Sitter här 8.40 och har ännu inte åkt till jobbet. Natten varit som följer:
Fram till ca 00.30 är jag orutinerad och lyssnar på min tinnitus. Beslutar då att stänga av väckarklockan och istället sova tills vi vaknar. Jag går normalt upp kl 6, barnen kl 6.30
01.30 Dottern vaknar. Vill ha kaninen. Gå på toaletten
02.45 Sonen vaknar. Oklart varför
03.35 Sonen vaknar. Oklart varför
05.20 Sonen vaknar. Enl. egen uppgift för att "skrika men inte gå upp"
Vi går upp. Då garageporten i går gick i baklås fick jag skotta fram bilen under två dm nysnö och sån där knagglig is som är skitjobbig att ta bort. Sonen är inte nöjd. Vill att pappa ska komma hem. Jag förklarar oerhört pedagogiskt att pappan är i Mumbai och väntas åter lagom till påska. Och att jag också gärna vill att han kommer hem. Åker till dagis.Där får jag höra av arg fröken att föräldrar är ena riktiga klåpare som skickar barn till dagis när någon i familjen är sjuk. Detta gäller NATURLIGTVIS inte mig (vilket känns konstigt med tanke på att jag helt uppenbart inte är frisk) utan andra familjer. Ok. Jag lanserar idén om att fler handdukar, tvål samt hjälp till barn under tre år att tvätta sig, kanske också skulle minska sjuktalen. Detta faller inte i god jord. Jag kapitulerar. Tar bilen hem istf till jobbet. Ljuva flextid.
Lovar att de följande inläggen kommer vara soliga och inte fulla med diskbänksrealism. För sånt är faktiskt inte roligt att läsa om.
2 kommentarer:
Hej Karin (antar att det är ditt namn). Tack för dina tankar i min blogg. Ska skriva ett inlägg som svar på det du skrev i. Men jag vill klargöra att jag aldrig låter Teklas CP-skada stå framför henne. Dvs så kallar jag aldrig Tekla för CP-barn utan refererar till att hon är ett barn som har en CP-skada. Hon är ju inte sin skada utan det är bara ett litet litet tillägg intill hennes personlighet. Att jag däremot kallar mig för CP-mamma, och en stolt sådan, är en annan sak. Det handlar om att förändra folks attityd till både ordet men också inställning till livet med funktionsnedsättning. Jag tror att vi familjer som lever med CP måste börja ta för oss mer och skrika lite för att ändra klangen. Det ekar fortfarande negativt och vi vet ju att CP är allt annat än just det ;) Vi måste prata om det mer öppet och mer ofta för att övervinna alla fördomar. Kul att du läser i min blogg ändå. Jättebra att få åsikter från andra sidan. Tack
Hej!
Jag antog att det var så! Det är i vilket fall en intressant diskussion, eftersom det där med hur man benämner saker är viktigt, och kan vara en känslig fråga. Jag tycker f.ö att CP-mamma är ett alldeles utmärkt bloggnamn! Tack för återkoppling!
Skicka en kommentar