Föräldrasjälvförtroendeboost.

Vilken jävla grej egentligen. Här går jag och kan knappt ta vara på mig själv. Och ska dessutom få två ungar att må bra, utvecklas och känna trygghet i mig. I MIG! Fy farao. Jag har all kunskap i världen om pedagogik och utvecklingspsykologi, och mycket liten nytta av det. För när det gäller barnuppfostran av mina egna barn slår reptilhjärnan till. Och ibland hör jag tom morsans röst, från min mun. *pu* Maken säger att "det är inte en fråga om man skadar sina barn utan hur" och verkar lugnad av detta faktum. Medan jag stirrar runt och ibland på allvar tror att jag kan bli en fullkomlig förälder. Men mitt i allt allmänt misslyckande försöker jag bli min egen pedagog. Jag tänker att OK jag är inte särskilt bra på att trösta, men jag är bra på att fråga hur de känner kring olika saker efteråt. Och kan be om ursäkt när jag gör något dumt. Jag är otålig och hetlevrad. Men jag är också påhittig och rolig. Jag tjatar för mycket. Men jag sjunger mycket också. Jag mår dåligt ibland och är då alldeles för självcentrerad. Men jag älskar också att ha dem med i det jag gör, även om det inte alltid är fantastiskt innovativa saker. Jag gillar inte att pynta och pyssla, sätta upp hår och färgmatcha kläder. Men jag låter dem samtidigt se att man inte behöver vara så jäkla gullig och städad och ordentlig och lyckad. Och de får växa upp i en familj där de vuxna älskar och respekterar varandra. Där vi visar att vi tycker om varandra. Och inte minst, de får två föräldrar som duger lika mycket. Men naturligtvis behöver jag skärpa mig, speciellt i vissa frågor där jag verkligen skäms. Men vilka dessa frågor är får ni sväva i okunskap om!