Dottern slutar sexårs inom kort. Alltså dags för IndividuellUtvecklingsPlan. Där ska barnen bland annat tala om vad de är bra på. Hon svarade kort och koncist "att lära mig saker" och ville sen inte medge något annat starkt område. Vi vuxna lirkade och försökte "men du som ritar så bra, och tycker så mycket om att sjunga, och kan hjula, och räknar plus". Uppfyllda av stigande ångest: "hon tror inte att hon är bra! Hennes självkänsla är i fara". Ia sa till slut med en suck: "jaja, jag är bra på kroppsdelar också"
Vad har hon för förebilder egentligen när det gäller att framhålla sina framstående egenskaper? Går jag ständigt omkring och säger att jag är bra på det ena och det andra? Kanske inte. Å andra sidan brukar jag inte heller yvas särskilt mycket över mina tillkortakommanden. Måste man kunna räkna upp tusen saker man är bra på? Kanske är ändå svaret "jag är bra på att lära mig saker" ett ganska heltäckande och betryggande svar. Kanske är det så att det inte är den som allra mest högljutt hävdar sin förträfflighet som behöver ha bäst självkänsla? Ia vill bli bättre på allt hela tiden, något som å ena sidan kanske gör att hon hamnar i riskzonen för duktigflickasyndromet och att bli slav under rädslan att misslyckas, men å andra sidan lika gärna kan leda henne till att bli vad som helst.
Problemet uppkommer väl när någon kan räkna upp tusen dåliga saker om sig själv och inte någon bra?
Jag har för övrigt aldrig utsatts för jobbintervjufrågeklassikern: "räkna upp tre bra och tre dåliga sidor hos dig själv". (möjligen beroende på att jag alltid varit den enda kandidaten till alla jobb jag sökt. Hård konkurrens). Så varför inte göra premiär här:
3 bra:
- Snäll
- Snabbtänkt
- Social
3 dåliga
- Otålig
- Grubblande
- Uppskjutande
Voila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar