Jag läser till och från bloggen Innan Du Fanns. Den är rolig, rapp och tänkvärd. Linda skriver om allt möjligt, men mest om sin och sambons längtan efter barn. Allt det där vi slapp med hormonbehandlingar, IVF-försök... Det är många som kommenterar, och många som går igenom samma sak. Idag har en gästbloggare skrivit om hur deras betalda försök alla har misslyckats och hur de nu får ta banklån för att försöka vidare. Och när jag läser vill jag förstås skrika att de ska få alla försök de behöver, och jag förstår deras känsla av att det här borde det verkligen satsas pengar på. För det borde det ju. Det är inte svårt att klampa upp på barrikaderna tillsammans med dem. Problemet är bara att så är det med allt vårdrelaterat. Jag vill också att alla med neurologiska sjukdomar, t ex MS, ska få tillgång till de snuskigt dyra mediciner som gör att de i många fall kan fungera nästan som vanligt. Jag vill att alla habiliteringens barn ska få kognitiva och kommunikativa hjälpmedel så att de får makt över sitt eget liv. Jag vill verkligen att ungdomar som skär sig, drogar och svälter sig ska få den bästa behandlingen, den man vet hjälper. Vem tycker inte att det ska finnas en väl utbyggd cancersjukvård som innebär att patienterna får en regelbunden uppföljning med vårdpersonal som känner dem? Vem tycker inte att det ska finnas barn-och fmiljestödjande verksamhet för familjer som har svårt sjuka barn?
På mitt förra jobb arbetade vi en del med prioriteringar och hade kontakt med några i Linköping som hade ett nationellt prioriteringscentrum (tror jag det hette). Deras projekt kallades "Vårdens svåra val". När projektrapporten kom, hette den istället "Vårdens alltför svåra val". För det enskilda intressegrupper inte vill höra: att olika sjukdomar/tillstånd ställs mot varandra, är det som händer varje dag när man jobbar i landstinget. Det är samma pengar som ska betala allt.(Med detta sagt är Landstinget en koloss på lerfötter, fast i hierarkiska uråldriga system, och det finns nog en hel del pengar i att röra om rejält i den grytan)
Det skulle vara ett outsägligt skithål att inte kunna få barn. Det skulle också vara helt överjävligt att vara instängd i sin sjuka kropp och veta att det fanns lindring, som man inte får. Fruktansvärt också att ha gamla sjuka föräldrar som inte får nån plats inom vården, utan skickas hem, skickas runt, medicineras bortm vett och sans.
Har vi rätt till biologiska barn? Har vi rätt till vår egen kropp? Till medbestämmande? Till bästa möjliga behandling? Till en värdig, smärtfri död?
Vad får det kosta?
Vem ska betala?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar