Det här gillar jag inte heller. Jag kanske inte är en så fin människa som jag inbillar mig?
Förresten vet jag varför jag för närvarande är så upptagen med kränkthet. Det beror på att jag delar hushåll med en sexåring. Sexåringar förefaller vara mer benägna än genomsnittet att uppleva sig orättvist behandlade. Häromkvällen var det strid om vilket barn som skulle få höra godnattsång först, Ia vann varpå Age skrek. Inte blev hon gladare för det, nej då sjöng jag för fort och hon var redan på förhand övertygad om att jag skulle sjunga JÄTTEsakta för Age. Irriterande, men godtagbart, drag hos ett barn. När lättkränktheten består hos vuxna personer undrar jag lite hur det kommer sig. Misstänker att det kan ligga nåt i det som min gamla (men välbevarad för sin ålder!)vän Mariann brukar säga: H*n är bara osäker.
Nu lämnar jag kränktheten och ämnar ägna nästa inlägg åt journalskrivningshygien. Rafflande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar