Läs gärna Cp-mammas blogg (länk kommer!), den är bra. En liten reflektion ang. rädsla för det okända, och om ord som skapar bilder hos den som hör dem. Historien i sig har jag lånat från en f.d arbetskamrat (och möjligen förändrat en del utifrån mina egna erfarenheter!).
Hon skulle träffa sitt första barn på habiliteringen. Noga hade det berättats om pojken, nogsamt hade hon läst journalen. Där fanns en lång diagnoslista som innefattade ord som innebar att hon bleknade mer och mer ju mer hon läste. Där fanns diagnos si, som innebar att han skulle se konstig ut, diagnos så, som innebar att han inte skulle röra sig som andra barn. Diagnos X som innebar beteendeproblem och diagnos Y som innebar synproblem. Hur skulle det bli? Hur pratar man med ett sånt barn? Vad kommer han att göra, hur kommer han att låta? Förstår han? Ser han?
Lättnaden så mycket större efteråt: det var ju bara ett barn!
För så är det ju: först och främst är vi människor. Och vi som möter människor med olika bokstavskombinationer inser förhoppningsvis det också när vi stöter på dem i "verkliga livet". För andra står kanske det där ordet i vägen för att våga. Och då är det viktigt att alla får synas. Och inte bara i reportage om hur jäkligt allt är om man har ett funktionshinder, utan också i beskrivningar av ett rätt vanligt vardagsliv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar