte pratar för högt om det! Eller snackar skit om kärnfamiljen! Eller tillhör min familj!)Vilken hudfärg du har, ser jag knappt (fast det gäller mest om du är adopterad eller är från USA). Det är okej att du kommer hit om du jobbar och lär dig svenska(fast ta inte mitt jobb, var inte traumatiserad och krigskadad och lägg för fan inga extra pengar på SFI). Här i Sverige får vi se ut som vi vill (dvs tuppkam är ok men inte slöja). Och bara idén att vi ska visa att vi är öppna och frisynta genom att föreslå en lag som förbjuder ett klädesplagg. Och hur, frågar jag mig, ska detta efterlevas? Jag ser framför mig bilder av poliser som sliter slöjan av kvinnor. Skulle det vara bilden av ett demokratiskt land?

Bildgoogla på ordet "mångkultur" är du snäll. Vilka bilder får du upp?

Det förtvivlar mig ibland det där. Det förtvivlar mig att världen är sån att jag förmodligen väcker anstöt bara genom att använda ordet förtvivla på ett sånt högtravande och säkert nedlåtande akademiskt vis.

Våra grannar var på flykt från Iran under fyra månader när hon var höggravid. I en diktatur där man kan bli avrättad om man säger det man tycker, vågade dom göra just det. Och den familjen vågar proppmätta svenskar som aldrig riskerat nånting, ha fördomar om.

Varför det är skönt att inte vara fjorton år

Fjortonåring med pojkvän (och närmast anorektisk rumpa) på FB:

Tjock rumpa.. check!
Nej då!!!
du har inte tjock rumpa :( ♥
de har jag väll...... ♥
:( ♥
jag har ju visst fet rumpa :O ♥ ?? eller va ? ♥
du har inte tjock rumpa******** ♥
Jo
du har jätte vacker rumpa ♥
Älskar dig hjärtat mitt :-) :-* ♥
älskar dig mer ♥
‎:)


Trettio+ med man (och en normaltjock röv) i soffan:
Jag har tjock rumpa
Jovars

<3

Att lära ett barn att när hon säger nej, måste hon ändå

Dottern har börjat första klass. Jag tycker att det mesta är sig likt sen jag gick i skolan. Det är inte odelat positivt, men eftersom jag är en i grunden rätt negativt inställd person har jag beslutat mig för att försöka anstränga mig för att inte klaga för mycket. Men nu jäklar. Minns ni hur man inte fick ta mat själv, och mattantrna (eller en otäck sjätteklassare) hävde på ett berg med ris och två stycken äckliga vårrullar. Hur man sen åt det man behövde för att bli mätt. Och sedan tvingades äta upp resten. Jag väljer nu att skylla fetmaepidemin på det: så lärde sig en generations barn att ignorera sina mättnadskänslor och fortsätta äta. Dottern är en regelstyrd liten människa och därför utlämnad åt vuxnas idiotiska regler, som hon följer fast hon känner att det inte är bra. Vi måste förstås fortsätta lära henne att stå på sig, att man får säga emot (hemma gör hon det reds. anm)och att vuxna inte alltid vet bäst. Men allvarligt talat: att säga åt mätta barn att lassa in? Argumentet (det var såhär i förskoleklassen också) är ofta att "vissa barn har för bråttom och måste uppmanas att sitta kvar och äta mer annars blir de så hungriga och trötta". Typiskt. Det kan inte tänkas att bemötandet i matsalen inte måste se likadant ut för alla elever? Att bara för att fem procent inte känner efter när de är mätta, måste nittiofem procent överäta. Tänk er att hälla upp en portion åt en vuxen människa och sen tvinga den personen att äta upp något som hon inte tycker om när hon är mätt. Det skulle klassas som tortyr, eller åtminstone misshandel. Men barn får man tydligen behandla hur som helst. Dom är ju inte riktigt människor ändå.

Hade tänkt hålla en låg profil på det första föräldramötet på onsdag. Tror inte det går. Jag har stor förståelse för lärarnas svåra situation (det kommer alltid upp om det finns klagomål) men det innebär inte att min dotter ska tvingas lära sig att det inte spelar nån roll vad hon vill.

Sådetså.

Till exempel...

...byter vi lakan i sängen signifikant mer sällan än de flesta. Vad det verkar. Det finns faktiskt en del som talar högt om att de gör det vid varje fredagsstädning och då brukar de samtidigt tillägga något om hur förfärligt ofräscht det skulle vara om någon (vem? vem?)skulle byta mer sällan. Kanske är det få som då skulle häva upp sin stämma och öppet delge sina mer sanitärt tvivelaktiga vanor. Det kanske rentav sitter fler lite lortaktiga människor än man tror som försöker komma ihåg när dom bytte lakan i sängen sist? Nog var det åtminstone den där gången barnen hade springmask?

För ordningens skull: de som hälsar på får nya lakan VARJE gång, men stannar du mer än en vecka kan du inte räkna med att få bytt i sängen.

Ack, ljuva ålderdom

Tänker nu inleda något som i dagstidningen skulle kallas för artikelserie. Vad kan det tänkas kallas när det är i bloggform (Hjälp! Språkvårdare!)? Detta ska, har jag tänkt, handla om saker jag skulle aktat mig för att prata högt om i 22årsåldern, men som jag numera erkänner utan skam i kroppen.

Jag tror att jag vid alla åldrar i livet på frågan "skäms du"? skulle ha svarat "nej, jag säger alltid vad jag tycker och står för den jag är". Precis som många av er, kära bloggläsare skulle sagt/säger. Men i mitt fall stämmer det inte. Och, vågar jag påstå, inte för så många av er heller. Det är lätt att inte skämmas över sådant som passar in på den person man utmålar sig att vara. Är du punkare skäms du inte över ditt utseende, din musikstil eller dina vänner. Men kanske skulle du tala tyst om att du röstade på moderaterna, har en CD med Celine Dion i hyllan (som du gillar!) och att höjden av avkoppling är att se gamla avsnitt av Hem Till Gården (utan ett uns ironi!). Är du en hemmafruvurmare känns det helt OK att stå upp för hemmamammalivet, att du tycker om shabby chic och att du hellre stryker än byter däck på bilen. Fast att du gillar bondage-sex, hatar de andra fotbollsmammorna och tjuvröker bakom garaget medan ungarna tittar på svampbob fyrkant, är inget du skyltar med.

Jag gillar inte tanken på ålderdomen. Jag hatar mina grå hår och är paniskt rädd för döden. MEN: vissa saker är betydligt lättare nu jämfört med tio-femton år sedan. Jag kan nästan säga att jag gillar mig själv mycket bättre nu, på ett sätt som möjligen gränsar till självgodhet. Följaktligen skäms jag nästan inget alls längre. Paw-rihk-tit.

Så vad är det en medveten liberal akademiker på 30+ inte skäms över då? Vad är det jag ibland förnekat att jag gör? Vilken skit uppskattar jag på Kanal 5? Vad är det som inte borde ingå i min politiskt korrekta och smakfulla (nåja) fasad? Visst är det spännande? Och ännu mer spännande om JAG får veta vad NI inte skäms över.

Idiotin firar nya triumfer

Tydligen är kvinnor, enligt giganten och den store humoristen Arne Hegerfors, för dumma för att förstå fotboll. Fotboll är nämligen komplicerat. Aftonbladets intellektuellt högstående kommenterar-kår är inte sena att hänga på. Vatten på sina tröga kvarnar: kvinnor är förstås för dumma för fotboll, förstår inte de otroligt komplexa regler som omgärdar sporten. ÄNTLIGEN säger någon som det är, vågar säga sanningen.

Jag tycker för det första det är tröttsamt att folk som inte var födda på femtiotalet, beter sig om om de var gamla på femtiotalet. Jag tycker för det andra att någon borde reflektera över att det finns kvinnliga läkare, forskare, nobelpristagare, filosofer osv osv. Skulle de kvinnorna inte heller förstå sig på fotboll? Är fotboll mer komplicerat än kvantfysik? Jag har aldrig kollat särskilt mycket på fotboll, men har inga som helst svårigheter att förstå regler och sammanhang. Jag kan också förstå mekanismerna kring att vuxna människor beter sig som femåringar i samband med favoritlagets nesliga förlust. Jag förstår liknelsen med att hockey är en simplare sport. Jag förstår även att debatten inte handlar om fotboll utan om något helt annat. Vissa borde helt enkelt lägga sig på terapisoffan. Kamma sig. Skaffa ett jobb de trivs med och en kvinna de kan respektera.

Herrejävlar så förstående jag är. Cricket däremot, förstår jag inte.

Alltså

Jag ÄR demokrat. Och jag ÄR humanist. Och jag TYCKER att alla människor ska ha en röst. Men så lyssnar jag (av misstag) på Ring P1 eller hamnar på Flashback Forum (= samma slags människor, olika åldersgrupper) och är plötsligt inte lika säker längre. Ska vi låta dom här människorna BESTÄMMA?

Ja. Jag vet. Naturligtvis måste vi det. Men det finns så många som tycker så fel.

Kommunikationsvett

Det är som vanligt svårt för mig att få bloggtummen ur. Det har varit sommarlov. Det har varit vansinnesdåd och katastrofsvält. Det är svårt att veta vad jag ska skriva om. Så jag skriver det här:

Hörde nu i sommar en intervju på P1 med två kvinnor med stora brännskador. De talade bland annat om hur det är att bli uttittad på varje dag, och hur människor bemöter dem. Som en av dem uttryckte det (ej exakt citat): Om jag är inne i en affär med en kompis och ska handla något, händer det ofta att expediten vänder sig till min kompis istället för mig. Som om jag vore utvecklingsstörd och hon var min assistent.

Nu ska tant Karinko lära er något mycket viktigt: Det spelar ingen roll om personen som vänder sig till dig är uppenbart utvecklingsstörd (för övrigt är det väldigt svårt att bedöma utan psykologutredning men i alla fall)och den medföljande helt uppenbart den personliga assistenten. Du ska i alla fall alltid tilltala den som tilltalar dig, och prata med den som ärendet gäller. ALLTID! Det är den personliga assistentens/kompisens/förälderns uppgift att i de fall de behövs tolka mellan dig och den som har svårt att uttrycka sig. Det är inte du som bestämmer om det behövs för du vet ingenting om personen, även om du tror det. I många fall (som med den brännskadade kvinnan)kommer det visa sig att det är en alldeles vanlig kommunikativt kompetent person som står framför dig, och i andra fall kommer det lösa sig i alla fall. Det är inte oartigt att inte förstå. Det är inte farligt om kommunikationen faller samman för ett ögonblick. Det är däremot förfärligt oartigt att ignorera människor.

Till sist är jag inte förvånad över att när den nya gymnasieskolan i kommunen var färdigritad och började byggas, visade det sig att man glömt bort en hel grupp av elever och helt enkelt inte byggt några klassrum för dem. Vilka? Träningsskoleeleverna såklart. Det hade känts bättre om jag blivit förvånad.

Abort

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen:

Den fria aborten innebär jämställdhet. I samhällen där abort är förbjudet sker aborter på ett medicinskt försvarbart sätt för kvinnor som kan betala, och i källare med smutsiga verktyg för kvinnor som inte kan betala. Aborter utförs alltså oavsett, men på ett mycket rättsosäkert sätt och med fara för liv och lem. Abortsiffrorna ska sänkas genom information och dialog om preventivmedel och säkert sex framför allt till och med tonåringar. Abortsiffrorna ska inte sänkas genom skuldbeläggande. Abortsiffrorna ska inte sänkas genom demonstrationer utanför kvinnokliniker med bilder på aborterade foster och inte heller genom dödshotade läkare.

De sena aborter som sker i Sverige sker av mycket speciella skäl. Etiska diskussioner kring abortgräns bör ständigt vara levande, inte minst i ljuset av att neonatalvården klarar barn födda till och med tidigare än vecka 25. Precis som vi måste ha etiska diskussioner kring vilka skador som kan vänta många barn som räddas i vecka 24. Den samhället och vårdapparaten räddar måste vi också ta hand om. Etiska diskussioner innebär inte att lägga ut bilder på aborterade foster. Det är skräckpropaganda.

I artikel i Dagens Medicin angående sena aborter (obs från 2004) meddelas att antalet sena aborter (efter v 18)till största delen handlar om upptäckta fosterskador. En grupp har ökat och det är invandrarflickor som ansöker om abort av sociala skäl. Angående mycket sena aborter:

I fjol biföll Rättsliga rådet sex fall av abort i vecka 22. I samtliga fall hänvisades till fosterskador. - Jag vet inte att någon kvinna med ett friskt foster har beviljats abort efter 22:a veckan. Men vid flera tillfällen, då det visat sig att fostret har haft så allvarliga skador att det inte överlever, har vi beviljat abort en bit in i vecka 23, säger Ulf Durling.

Ulf Durling är verksam vid S:t Görans sjukhus i Stockholm och har suttit i Rättsliga rådet för abort- och steriliseringsärenden i 20 år.

Abortfrågan ÄR inte bara en fråga om kvinnors rätt till sina kroppar. Abortfrågan är i lika hög grad en barnrättsfråga. Varje barn har rätt att komma till världen och vara älskade och önskade. Abortfrågan är också i högsta grad en fråga om inställningen till preventivmedel och säkert sex. Och den som kommer dragande med krav på avhållsamhet för ungdomar som en lösning på abortstatistiken tar jag gärna en debatt med.

Amningstalibaner och nätidioter

Det kom en studie för ett tag sedan som jag inte orkar länka till nu eftersom det är sommar och då behöver man inte vara så noga med källorna. Forskare eller journalister som skriver om forskning är å andra sidan heller inte så noga med såna saker som korrelation och äpplen och päron. Föreliggande studie hävdade den urgamla tesen "amning ger barn som har högre IQ". Och visst- det var sant. MEN man hade i studien inte tagit hänsyn till en sån liten petitess som FÖRÄLDRANAS UTBILDNINGSNIVÅ!!!! Studien bevisar alltså bara att det finns ett samband mellan amning och högre IQ, precis som det finns ett samband mellan ökad mängd fästingbett och glasskonsumtion. Men det bevisar inte att den högre IQ:n beror på amningen precis som det inte handlar om att man får fler fästingbett om man äter glass. I fästingfallet ligger istället förklaringen i en tredje faktor "varma sommardagar" som underlättar både glassätning och fästingbett. Och i amningsfallet kan t ex förklaringen vara att mammor som har en högre utbildningsnivå ammar i högre utsträckning än mammor med låg utbildningsnivå. Men vissa journalister samt amningstalibaner bryr sig inte om detta och därför kan man läsa inlägg som t ex detta ute på nätet:

"Blir så jäkla upprörd på ni mammor som vägra amma era barn! (Förstår er som inte kan, för er mjölk inte kommer igång så ta ej åt er).

Är ni så jäkla rädda att ni ska få häng pattar senare i livet ellet?! Eller vad fan är problemet?! Att ge sitt barn näring, de är DET det är menat för. Ingen jäkla ersättning, jag ger inte ett öre för sån bullshit. Det är moders mjölken, och inte nån påfunnen ersättning. Ni är så fega och egoistiska för ni inte ger ert barn det bästa.

Ni får ursäkta för mitt upprörda tråd inlägg men bli så ledsen o förbannand på mödrar som ger sina barn ERSÄTTNING......... "

Jag tror att det i princip aldrig är hängpattar som är anledningen till att man inte ammar. Jag tror också på att man inte ska behöva redovisa allt i livet för okända människor som studerar ens tillkortakommanden på öppna förskolan. Jag tror också att det finns många stolpskott ute på internet.

Jag tackar Palsternackans fru för undervisningen i korrelationsstudier samt fästingexemplet.

Konsten att tappa ansiktet

The noble art of losing face
will someday save the human race(Hans Blix)

Sug på den!

Så mycket elände som orsakas av kränkthet här i världen. Det är en sak att det i Israel-Palestinakonflikten inte handlar om fullt så enkla åtgärder som att bara svälja lite stolthet och skaka hand. Men det är samtidigt så att en mängd konflikter i familjen, på arbetsplatsen, i kvarteret är ganska futtiga och oviktiga konflikter. Och ändå hamnar vi i dem. Jag är alls ingen högtstående människa som lever upp till höga ideal. Jag är snarstucken och sur som alla andra. Till vilken nytta? Ibland när sexåringen kommer hem och berättar om upplevda oförrätter är det lätt att fnissa och avfärda dessa som oviktiga. Det är lätt att som vuxen se att det där som barnet ägnar all sin tankekraft åt inte egentligen är så farligt. Men det är mycket svårare att höja blicken och se när jag själv ägnar mig åt surmulet ältande. Det där eviga sökandet efter respekt går ganska ofta överstyr.

Jag menar inte att man ska svika sina ideal eller lägga sig platt, inte alls. Men jag tror också att det är lättare att hitta kraft till verkliga oförrätter om man eliminerar de futtiga. Det finns förstås tillfällen när folk beter sig som idioter, men i allmänhet gott folk, är det inget vi kan göra något åt. Klyschor är klyschor för att de är sanna, och det där om att det enda vi kan påverka är hur vi själva agerar är följaktligen också sant.

Vad säger ni: ska vi gemensamt tappa ansiktet idag? Som en tisdagshappening?