Det är så orutinerat att åka dit igen. Om jag äter hyfsat, tränar hyfsat, dataspelar måttligt och framför allt inte jobbar som en liten idiot. Om jag gör det så somnar jag. Annars somnar jag. Inte. Jag har haft insomningsproblem i perioder i hela livet. Det börjar med en kass natt och sen gäller det att inte nå den kritiska punkten: Ö V E R T R Ö T T H E T. För då govänner. Då är det kört. Ju tröttare jag blir, desto svårare att somna. När jag väl somnat så sover jag, men tyvärr ringer väckarklockan vid sex så timmarna blir inte många. Mycket opraktisk läggning det där. Inte minst när ungarna var bebisar. Mina insomningsproblem kan nämligen också uppstå när det är dags att somna om. Och har bebisen då en benägenhet att vakna till sådär varannan timme så... Ja då får maken sova med bebisen och jag själv i en egen säng. Va?! Såg ni rätt?! Jobbade inte han? Jo visst gjorde han det. Och ändå tog han frivilligt nätterna?! Uppenbarligen. Han är, enligt en bekant, en alltigenom god människa. Enligt en annan bekant är han en könsförrädare. Vilket som får ni betänka att konsekvensen av att jag inte sover på nån vecka eller så, inte är så trevlig. Inte så att jag får en psykos, men nån slags lindrigare gränsdiagnos som inkluderar vilt stirrande blick och en växelverkan mellan apati och raseri. Och ity maken är en logiskt analyserande person kom han uppenbarligen fram till att den snörvlande bebisen var att föredra framför det.
Nåväl. Kvällen närmar sig. Spänningen är olidlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar