För er som inte addat mig på facebook

Sonen tyckte att Finnkampen var lika delar fascinerande som frånstötande:

"Man får inte springa med pinnar!"

"Man får inte hoppa i vattenpölar utan stövlar!"

Ord och inga visor

Modersmjölkersättning är helt artfrämmande. Hade min man föreslagit det så hade han fått en brödkavel eller en stekpanna i skallen

Artikeln finns här.

Jojo. En kvinna som svarar i telefon på Amningshjälpen är också övertygad om att barn som inte ammas får betydligt sämre förutsättningar i livet. Oklart hur. Jag lyssnade på radio till en kvinna som var allergiläkare, professor t om. Hon hade blivit hotad för att hon sagt sanningen: det finns ingenting som egentligen tyder på att barn som ammas mer än sex månader får mindre allergier än andra. Hon blev hotad därför att "det vet ju alla att det är så". Att inte forskningen stödjer detta så brett som många barnmorskor och BVCsköterskor rapar upp, är tydligen skit samma. Vi ammar mest av alla i västvärlden- och vi har mest allegier också. Kanske betyder det att barn inte borde ammas alls?! Eller innebär det helt enkelt att amning inte gör nån signifikant skillnad varken hit eller dit?

Artfrämmande är ett härligt retoriskt ord förresten. Jag har också fått höra (på ett föräldraforum) att min bebis var artfrämmande för att hon tyckte om att ligga själv på golvet eller i babysitter. Hon skulle inte ha klarat sig om det hade kommit en isbjörn nämligen. Tur då, att det inte fanns så många isbjörnar på golvet i vår lägenhet.

For the record: jag ammade bägge mina barn i ungefär 7-9 månader. Den ena växte och blev fet och har inga allergier. Den andre var tanig och fick allergier. Det var praktiskt att amma tyckte jag. Jag hade inte ont och kunde ha försörjt några ungar till när jag ändå var igång. Men jag tror faktiskt inte att amningen har påverkat varken mig eller ungarna på nåt livsavgörande sätt.

Men så är jag tydligen artfrämmande också.

Bara en tanke

Sorg är kärlekens pris. Kanske blir det ett inlägg om det, kanske inte. Jag har skrivit om det förr, det om hur jag mitt i den mest svindlande lycka också vidrör den djupaste avgrund. Så är mitt liv, fast jag inte lever det på något annorlunda sätt än nån annan. Mitt liv är sånt, för sådan blev jag, att jag alltid väntar. I en av min fasters damtidningar läste jag en intervju med Jill Johnson och hon uttryckte sig ungefär såhär: Mitt liv var blå himmel och solsken, men hela tiden tittade jag uppåt och väntade på regnet.

Det regnar mycket mindre den här hösten.

Logopedhumor

Kommunikationskarnevalen är ett återkommande spektakel, och det är ju ett rätt fånigt namn. När jag skrev om den i somras så kom Magisk Snövit med en rolig kommentar om hennes lilla konvent som hon brukar gå på. Kan inte motstå att nämna detta fantastiska namn en gång till

Svälj i Väst

Man kan ju undra vilken yrkeskategori som samlas på den träffen. Höhöhö.

Spik i foten

En gång för länge sedan var jag och min syster på restresa på Kreta. det var å så härligt med sol, sol, sol, varmt hav och... ja inte så mycket mer. Vi kommer hem. Det börjar klia. Lite sådär lagom börjar det klia. Sen infernaliskt. Runt vristerna mest, sådär så jag var tvungen att riva mig tills blodvite uppstod. Och runt handlederna. Det kliade i samma paritet som när man råkar få svamp nivetvar. Tills slut fanns ingen återvändo, dags att ringa doktor Slobodan på studenthälsan. Alltid lika spännande att gå till honom, jag visste aldrig vilka små piller jag skulle komma tillbaka med. Nåväl. Doktorn tittade, hummade, frågade: Chreckland, du sa? Avkunnade domen:

Du har skabb.

Skabb. Skabb??!! I min värld var skabb sånt som drabbade rävar och som medförde tunn eländig svans och i slutänden döden. Lite äckligt också. Lortaktigt på nåt vis. Jag kände skam och blygsel när jag släpade mig (kliande) iväg till apoteket för att köpa Kräm Mot Skabb. Skabb kändes ungefär som det värsta skämmiga i världen när jag stod där i kön. Det kändes så innan jag fick min tub, och det på paketet stod med minst meterhöga bokstäver:

Mot skabb och FLATLÖSS

Jag kände mig nödgad att liksom i förbifarten, ganska ljudligt, fråga apotekaren om det här verkligen var den bästa behandlingen mot SKABB. Så att ingen av de runt omkring, som alldeles säkert inte hade något annat för sig än att bry sig om vad för slags otäck sjukdom jag hade, skulle tro att jag hade... Hemska tanke. Plötsligt var skabb ett helt okej alternativ.

Så fort kan åsikter ändras...

Vad lite du pratar!

Var på 30årskalas igår. Mycket trevligt. Det var maken till min gamla gymnasiebästis som hade kalaset och därför träffade jag även bästisens syster som jag också brukade hänga med förr i världen. Hon pratar mycket, fort och ofta. Jag pratar också mycket, fort och ofta. Vi insåg att vi båda ofta får höra kommentarer angående detta:

Vad mycket du pratar! Här får man inte en syl i vädret! Hinner du verkligen tänka efter när du pratar så fort?

Det är lite lustigt helt enkelt, med folk som inte kan hålla käften. Hon har t ex fått höra att hon skulle kunna ställa upp som ett svenskatest för invandrare: när de förstår henne, är de fullfjädrade. Bästisens svägerska pratar också ofta, fort och mycket. Hon är från Sydamerika och kände inte alls igen det här. Där anses man inte vara obetänksam om man pratar på, snarare tvärt om. Här upplever jag att jag ibland inte tas på allvar för att jag har svårt att vara tyst.

Tänk om jag skulle börja kommentera på liknande sätt:

Vad tyst du är! Vad lite du pratar! Har du svårt för att tänka och prata samtidigt?

Det skulle jag ju aldrig göra, känns otrevligt.

Det är klart, att ibland halkar det ut ett och annat obetänksamt ord. Och det är klart att det är lättare att lyssna om jag själv håller tyst. I dom situationerna bör jag faktiskt bita mig i tungan. Men jag pratar inte för att jag vill fylla ett tomrum, för att jag är rädd för tystnaden, för att jag älskar min egen röst. Jag kommer vidare genom att verbalisera mina tankar. Jag tänker bättre om jag pratar. När jag tänker, resonerar jag på samma sätt inuti mitt huvud, spelar upp dialoger, provar olika sätt att formulera mig. Och naturligtvis får ni gärna skämta om hur jag låter, det är sån jag är och kan jag inte skratta åt det själv så vore livet väldigt tråkigt.

God natt önskar den inte så regelbundet blogguppdaterande Karinko

Hitta hem

Tänkte förut idag att nu får det vara nog. Jag kan inte ha ett enda kantarellställe. Dessutom hemma hos mina föräldrar på andra sidan stan. Dags att klippa kantarellbanden till päronen och stövla ut i skogen. Det ska ju finnas så mycket svamp i år. Har jag hört. Lätt som en plätt, skogen bakom knuten. Blandskog, optimala förhållanden. Stövlar på utan stövlar. Ner i ett och annat dike. Men vad gör det, kvällen är vacker, här väntar skogens gula guld. Jag hittar gigantiska blåbär och hallon som ser en aning smårötna ut. Jag hittar vildsvinsbök. Jag hittar inte en enda svamp.

Det börjar skymma, och eftersom jag har en något nedsatt spatial förmåga och inte riktigt vet var jag befinner mig så beslutar jag för att ge upp jakten. Och följa kraftledningsgatan hem. Kan inte gå fel.

Ni vet hur folk säger att om man vill hitta en karl ska man liksom låtsas att man inte vill hitta en karl. Och då kommer han. Jag är inte övertygad om att det funkar på det sättet när det gäller karlar. Men när det gäller kantareller! Jojo. Stora fina kantareller. Supernajjs. Jag gratulerar mig själv när jag inser att det börjar bli mörkt. Och att det absolut är vildsvinsgrymt jag hör. Följer kraftledningsgatan. Dike. Plask. Brakar genom några taggiga buskar. Dike. Plask.

Det är tur att det är gott med smörstekta kantareller på rostat bröd.

Joråsåatt

ENFP "Journalist". These people love novelty and surprises. They are big on emotions and expression. Life is an exciting drama. They are good at sales, advertising, politics, and acting. 5% of the total population.

Personlighetstest. Aah joyful bliss. Fast svarar man i allmänhet som man är, som man tror att man är, eller som man vill vara? Jag vet inte riktigt, men vissa frågor var svåra. Är jag "what you see is what you get" eller är jag mystisk och mångbottnad?

Autism från insidan

Det är lugnt så här första veckan på jobbet. Jag har tid att läsa. Tack och lov fick jag tag på "Autism från insidan- en handbok" av Hilde De Clercq. Det är nog rätt vetenskapligt skriven men full av otroligt talande exempel, ofta citat från människor som själva har nån form av autismspektrumdiagnos. Jag känner mig nyfrälst-en hel massa saker som jag vetat, får jag ord på. Och apropå det här kommer nu ett citat från boken. Ett exempel ges först på hur en vuxen ska göra något men misslyckas (t ex ska låsa upp dörren men tappar nyckeln). Ett vanligt barn imiterar det den vuxne försökte göra, barnet med autism det han faktiskt gjorde.

[...]barn med autism som alltför ofta imiterar det de hör eller ser, även om handlingen är meningslös. Föräldrar och personal klagar ofta över att barnen med autism härmar precis de saker som de inte borde härma! Olämpligt uppförande, att skrika, att göra samma fel om och om igen, eftersom de tror att det hör till. De gör så även i situationer som till synes är helt meningslösa. [...] Barn och vuxna med autism är väldigt sårbara på grund av detta. Vi ska låta dem härma så få meningslösa saker som möjligt. Istället ska vi lära dem poängen med saker och ting.

ur "Autism från insidan- en handbok" av Hilde De Clercq

Inte mainstream längre.

Jag brukar tvångsmässigt svara på dessa imbecilla statistiskt insignifikanta undersökningar och oftast svara som de flesta andra. T ex tycker jag liksom de flesta att miljonsatsningen på Göteborgs stads nya logga (go:teborg) förtjänar omdömet E Du Go Eller. Men kolla här Jag sticker ut. Jag tycker nämligen att det är OK att twittra när som helst. Iofs såg jag nu att "på Begravning" fanns med och det är möjligen ett tveksamt tillfälle... Artikeln handlar om nån som twittrade under förlossningen. Folk tycker uppenbarligen det är helt vansinnigt. Också samma människor som i sina bloggar kan skriva en MYCKET utförlig förlossningsberättelse inkluderande allt från bristningar till spyor. Jag förstår inte riktigt problemet. Det är åtminstone mer intressant att få veta när någons vatten har gått, än att läsa om människor som "är på jobbet"? Jag twittrar inte, det räcker med facebook och blogg. Jag är aldrig inne på twitter heller, eftersom jag tycker det är lika ointressant som knäckebrödsbloggar (= idag gick vi upp och åt frukost. Pelle ville bara ha två skedar gröt. Sen bajsade han). Men upprörande är det välan inte? Jag har iofs svårt att tänka mig hur twittrandet under sexakten skulle se ut. Och är det inte ett underbetyg om man samtidigt har energi för att knappa på datorn?

AAAH. Jag har massor av bloggämnen men jag vet inte vilket jag ska börja med.

- Vilka är "folk" egentligen?

- Varför är det en negativ egenskap att vara pratig och hävca ur sig saker, och en positiv egenskap att vara eftertänksam?

- Hur det känns att vara del av en på bloggar bespottad grupp

- receptet på rabarberpaj med dubbel smul

- Kärleken, den romantiska och den verkliga

....

God natt.

Segling och Liseberg

Jag är en typisk inlandsbo som har svårt att förstå tjusningen med ett grått öppet hav som luktar fis av tång. Men segling (för motor pga ingen vind) i 25 graders värme, en bra plats i naturhamn med både bad från båt och vid sandstrand (på västkusten, det ni!) plus att svärfar både var skeppare och ruffhäxa, gör en seglingssemester mer än härligt. Årets första solbränna, barn som varit sams, en storkusin som underhållit sina småkusiner, och en gigantisk räkmacka i Skärhamn. Ni förstår va?

Idag Liseberg. Betänk att våra barn endast är tre och fyra och ett halvt. Betänk även att det inte bjöds varken sockervadd, glass eller roliga kaninöron. Kalaset gick ändå på minst 1000 spänn. Min tröst i sammanhanget är att jag på fem försök på lyckohjulen fick fyra vinster. Varav ett cyklop med snorkel som gjorde Ia stum av lycka och som hon har på sig i detta nu medan hon ser på Alfons på TV. Synd att kameran har slut på batteri...

På tisdag åker jag hem. På onsdag börjar jag jobba. Vardag. Och därmed fler blogginlägg skulle jag tro. Bra va?

Fjortisstil och Partille-johnny

Har umgåtts med barnens 12åriga kusin ett par dagar, vilket ofelbart fått mig att känna mig precis så vuxen som jag är. Hon har introducerat mig till stilarna som gäller och man kan än en gång konstatera att intet är nytt under solen. Fjortisstilen innefattar spretigt blondreat hår och vitskimrande läppar (fast de randiga solglasögonen var nya för mig). Partille-Johnnysarna ser lite ut som bandet Reeperbahn när det begav sig, fast gummisnoddar runt byxbenen? Det får mig ofelbart att undra varför. Och förvandlas i samma stund till min egen mor när jag själv kom hem med svarta läppar och loppiga fynd från myrorna. En sak att vara tacksam över är att också E trots sin ungdom inte särskilt uppskattar det gällande modet. Så jag kanske inte är gammal. Jag kanske bara är alternativ. Fortfarande.

Benhinneinflammation

På semestern ska man inte få krämpor. Då borde jag istället sväva fram i Sävedalsbackarna (vi är på Göteborgssemester) med lätta steg. Istället springer maken som en (mycket långsam) iller utanför medan jag sitter och stretchar framför datorn.

Härnäst ber jag om vackrare väder. JAG som aldrig klagar på regn. Men ska man segla är det absolut mer uthärdligt utan ösregn. Det går bra med humana temperaturer. Men inte regn.