Ibland gör det ont

En vän till mig har det svårt just nu. Det sortens svåra när man måste leva vidare, och knappast ens vill.

Läskiga Carola

Jag är sjuk.IGEN. En vecka som frisk är kanske bättre än inget. Tittar på gamla Skavlan-avsnitt och där sitter bland annat Carola och glittrar. Hon skrämmer mig verkligen. Och jag gillar inte hennes röst. Den är vacker. Hon kan sjunga högt. Men hon sjunger med frikyrkodarr. Jag känner många som är frikyrkliga och de flesta av dem kan prata och sjunga UTAN frikyrkodarr. Så det borde funka för Carola också. Sen irriterar det mig att hon verkar så god och blid och helig och jag känner inte att det bottnar.

En gång i tiden bodde vi på landet, innan Ia var född och när hon var bebis. Vi bodde i ett underbart parhus från tidigt 1800-tal som var varsamt renoverat med ett lantkök to die for (nej det finns ingen svensk översättning som duger). I herrgården mittemot bodde storbonden och hans snorkiga fru, bredvid en pingstpastor. På gården bredvid anordnas varje midsommar Sveriges största tältmöte; Torpkonferensen. 15000 kristna på ett gärde. Årets happening när man bor på landet: gångavstånd till tacobuffé och handelsbod med frukostvaror. Jag gick hemma med Ia nån dag innan midsommar och skulle gå ner och lägga i en tvätt när det knackar på dörren. Jag öppnar och utanför står Carola. Jag hälsar alltid när nån ringer på, även om vederbörande går fel. Kanske allrahelst när man bor på ett ställe där folk inte i allmänhet kvistar förbi.

- Hej, säger jag till Carola

I det är läget skulle nog jag, om jag vore Carola, kanske säga:

- Hej, ursäkta mig, jag måste ha ringt på fel dörr

Istället tittar hon på mig och min tjocka bebis, uppifrån och ner, säger ingenting, vänder på klacken och går. In till pingstpastorn (som är kvinna och fullkomligt respektabel så ingen behöver ringa Se och Hör). Ingen dödssynd, men det bättrade inte på min bistra attityd gentemot denna nationalsymbol.

Ja se det var en historia det.

Saknad

Ia är född den 9 december 2004. Tio dagar innan dog hennes 6åriga kusin, två veckor efter dog hennes farmor. Det betyder en hel massa saker, det innebär att väldigt många människor inte är desamma nu som de var innan. Att perspektiv byts, men också att ångesten träder in. Det betyder också att mina barn lever med saknaden efter en kusin och en farmor som de aldrig fått träffa, men som de ändå lär känna på ett vis. Idag sa Age, när vi var på väg från tandläkaren:

- Jag saknar min farmor. Jag saknar hon.

- Ja, vet du, det gör jag också

- Hon är högt högt uppe i himlen

- Ja, så kan man säga

- Men vi kan inte flyga dit

Nej älskade älskade barn, dit kan vi inte gå.

Dagens rubrik (från DN)

ÄLG KAN HA DÖDAT 63-ÅRING
Kvinnans make häktades

Det väckts en mängd tankar. Varav en är: varför? Ägde han älgen? Hade han inte tillräcklig pli på den? Borde han haft den inhägnad men höll den istället i köket?

Det hela visade sig förstås bara en rubriksättning gone mad.

Som ett inlägg i den allmänna debatten

Jag är för fria val. Inte minst när det gäller sånt som rör ens egen person och familj. Men nu har jag senaste tiden mest läst hurra-rop och kommentarer om att det förstås är självklart, och ibland direkt önskvärt, att abortera foster med kända genetiska fel. Och, bara för att vara motvalls, läs det här inlägget från nån som faktiskt vet hur det är.

Det hade man aldrig kunnat tro

Min make lyssnar inte bara på P1, han prenumererar på Råd&Rön också. Där är en mamma höggradigt upprörd för att hennes trehjuliga barnvagn vält, med en bebis i och en påhängd treåring bakpå. Allt gick bra, tack och lov. HUR kunde detta hända mig, frågar sig vän av ordning. Indignerad mamma, indignerad artikel. Jag känner ett stort jaha växa inombords. Det är fem år sen jag köpte barnvagn för första gången och jag minns att jag redan då ganska tydligt blev varse att lätta, moderna, snygga TREhjuliga vagnar inte är lika stadiga som fyrhjuliga vagnar. No shit Sherlock. Man kan också tänka sig att det är ganska logiskt att vagnhelvetet välter lättare om man applicerar en ståbräda och hoppande storebror bakpå. Ett, litet, hjul fram, fyra hjul (med ståbrädan) och tungt barn baktill. Fysikens lagar mina vänner.

Köp En Annan Slags Vagn.

Vi har visst råd men... eh.... det är inge kul med Thailandsresor...

Den sk fotbollsfrun som bloggar på Aftonbladets webbplats hävdar att man aldrig någonsin ska säga "vi har inte råd" till sina barn. Det är att lägga vuxenansvar på barnen. Istället bör vi föräldrar linda in: "jag vill inte lägga så mycket pengar på ett par skor som du ändå växer ur, vi åker inte till Thailand för vet du vad: Sverige är så vackert". Allvarligt talat? När Ia undrar varför vi inte kan flyga till Kanarieöarna som den och den på dagis så säger jag att det kostar för mycket pengar. Men påminner henne också om att vi gör andra roliga saker tillsammans istället. Jag har aldrig tänkt i termerna av att låtsas inför mina barn. Självklart ska man inte lasta över bekymmer på barnen, allt behöver man inte säga rakt ut, men låtsas? Var går gränsen för det? Om pappa blir arbetslös, ska han ändå ta sin väska på morgonen och gå och sätta sig på biblioteket hela dagen för att upprätthålla en fasad? Det är väl bättre att vara ärlig: det här har vi inte råd med just nu, men så är det för väldigt många och det är inget konstigt, eller farligt, med det.

Malin Wollin tycker fö att man ska säga att familjen inte utlandssemestrar för att det är bättre för miljön att vara i Sverige. För klimatångest är tydligen ok att föra över på barnen?

På förekommen anledning

Min gode vän ställer en berättigad fråga här: Är inte Lech Walesa väldigt lik Hasse Alfredsson. Svaret har ni här på ömse sidor! Om mannen till höger är lika rolig som han till vänster vet jag egentligen inget om. Men jag har mina aningar.

Min theme-song

Minns ni advokatserien Ally McBeal? Här kommer pessimisten Karinkos theme-song. Ibland behövs en spark i arslet. Speciellt som sonen precis vaknade och är ledsen över att han har ont i benen... Swine-flu here we come.

Rumpnisse

Sonen hittade min gamla mössa hos mormor och morfar. Det är en sån där mössa i skinn med päls runt kanten, en sån som Ronja hade när hon fastnar med foten hos rumpnissarna ni vet. Naturligtvis var jag tvungen att ge en referens till detta, göra sonen kulturmedveten liksom. Stort misstag. I ordet rumpnisse finns nämligen alla möjligheter att lägga märke till likheten med ordet RUMPA. Och rumpa är, som vi vet, en oemotståndlig källa till humor och pruttar. Sonen kiknade av skratt. Rumpa! Vilket osökt fick honom in på... just det: bajs. Det blev en lång kväll.

Att passa i hatt

En del människor passar i de fina salongerna, i designerkläder, bland slott och koja, passar in, passar sig noga.

Jag passar i hatt.

Av alla klädesplagg man kan tänka sig är väl hatt det mest bortkastade att klä i? Otidsenligt helt enkelt. Jag passar bra i hatt. Ser plötsligt sofistikerad, nästan lite spännande ut. Fint som snus helt enkelt. Men ännu har jag inte hittat ett tillfälle för hatt. På sommaren möjligen, men på vintern: omöjligt. För mössa fungerar inte alls lika bra, det är just hatt som gäller.

Det finns alla möjliga meningslösa saker att känna sig småbitter över. Aaaah november.

Murar kan falla

Jag har blivit otroligt blödig efter barnens ankomst. Eller om det kanske kommit ändå, med åren. Hur som helst. Den där bilden med en lång rad med Trabanter som rullar in i Västberlin omgärdad av tusentals människor. Den där filmen på den första gränsövergången vid den där bron. Hur vakterna flackar med blicken, aldrig får nån order. Och låter människorna passera. Jag gråter inte, men det är bra jädra nära.

Murens fall. Himmelska fridens torg.

Jag tror att det är de första historiska händelser jag var med om där jag faktiskt insåg att något stort hände. Och jag tycker det finns en del tröst i de där bilderna när muren faller. Det behövs i novembermörkret.

November

Detta (och nu citerar jag en kollega) rövhål till månad gör ingen människa glad. Och kreativiteten är på botten. Och humöret. Håret är torrt, sonen har astma, maken är i Indien och soffan är nersutten. Blir inte mycket blogg av det.