Jag är numera 31 år och har definitivt en 31årskris.
Jag irriterar mig fortfarande på en massa saker, och då irritation är spänningshöjande (inte på nåt actionmässigt sätt alltså) och på sikt kan leda till ilska (= ännu mer spänningspåslag) kanske det är en bra idé att ventilera.
Ventilera t ex detta faktum som jag insåg vidden av nån gång 2005: den dagen man blir förälder, kommer saker och ting skenbart endast kunna ses i svart eller vitt. Inga gråskalor är längre tillåtna i den allmänna debatten. Antingen kejsarsnitt eller hemmaförlossning, femminutersmetod eller samsovning, skamvrå eller curlingförälder, rygg eller mage, rutiner eller flexibilitet, mamma eller pappa, förskola 60 timmar i veckan eller hemmaförälder... Antingen är jag en ständigt barncentrerad stormamma utan egna andningshål eller så tycker jag att "huvudsaken är att mamma har det bra" http://www.youtube.com/watch?v=Lm7otjQDRM8 (jag antar att jag kan få in klippet på nåt sätt men dit har jag inte kommit än)
Antingen hävda att även en halv deciliter rödvin så allvarligt påverkar en så att den lilla bebisen kommer att drabbas av anknytningsproblem, eller supa till varenda helg eftersom "alkoholen ändå inte går över till bröstmjölken"
De flesta jag känner gör nånstans mittemellan och är rätt nöjda med det. De flesta jag känner lyfter bort ett argt barn som slåss från situationen till en lugnare plats men lämnar det inte ensamt med en stängd dörr. De flesta har inte en knivskarp uppdelning på minuten av föräldraledigheten men papporna tar heller inte ut sina dagar endast om mamma samtidigt har semester. Jag inbillar mig också att det stora flertalet av den heterogena massa som kallas föräldrar begriper att mycket av barnuppfostran "beror på". Beror på vem föräldern är, vem barnet är, hur situationen ser ut, vilka förutsättningar som finns ekonomiskt, vilken möjlighet till avlastning. Och så vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar