Den Nya Hemmafrun

Nu när jämställdheten nått några myrsteg längre, så behöver motparten kontra. Det gör man med skräckrubriker om hur unga kvinnor mår psykiskt dåligt, är utbrända, går på knäna, inte klarar livspusslet (är inte det det värsta fula ordet förresten). Och detta tar man som bevis för att en kvinna inte klarar det höga tempot på arbetsmarknaden. En kvinna vill ha mjuka värden, stillsamma dagar med ett familjebetonat innehåll. För det kan inte handla om att man har missuppfattat familjens jämställdhetsideal? Jämställdhet, tänker jag, handlar inte om att man (eller kvinnan då) ska jobba heltid, fortfarande göra det mesta hemma och dessutom samtidigt gå tillbaka till långkok och hemstickade tröjor. Jämställdhet kan vara till exempel att båda jobbar lite deltid. Att man gör saker tillsammans. Att man inte renoverar ihjäl ekonomin. Men vad vet jag.

För i aftonbladet utropar människor i kör att jajaja! Hemmafruar är så bra. För om man har tid att göra goda bakelser till sin man och håller hemmet städat så kommer mannen helt säkert inte vara otrogen. (det tycker flera) Sexlivet kommer blomstra, för kvinnan kommer vara så fin och kvinnlig och ostressad. (det tycker andra) Barnen kommer vara vattenkammade och oändligt lyckliga för att Mammma återigen är en oumbärlig ikon. (det tycker i princip alla) För det vet ju alla, innerst inne, att Pappor har tunnelseende och är för fumliga och har för dåligt risktänkande för att helt och fullt kunna ta hand om ett småbarn (hur vågar vi låta dem vara kirurger, undrar jag)

Herregud. Ja absolut vill man bli beroende av att någon annan försörjer en. Det funkade ju SÅ bra förr. Eller hur. Tryggt var det i alla fall. Man skulle ju veta att det inte skulle finnas någon ekonomisk möjlighet att skilja sig. Jag vet förresten inte på vilken sophög vi skulle bo om vi skulle ha en lön. Nämen just det: då skulle jag vara en liten fiffig bullkvinna som lagar gryta på koklövar och syr alla kläder själv samt brukar jorden och är sådär härligt ursprunglig och avslappnad. För att inte tala om hur sugen jag skulle vara på att ligga efter en dag av uppfriskande hushållsarbete.

JA: jag VET att det finns människor som obegripligt nog på RIKTIGT tycker att det är dyngmysigt att vara hemma. Och som har ekonomisk möjlighet att vara det. Fint. Var det. Men det är för fan ingen folkrörelse! Våra förmödrar stred för fasen för rätten att ha ett arbete och vara självständiga. Och våra förfäder stred i sin tur för rätten att vara aktiva föräldrar till sina barn.

Hemmafrutrend my ass.

Det här med att vara professionell

Jag har, ända sen jag började jobba, tyckt det varit häftigt med min professionella sida. Ni vet, ni som jobbar med människor, i vårdyrken t ex. Att jag, som inte kan se dokumentärer om obotligt sjuka barn för att jag gråter så mycket, kan jobba med obotligt sjuka barn på ett relativt avslappnat och inkännande sätt. Det är ju fantastiskt! Och en räddning, annars skulle ingen kunna vara läkare, sjuksköterska, kurator, personlig assistent. Men man behöver vänja sig. Vänja sig vid nya existentiella vidrigheter. Att möta vuxna, tidigare fullt friska människor som plötsligt drabbats av progredierande sjukdomar, och där de är medvetna om varje uns av funktion som tas ifrån dem, där de kan rapportera varje ny darrning, varje felsväljning. Det är nytt för mig. Och jag har märkt, att ännu sitter inte professionaliteten där som en trygg mössa. Måtte den infinna sig snart, snart.

Och listan på sjukdomar jag verkligen verkligen inte vill ha. Blir längre. Och en fladdrande uns av skuldkänsla när det där eksemet på vaden faktiskt stör mig. För vad betyder det där eksemet? Jag känner det. Jag kan klia på det. Jag kan verbalt förbanna att det finns.

Thomas Tranströmer

Det enda jag vill säga

glimmar utom räckhåll

som silvret

hos pantlånaren.

En person med afasi får nobelpriset. Jag tycker ändå att det är vackert att poeten ändå har tillgång till sina ord, om än till viss del utom räckhåll. Och är det inte ett poetiskt efternamn så säg.

Ibland orkar jag inte

Ändå går jag inte in på Flashback Forum, ändå har jag mestadels toleranta vänner med sunda värderingar. Och ändå försöker jag undvika vissa diskussioner med vissa människor för att jag vet att jag blir ledsen och tappar hopp. En sak som jag hört många gånger är: "nämen du kan väl inte ha ångest du som är så glad". Men att ibland lida av ångest betyder inte oundviklig psykiatrisk inläggning och djup depression. Jag är en mestadels glad pessimist som måste sålla bland klimatrubriker och svältande barn. För annars tappar jag lätt hoppet. Jag behöver ta lätt på livet, för det är för mig ibland en alltför allvarlig sak. Jag vill så gärna att världen ska vara god och bra.

Och rätt som det är drabbas jag av insikten att människor som jag tycker om och som verkar vara alldeles vanliga, faktiskt samtidigt kan vara intoleranta skithögar. Och om man är vanlig och intolerant, så betyder det att intolerans är vanligt. Hur ska jag kunna behålla hoppet, när folk är rasistiska, homofoba, ojämställda, ogina och kränkta in i sin lilla futtiga svenska folksjäl? Ska mina barn släppas ut i den här världen som är så skenbart öppen och tolerant, men i själva verket på många sätt är normalitetsstörd och egengod. När jag ser, inte minst via jobbet, hur minsta avvikelse blir farlig och stigmatiserande.


Jodå. Alla får finnas här. Du får ha vilken religion du vill (Men prata inte om den! Bär inga religiösa attribut! Utöva lite lagom!). Din sexuella läggning är accepterad (om du inte pratar för högt om det! Eller snackar skit om kärnfamiljen! Eller tillhör min familj!)Vilken hudfärg du har, ser jag knappt (fast det gäller mest om du är adopterad eller är från USA). Det är okej att du kommer hit om du jobbar och lär dig svenska(fast ta inte mitt jobb, var inte traumatiserad och krigskadad och lägg för fan inga extra pengar på SFI). Här i Sverige får vi se ut som vi vill (dvs tuppkam är ok men inte slöja). Och bara idén att vi ska visa att vi är öppna och frisynta genom att föreslå en lag som förbjuder ett klädesplagg. Och hur, frågar jag mig, ska detta efterlevas? Jag ser framför mig bilder av poliser som sliter slöjan av kvinnor. Skulle det vara bilden av ett demokratiskt land?

Bildgoogla på ordet "mångkultur" är du snäll. Vilka bilder får du upp?

Det förtvivlar mig ibland det där. Det förtvivlar mig att världen är sån att jag förmodligen väcker anstöt bara genom att använda ordet förtvivla på ett sånt högtravande och säkert nedlåtande akademiskt vis.

Våra grannar var på flykt från Iran under fyra månader när hon var höggravid. I en diktatur där man kan bli avrättad om man säger det man tycker, vågade dom göra just det. Och den familjen vågar proppmätta svenskar som aldrig riskerat nånting, ha fördomar om.

Varför det är skönt att inte vara fjorton år

Fjortonåring med pojkvän (och närmast anorektisk rumpa) på FB:

Tjock rumpa.. check!
Nej då!!!
du har inte tjock rumpa :( ♥
de har jag väll...... ♥
:( ♥
jag har ju visst fet rumpa :O ♥ ?? eller va ? ♥
du har inte tjock rumpa******** ♥
Jo
du har jätte vacker rumpa ♥
Älskar dig hjärtat mitt :-) :-* ♥
älskar dig mer ♥
‎:)


Trettio+ med man (och en normaltjock röv) i soffan:
Jag har tjock rumpa
Jovars

<3

Att lära ett barn att när hon säger nej, måste hon ändå

Dottern har börjat första klass. Jag tycker att det mesta är sig likt sen jag gick i skolan. Det är inte odelat positivt, men eftersom jag är en i grunden rätt negativt inställd person har jag beslutat mig för att försöka anstränga mig för att inte klaga för mycket. Men nu jäklar. Minns ni hur man inte fick ta mat själv, och mattantrna (eller en otäck sjätteklassare) hävde på ett berg med ris och två stycken äckliga vårrullar. Hur man sen åt det man behövde för att bli mätt. Och sedan tvingades äta upp resten. Jag väljer nu att skylla fetmaepidemin på det: så lärde sig en generations barn att ignorera sina mättnadskänslor och fortsätta äta. Dottern är en regelstyrd liten människa och därför utlämnad åt vuxnas idiotiska regler, som hon följer fast hon känner att det inte är bra. Vi måste förstås fortsätta lära henne att stå på sig, att man får säga emot (hemma gör hon det reds. anm)och att vuxna inte alltid vet bäst. Men allvarligt talat: att säga åt mätta barn att lassa in? Argumentet (det var såhär i förskoleklassen också) är ofta att "vissa barn har för bråttom och måste uppmanas att sitta kvar och äta mer annars blir de så hungriga och trötta". Typiskt. Det kan inte tänkas att bemötandet i matsalen inte måste se likadant ut för alla elever? Att bara för att fem procent inte känner efter när de är mätta, måste nittiofem procent överäta. Tänk er att hälla upp en portion åt en vuxen människa och sen tvinga den personen att äta upp något som hon inte tycker om när hon är mätt. Det skulle klassas som tortyr, eller åtminstone misshandel. Men barn får man tydligen behandla hur som helst. Dom är ju inte riktigt människor ändå.

Hade tänkt hålla en låg profil på det första föräldramötet på onsdag. Tror inte det går. Jag har stor förståelse för lärarnas svåra situation (det kommer alltid upp om det finns klagomål) men det innebär inte att min dotter ska tvingas lära sig att det inte spelar nån roll vad hon vill.

Sådetså.

Till exempel...

...byter vi lakan i sängen signifikant mer sällan än de flesta. Vad det verkar. Det finns faktiskt en del som talar högt om att de gör det vid varje fredagsstädning och då brukar de samtidigt tillägga något om hur förfärligt ofräscht det skulle vara om någon (vem? vem?)skulle byta mer sällan. Kanske är det få som då skulle häva upp sin stämma och öppet delge sina mer sanitärt tvivelaktiga vanor. Det kanske rentav sitter fler lite lortaktiga människor än man tror som försöker komma ihåg när dom bytte lakan i sängen sist? Nog var det åtminstone den där gången barnen hade springmask?

För ordningens skull: de som hälsar på får nya lakan VARJE gång, men stannar du mer än en vecka kan du inte räkna med att få bytt i sängen.

Ack, ljuva ålderdom

Tänker nu inleda något som i dagstidningen skulle kallas för artikelserie. Vad kan det tänkas kallas när det är i bloggform (Hjälp! Språkvårdare!)? Detta ska, har jag tänkt, handla om saker jag skulle aktat mig för att prata högt om i 22årsåldern, men som jag numera erkänner utan skam i kroppen.

Jag tror att jag vid alla åldrar i livet på frågan "skäms du"? skulle ha svarat "nej, jag säger alltid vad jag tycker och står för den jag är". Precis som många av er, kära bloggläsare skulle sagt/säger. Men i mitt fall stämmer det inte. Och, vågar jag påstå, inte för så många av er heller. Det är lätt att inte skämmas över sådant som passar in på den person man utmålar sig att vara. Är du punkare skäms du inte över ditt utseende, din musikstil eller dina vänner. Men kanske skulle du tala tyst om att du röstade på moderaterna, har en CD med Celine Dion i hyllan (som du gillar!) och att höjden av avkoppling är att se gamla avsnitt av Hem Till Gården (utan ett uns ironi!). Är du en hemmafruvurmare känns det helt OK att stå upp för hemmamammalivet, att du tycker om shabby chic och att du hellre stryker än byter däck på bilen. Fast att du gillar bondage-sex, hatar de andra fotbollsmammorna och tjuvröker bakom garaget medan ungarna tittar på svampbob fyrkant, är inget du skyltar med.

Jag gillar inte tanken på ålderdomen. Jag hatar mina grå hår och är paniskt rädd för döden. MEN: vissa saker är betydligt lättare nu jämfört med tio-femton år sedan. Jag kan nästan säga att jag gillar mig själv mycket bättre nu, på ett sätt som möjligen gränsar till självgodhet. Följaktligen skäms jag nästan inget alls längre. Paw-rihk-tit.

Så vad är det en medveten liberal akademiker på 30+ inte skäms över då? Vad är det jag ibland förnekat att jag gör? Vilken skit uppskattar jag på Kanal 5? Vad är det som inte borde ingå i min politiskt korrekta och smakfulla (nåja) fasad? Visst är det spännande? Och ännu mer spännande om JAG får veta vad NI inte skäms över.

Idiotin firar nya triumfer

Tydligen är kvinnor, enligt giganten och den store humoristen Arne Hegerfors, för dumma för att förstå fotboll. Fotboll är nämligen komplicerat. Aftonbladets intellektuellt högstående kommenterar-kår är inte sena att hänga på. Vatten på sina tröga kvarnar: kvinnor är förstås för dumma för fotboll, förstår inte de otroligt komplexa regler som omgärdar sporten. ÄNTLIGEN säger någon som det är, vågar säga sanningen.

Jag tycker för det första det är tröttsamt att folk som inte var födda på femtiotalet, beter sig om om de var gamla på femtiotalet. Jag tycker för det andra att någon borde reflektera över att det finns kvinnliga läkare, forskare, nobelpristagare, filosofer osv osv. Skulle de kvinnorna inte heller förstå sig på fotboll? Är fotboll mer komplicerat än kvantfysik? Jag har aldrig kollat särskilt mycket på fotboll, men har inga som helst svårigheter att förstå regler och sammanhang. Jag kan också förstå mekanismerna kring att vuxna människor beter sig som femåringar i samband med favoritlagets nesliga förlust. Jag förstår liknelsen med att hockey är en simplare sport. Jag förstår även att debatten inte handlar om fotboll utan om något helt annat. Vissa borde helt enkelt lägga sig på terapisoffan. Kamma sig. Skaffa ett jobb de trivs med och en kvinna de kan respektera.

Herrejävlar så förstående jag är. Cricket däremot, förstår jag inte.

Alltså

Jag ÄR demokrat. Och jag ÄR humanist. Och jag TYCKER att alla människor ska ha en röst. Men så lyssnar jag (av misstag) på Ring P1 eller hamnar på Flashback Forum (= samma slags människor, olika åldersgrupper) och är plötsligt inte lika säker längre. Ska vi låta dom här människorna BESTÄMMA?

Ja. Jag vet. Naturligtvis måste vi det. Men det finns så många som tycker så fel.

Kommunikationsvett

Det är som vanligt svårt för mig att få bloggtummen ur. Det har varit sommarlov. Det har varit vansinnesdåd och katastrofsvält. Det är svårt att veta vad jag ska skriva om. Så jag skriver det här:

Hörde nu i sommar en intervju på P1 med två kvinnor med stora brännskador. De talade bland annat om hur det är att bli uttittad på varje dag, och hur människor bemöter dem. Som en av dem uttryckte det (ej exakt citat): Om jag är inne i en affär med en kompis och ska handla något, händer det ofta att expediten vänder sig till min kompis istället för mig. Som om jag vore utvecklingsstörd och hon var min assistent.

Nu ska tant Karinko lära er något mycket viktigt: Det spelar ingen roll om personen som vänder sig till dig är uppenbart utvecklingsstörd (för övrigt är det väldigt svårt att bedöma utan psykologutredning men i alla fall)och den medföljande helt uppenbart den personliga assistenten. Du ska i alla fall alltid tilltala den som tilltalar dig, och prata med den som ärendet gäller. ALLTID! Det är den personliga assistentens/kompisens/förälderns uppgift att i de fall de behövs tolka mellan dig och den som har svårt att uttrycka sig. Det är inte du som bestämmer om det behövs för du vet ingenting om personen, även om du tror det. I många fall (som med den brännskadade kvinnan)kommer det visa sig att det är en alldeles vanlig kommunikativt kompetent person som står framför dig, och i andra fall kommer det lösa sig i alla fall. Det är inte oartigt att inte förstå. Det är inte farligt om kommunikationen faller samman för ett ögonblick. Det är däremot förfärligt oartigt att ignorera människor.

Till sist är jag inte förvånad över att när den nya gymnasieskolan i kommunen var färdigritad och började byggas, visade det sig att man glömt bort en hel grupp av elever och helt enkelt inte byggt några klassrum för dem. Vilka? Träningsskoleeleverna såklart. Det hade känts bättre om jag blivit förvånad.

Abort

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen:

Den fria aborten innebär jämställdhet. I samhällen där abort är förbjudet sker aborter på ett medicinskt försvarbart sätt för kvinnor som kan betala, och i källare med smutsiga verktyg för kvinnor som inte kan betala. Aborter utförs alltså oavsett, men på ett mycket rättsosäkert sätt och med fara för liv och lem. Abortsiffrorna ska sänkas genom information och dialog om preventivmedel och säkert sex framför allt till och med tonåringar. Abortsiffrorna ska inte sänkas genom skuldbeläggande. Abortsiffrorna ska inte sänkas genom demonstrationer utanför kvinnokliniker med bilder på aborterade foster och inte heller genom dödshotade läkare.

De sena aborter som sker i Sverige sker av mycket speciella skäl. Etiska diskussioner kring abortgräns bör ständigt vara levande, inte minst i ljuset av att neonatalvården klarar barn födda till och med tidigare än vecka 25. Precis som vi måste ha etiska diskussioner kring vilka skador som kan vänta många barn som räddas i vecka 24. Den samhället och vårdapparaten räddar måste vi också ta hand om. Etiska diskussioner innebär inte att lägga ut bilder på aborterade foster. Det är skräckpropaganda.

I artikel i Dagens Medicin angående sena aborter (obs från 2004) meddelas att antalet sena aborter (efter v 18)till största delen handlar om upptäckta fosterskador. En grupp har ökat och det är invandrarflickor som ansöker om abort av sociala skäl. Angående mycket sena aborter:

I fjol biföll Rättsliga rådet sex fall av abort i vecka 22. I samtliga fall hänvisades till fosterskador. - Jag vet inte att någon kvinna med ett friskt foster har beviljats abort efter 22:a veckan. Men vid flera tillfällen, då det visat sig att fostret har haft så allvarliga skador att det inte överlever, har vi beviljat abort en bit in i vecka 23, säger Ulf Durling.

Ulf Durling är verksam vid S:t Görans sjukhus i Stockholm och har suttit i Rättsliga rådet för abort- och steriliseringsärenden i 20 år.

Abortfrågan ÄR inte bara en fråga om kvinnors rätt till sina kroppar. Abortfrågan är i lika hög grad en barnrättsfråga. Varje barn har rätt att komma till världen och vara älskade och önskade. Abortfrågan är också i högsta grad en fråga om inställningen till preventivmedel och säkert sex. Och den som kommer dragande med krav på avhållsamhet för ungdomar som en lösning på abortstatistiken tar jag gärna en debatt med.

Amningstalibaner och nätidioter

Det kom en studie för ett tag sedan som jag inte orkar länka till nu eftersom det är sommar och då behöver man inte vara så noga med källorna. Forskare eller journalister som skriver om forskning är å andra sidan heller inte så noga med såna saker som korrelation och äpplen och päron. Föreliggande studie hävdade den urgamla tesen "amning ger barn som har högre IQ". Och visst- det var sant. MEN man hade i studien inte tagit hänsyn till en sån liten petitess som FÖRÄLDRANAS UTBILDNINGSNIVÅ!!!! Studien bevisar alltså bara att det finns ett samband mellan amning och högre IQ, precis som det finns ett samband mellan ökad mängd fästingbett och glasskonsumtion. Men det bevisar inte att den högre IQ:n beror på amningen precis som det inte handlar om att man får fler fästingbett om man äter glass. I fästingfallet ligger istället förklaringen i en tredje faktor "varma sommardagar" som underlättar både glassätning och fästingbett. Och i amningsfallet kan t ex förklaringen vara att mammor som har en högre utbildningsnivå ammar i högre utsträckning än mammor med låg utbildningsnivå. Men vissa journalister samt amningstalibaner bryr sig inte om detta och därför kan man läsa inlägg som t ex detta ute på nätet:

"Blir så jäkla upprörd på ni mammor som vägra amma era barn! (Förstår er som inte kan, för er mjölk inte kommer igång så ta ej åt er).

Är ni så jäkla rädda att ni ska få häng pattar senare i livet ellet?! Eller vad fan är problemet?! Att ge sitt barn näring, de är DET det är menat för. Ingen jäkla ersättning, jag ger inte ett öre för sån bullshit. Det är moders mjölken, och inte nån påfunnen ersättning. Ni är så fega och egoistiska för ni inte ger ert barn det bästa.

Ni får ursäkta för mitt upprörda tråd inlägg men bli så ledsen o förbannand på mödrar som ger sina barn ERSÄTTNING......... "

Jag tror att det i princip aldrig är hängpattar som är anledningen till att man inte ammar. Jag tror också på att man inte ska behöva redovisa allt i livet för okända människor som studerar ens tillkortakommanden på öppna förskolan. Jag tror också att det finns många stolpskott ute på internet.

Jag tackar Palsternackans fru för undervisningen i korrelationsstudier samt fästingexemplet.

Konsten att tappa ansiktet

The noble art of losing face
will someday save the human race(Hans Blix)

Sug på den!

Så mycket elände som orsakas av kränkthet här i världen. Det är en sak att det i Israel-Palestinakonflikten inte handlar om fullt så enkla åtgärder som att bara svälja lite stolthet och skaka hand. Men det är samtidigt så att en mängd konflikter i familjen, på arbetsplatsen, i kvarteret är ganska futtiga och oviktiga konflikter. Och ändå hamnar vi i dem. Jag är alls ingen högtstående människa som lever upp till höga ideal. Jag är snarstucken och sur som alla andra. Till vilken nytta? Ibland när sexåringen kommer hem och berättar om upplevda oförrätter är det lätt att fnissa och avfärda dessa som oviktiga. Det är lätt att som vuxen se att det där som barnet ägnar all sin tankekraft åt inte egentligen är så farligt. Men det är mycket svårare att höja blicken och se när jag själv ägnar mig åt surmulet ältande. Det där eviga sökandet efter respekt går ganska ofta överstyr.

Jag menar inte att man ska svika sina ideal eller lägga sig platt, inte alls. Men jag tror också att det är lättare att hitta kraft till verkliga oförrätter om man eliminerar de futtiga. Det finns förstås tillfällen när folk beter sig som idioter, men i allmänhet gott folk, är det inget vi kan göra något åt. Klyschor är klyschor för att de är sanna, och det där om att det enda vi kan påverka är hur vi själva agerar är följaktligen också sant.

Vad säger ni: ska vi gemensamt tappa ansiktet idag? Som en tisdagshappening?

Nog är det ynkligt att folk med socialbidrag skall ha Playstation

Det talas om fattiga barn. Den debatten i sig är lite märklig. Varför är det fattiga barn vi talar om och inte familjer i fattigdom? För inte är det väl så att det sitter en massa höginkomsttagarföräldrar runt om i Sverige med ett gäng fattiga barn i den pimpade gillestugan? Det måste finnas en anledning till varför debatten handlar om de fattiga barnen (dom är det synd om, alla kan vara överens!) och inte om de fattiga föräldrarna (för nog måste de ha sig själva att skylla, åtminstone lite lite grand...?)

Visas ett reportage om en sjuk arbetslös ensamstående mamma på nyheterna, kan man sätta sin sista potatis på att det ALLA reagerar på i reportaget är:

- Men ungarna, ser ni det: playstation har dom råd med minsann. Jaha, men skolutflykten kan hon inte betala. Håhåjaja, det verkar sannerligen handla om prioriteringar i den här familjen.

Låt mig bara då säga en sak till dig: JAG förstår dom. Herregud, om du nu inte har ett rött öre, och det sen kommer en snäll faster och säger att hon kommer ge dig 3000spänn till julklappar till barnen så förstår jag att det blir en dataspelskonsol. Vad annars? Tågresa till Göteborg och en dag på Liseberg? Jaha, det var dom pengarna det, och 364 dagar till att försöka fylla när man inte har pengar till varken badhus eller lekland. Och har man ett gammalt playstation kan man också få gamla spel eftersom alla andra uppdaterar till något häftigare.

Det är som om vi alla lever kvar i en KullaGullabild av vad fattigdom är. I Sverige handlar det förstås om en relativ fattigdom eftersom de flesta svenskar, även de som inte har det bra ställt, ändå tillhör typ den rikaste promillen i världen. Och: fattiga barn är fattiga för att de har föräldrar utan pengar. Och är det inte det vi ska diskutera och inte huruvida ungarna har ett gammal playstation hemma eller inte? Bifogar Stig Dagermans sista dagsvers från 1954:

Varning för hunden!

"Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."
(Sagt av en fattigvårdsordförande i Värmland)


Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
Dom kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

Snart över

Jag är logoped på barn- och ungdomshabiliteringen och har arbetat inom habilitering sen min examen sommaren 2002. Det är i grunden ett fantastiskt lärorikt och berikande arbete. Att jobba med grund-läggande kommunikation och med att förändra kommunikationsbeteenden hos familjer och nätverk för att barnet/ungdomen på sikt ska kunna uttrycka sitt eget jag, sin vilja, kunna kommentera omvärlden; det kan inte bli mera logopediskt än så. Förutom det får man chansen att jobba nära tillsammans med arbetskamrater med andra professioner vilket möjliggör både ett bredare bemötande av det enskilda barnet, men också ett mer varierat arbetsliv för oss anställda.

Inom habilitering finns ingen quick fix. Det är ett detektivarbete att se vad som kan underlättas på vilket sätt. Kommunikationen ska inte tränas utan finnas där i det vardagliga livet. Det innebär att jag som logoped måste finnas med och vägleda familjen och övrigt nätverk in i den främmande världen, in i den främmande kommunikationen. Att jag som logoped träffar barnet i långa perioder och tränar på habiliteringen ger inte någon avgörande effekt när ett barn behöver ett användbart nytt språk. Korta avgränsade insatser å andra sidan, ger inte heller någon som helst effekt.

Habiliteringen utförs också av många andra instanser än just habiliteringen: vi samverkar med föräldrar, förskola, skola och andra kommunala verksamheter. Grundläggande kompetens hos personalen i förskola och skola, måste kommunen stå för. Men grundläggande kompetens hos föräldrarna, det måste vi vara beredda att hjälpa dem till. Och för att insatserna ska hjälpa barnet, måste vi samarbeta med både förskola/skola och föräldrar.

Det finns hjälpmedel. Fantastiska hjälpmedel som kan underlätta för barn med stora rörelsehinder, autism, apraxi… Hjälpmedel som ska utprovas, förskrivas, instrueras, utvärderas, anpassas.

Barn på habiliteringen behöver dessutom språkliga bedömningar av olika slag. De behöver oralmotoriska, fonologiska, grammatiska, pragmatiska träningsprogram. De kan ha svårt att äta och svälja, de kanske dreglar eller har avvikande ät- och drickbeteende. Logopeden behövs dessutom inom den intensiva beteendeterapin för små barn med autism.

Inget av ovanstående är något som jag som logoped inte ska göra. Det är fullt rimliga arbetsuppgifter som jag dessutom efter snart tio år känner mig ganska väl rustad att ta mig an. Jag känner att jag har en kompetens som behövs, och efterfrågas både bland familjer och kollegor. Det är roliga och stimulerande uppgifter.

Problemet är, förstås, att vi inte räcker till. Logopedens arbetsuppgifter blir snarare fler än färre, och med god grund för det. På barn- och ungdomshabiliteringen i Värmland är vi fyra logopeder i två team. Värmland är stort, och mycket av vår dyrbara yrkesverksamma tid, ägnas åt bilkörning (ca 20 timmar på en fyraveckorsperiod). Och även om vi i alla fall där det är rimligt möjligt, tar patienterna till oss så står vi ändå där med många fler barn som behöver än vi klarar av.

Till slut blir prioriteringen så hård, att det jobb jag faktiskt uppskattar i grunden, har blivit ett annat. Den kompetens jag har hinner jag inte använda mig av fullt ut. Det tilltalar mig inte att skrapa på ytan, när jag vet att det inte hjälper.

Barnen som får sina insatser hos oss ska inte vara vilka barn som helst. Det ska vara barn som har precis samma behov som alla andra barn, men som behöver omfattande och mycket speciella insatser för att få dem tillgodosedda. Det är inte meningen att habiliteringens personal ska göra föräldrarnas eller kommunens jobb. Men det är heller inte meningen att man som familj ska behöva stå ut med att insatser inte kommer, inte för att behoven inte finns, utan för att personalen inte har tid. Att prioritera på ett rättvist och balanserat sätt, tar också tid, och ibland tenderar jag att bara ta namn längst upp från en lista utan att hinna reflektera över om det finns ett barn tio platser ner som har ett något större behov av insatser. För det är det som är grejen: det finns inga barn som får insatser hos oss som inte behöver det.

Låter det roligt? Nej, det är just det som är problemet. Men det känns djupt otillfredsställande att jag har känt mig tvungen att ta ett annat arbete, som jag egentligen inte är lika intresserad av, för att logistiken kring mitt nuvarande inte fungerar.



(Long Term Care ung. habilitering)

Rolig! (för att vara kvinna)

När jag surfar på humor-klipp på you-tube slår det mig inte bara att det är primärt män som dyker upp där. Det som slår mig mest, och också stör mest, är att många i kommentatorsfältet ägnar väldigt mycket tid åt att kommentera eventuella kvinnor i klippet. Och då sällan i uppskattande ordalag. Roliga kvinnor är fortfarande störande, och OM kvinnor nu ska försöka vara roliga så är det bästa att de är roliga hela tiden. Nån urgammal studie visade väl det också: pojkar vågar prova sin humor mer, är inte rädda för att säga tio misslyckade roligheter för de är övertygade om att de i slutänden ändå kommer ses som just roliga. Tjejer har generellt en högre tröskel för att misslyckas, även när det gäller skämt.

Jag hamnade bredvid en chalmers-spexare på en sittning en gång. Det var på den avlägsna tiden då kvinnor ännu inte tilläts på chalmers-spexets tiljor. Att jag stod på scen avfärdade han med ett: "Kvinnor är per definition inte roliga, och om de är det är de okvinnliga" Skit också. Först får jag inte ligga för att jag inte vill vara hemmafru, och sen får jag inte ligga för att jag är rolig.

Sånt här störde mig då, men som mamma till en flicka stör det mig ännu mer. Förstås: här i Sverige får flickor gå i skola, behöver inte omskäras, inte gifta sig mot sin vilja, får välja abort, kan välja att vara ensamstående ogift mamma... I jämförelse med det borde jag väl inte vara så kinkig. Vad är lite unkna könsrollsmönster egentligen? Vad spelar det för roll? Är det så viktigt att kunna bli skrattad åt?

Å andra sidan: varför ska jag vara tacksam för att jag inte är inlåst, ofri, omyndigförklarad och livegen?

Bollen är rund, Marta är Gud

Sexåringen spelar fotboll. Glatt och lekfullt ihop med en myllrande hop pojkar och, en handfull, flickor. Så är det ju, fortfarande, att det är halva Sveriges manliga pojkbefolkning som spelar fotboll och några tjejer. PRECIS som när jag var liten. Och det, mind you, är ganska länge sen. Varför har inget hänt? Läser Karlskoga-Kurirens sportsidor. Degerfors IFs A-lag, Degerfors-IFs B-lag, Strömtorps herrar (finns det ett damlag) åker på en svidande förlust, Ängebäck (vart ligger det?) har gjort nån slags värvning. KBs pojkar firar triumfer. Längst bak noteras att Rävåsens damer tagit sin femte seger för säsongen, men inte är nöjda med matchen spelmässigt. Likadant, om inte värre, ser det ut i Aftonbladets rosa bibel. Häromdagen fanns inte en enda kvinna, förutom en och annan skribent, med i hela tidningen.

När sexåringen frågar "är det inga vuxna tjejer som spelar fotboll" svarar jag "jo". Nästa fråga "varför är dom inte med i tidningen då?" är svårare att svara på. För jag vill inte svara: "för att sport är viktigare när det är män som utövar den. För att om du vill bli omskriven i sportbladet som tjej måste du vara världsbäst, medan du som man kan vara snäppet bättre än medioker. För att det anses vara tråkigt, okvinnligt och mesigt med damfotboll." Men vad ska jag svara istället? Ljuga? Hur då?

Klagar jag på detta får jag förmodligen svaret att det ser ut som det gör för att det är pojkar och män som läser sportsidor, det gör ju inte tjejer och kvinnor. Precis som flickor inte läser den nya fotbollstidningen från Egmont "könsrollscementerandet" Förlag. UNDRAR VARFÖR? Hur vågar bakåtsträvande sportreportrar skylla på tjejerna? Är det nån som är förvånad över att det är tjejerna som tröttnar på att spela?

Så Jävla Tröttsamt.

Vad är du bra på lilla vän?

Dottern slutar sexårs inom kort. Alltså dags för IndividuellUtvecklingsPlan. Där ska barnen bland annat tala om vad de är bra på. Hon svarade kort och koncist "att lära mig saker" och ville sen inte medge något annat starkt område. Vi vuxna lirkade och försökte "men du som ritar så bra, och tycker så mycket om att sjunga, och kan hjula, och räknar plus". Uppfyllda av stigande ångest: "hon tror inte att hon är bra! Hennes självkänsla är i fara". Ia sa till slut med en suck: "jaja, jag är bra på kroppsdelar också"

Vad har hon för förebilder egentligen när det gäller att framhålla sina framstående egenskaper? Går jag ständigt omkring och säger att jag är bra på det ena och det andra? Kanske inte. Å andra sidan brukar jag inte heller yvas särskilt mycket över mina tillkortakommanden. Måste man kunna räkna upp tusen saker man är bra på? Kanske är ändå svaret "jag är bra på att lära mig saker" ett ganska heltäckande och betryggande svar. Kanske är det så att det inte är den som allra mest högljutt hävdar sin förträfflighet som behöver ha bäst självkänsla? Ia vill bli bättre på allt hela tiden, något som å ena sidan kanske gör att hon hamnar i riskzonen för duktigflickasyndromet och att bli slav under rädslan att misslyckas, men å andra sidan lika gärna kan leda henne till att bli vad som helst.

Problemet uppkommer väl när någon kan räkna upp tusen dåliga saker om sig själv och inte någon bra?

Jag har för övrigt aldrig utsatts för jobbintervjufrågeklassikern: "räkna upp tre bra och tre dåliga sidor hos dig själv". (möjligen beroende på att jag alltid varit den enda kandidaten till alla jobb jag sökt. Hård konkurrens). Så varför inte göra premiär här:

3 bra:
- Snäll
- Snabbtänkt
- Social

3 dåliga
- Otålig
- Grubblande
- Uppskjutande

Voila.

Hemmafrun- en sexig livsstilsikon

Elise Claeson är en slags märklig feminist som anser att kvinnlighet är ett kapital som behöver förvaltas, att en kvinna bör klä sig som sitt kön och att män behöver leka med andra män. I dagens Aftonbladet skriver hon en replik på en debatt angående den nya hemmafrutrenden bla:

Mycket tyder på att jämställdheten överges därför att den averotiserar våra liv. Hur sexiga är mjukismannen som vill vara mamma och karriärkvinnan som vill vara en man?

Ja hur sexigt är det på en skala. Hu. Män som jobbar deltid, vilken asexuell upplevelse. Och kvinnor som jobbar. Så exceptionellt okvinnligt. Kanske tycker hon till och med att det är roligt att jobba. Det förstår man ju att hon inte får ligga.

Kanske är det så, i den mån det är sant, att jämställdheten överges, inte för att det egentligen är så härligt med hemmafruar, utan för att det är jobbigt. Det är lättare att göra det var och en enligt urgammal hävd är bra på. Det är enklare att slippa vara en pappapionjär på sitt byggföretag. Mycket skönare att vara (och här citerar jag Claeson)en sexig livsstilsikon än en genusförstörd jämlikhetsivrare. Mycket snyggare att vara snygg än att vara trött. För tydligen är det så i Elise Claesons värld, att om vi bara låter kvinnor vara kvinnor och män vara män så blir vi också mjuka, vackra och nöjda.

För tydligen är det så att om en man vill vara hemma, så vill han vara en mamma och inte en närvarande pappa. Och om en kvinna vill göra karriär, så är det inte för att hon vill göra karriär utan för att hon lider av penisavund. Antagligen är det inte heller bra att kvinnor numera får tävla i stavhopp. Eller så är det det, bara hon är snygg och ser kvinnlig ut.

För att ett jämställt förhållande ska fungera någorlunda jämställt, måste båda parter göra uppoffringar och båda parter få del av vinsterna. Det har inget med mjäkiga män och okvinnliga kvinnor att göra.

Insomnia

Det är så orutinerat att åka dit igen. Om jag äter hyfsat, tränar hyfsat, dataspelar måttligt och framför allt inte jobbar som en liten idiot. Om jag gör det så somnar jag. Annars somnar jag. Inte. Jag har haft insomningsproblem i perioder i hela livet. Det börjar med en kass natt och sen gäller det att inte nå den kritiska punkten: Ö V E R T R Ö T T H E T. För då govänner. Då är det kört. Ju tröttare jag blir, desto svårare att somna. När jag väl somnat så sover jag, men tyvärr ringer väckarklockan vid sex så timmarna blir inte många. Mycket opraktisk läggning det där. Inte minst när ungarna var bebisar. Mina insomningsproblem kan nämligen också uppstå när det är dags att somna om. Och har bebisen då en benägenhet att vakna till sådär varannan timme så... Ja då får maken sova med bebisen och jag själv i en egen säng. Va?! Såg ni rätt?! Jobbade inte han? Jo visst gjorde han det. Och ändå tog han frivilligt nätterna?! Uppenbarligen. Han är, enligt en bekant, en alltigenom god människa. Enligt en annan bekant är han en könsförrädare. Vilket som får ni betänka att konsekvensen av att jag inte sover på nån vecka eller så, inte är så trevlig. Inte så att jag får en psykos, men nån slags lindrigare gränsdiagnos som inkluderar vilt stirrande blick och en växelverkan mellan apati och raseri. Och ity maken är en logiskt analyserande person kom han uppenbarligen fram till att den snörvlande bebisen var att föredra framför det.


Nåväl. Kvällen närmar sig. Spänningen är olidlig.

Överraskningarnas dag

Ni vet hur det är när sånt man vet ska hända ändå kommer som en total överraskning? Och hur sånt man borde veta skulle hända också kommer som en ännu större överraskning. Idag fick jag uppleva tre såna angenämheter. Dels insåg jag vid kalenderöppningen på jobbet idag att den avlägsna framtid då avresan till familjen Gekko i avlägsna Norge skulle ske, infaller nästa vecka. Sen kom jag till förskolan för att hämta Age och då påminde de om att de har stängt nästa tisdag. OK. Kollade snabbt vid hemkomst om dottern också skulle vara ledig då. Det visade sig att hon istället ska vara ledig på måndag. Det är tur att ha föräldrar som är pensionärer.

Puh.

En sak till...

Det här gillar jag inte heller. Jag kanske inte är en så fin människa som jag inbillar mig?

Förresten vet jag varför jag för närvarande är så upptagen med kränkthet. Det beror på att jag delar hushåll med en sexåring. Sexåringar förefaller vara mer benägna än genomsnittet att uppleva sig orättvist behandlade. Häromkvällen var det strid om vilket barn som skulle få höra godnattsång först, Ia vann varpå Age skrek. Inte blev hon gladare för det, nej då sjöng jag för fort och hon var redan på förhand övertygad om att jag skulle sjunga JÄTTEsakta för Age. Irriterande, men godtagbart, drag hos ett barn. När lättkränktheten består hos vuxna personer undrar jag lite hur det kommer sig. Misstänker att det kan ligga nåt i det som min gamla (men välbevarad för sin ålder!)vän Mariann brukar säga: H*n är bara osäker.

Nu lämnar jag kränktheten och ämnar ägna nästa inlägg åt journalskrivningshygien. Rafflande.

Att blogga eller inte blogga, det är frågan

Jag fick lust att blogga för att jag 1. älskar ord och att skriva och 2. jag tycker saker. Jag tappade lusten för att blogga för att jag blev feg. Och för att jag insåg 1. att det är lätt att bli missförstådd i text samt 2. folk är jävligt lättkränkta.

Innan jag provar dessa vingar igen vill jag bara förtydliga några saker:

1. Jag försöker använda "jag" och inte "man". Det kan uppenbarligen anses vara provocerande men jag tycker det är bra att försöka visa att jag står bakom det jag skriver. "Jag"- bara jag, "man"- personer lite allmänt.

2. Jag ogillar företeelser men inte personer. En av de stora fördelarna med att bli äldre är att det är lättare att skilja på sak och person. Detta innebär till exempel att om jag skriver: jag förstår inte det där med att tatuera in namnet på sina barn på armen så betyder det inte vvilka urbota idiotiska människor gör en sån värdelös grej utan helt enkelt Jag förstår inte

3. Jag gör saker för att jag gillar det och inte för att irritera andra personer. Som ett exempel: om min granne som är en jävel på odla tulpaner och påta i trädgården och gör det en hel helg, så utgår inte jag från att han gör det för att poängtera min uselhet på området och för att visa hur ful VÅR trädgård är. Jag förutsätter att han gör det för att han älskar att påta i trädgården och gillar att den är välskött. På samma sätt betyder inte min fäbless för att använda ord som fäbless att jag vill trycka ner folk som inte är så intresserad av ord och poängtera min överlägsenhet på området. Jag kommer inte heller sluta att använda såna ord för att inte stöta mig med andra, precis som jag inte förväntar mig att grannen ska rensa lite mindre i sin rabatt av nån slags missriktad hänsyn till mig.

4. Kränkt är ett ord alla ska handskas med försiktigt. Jag håller inte med om att det nödvändigtvis är den som känner sig kränkt som bestämmer om det skett en kränkning. Detta för att det verkar som om en del anser sig kränkta bara för att någon inte gillar färgen på deras bil. En gång blev en kollega kränkt och skändad för att jag inte höll med om formuleringen i ett mail till exempel. Typiskt en icke-skändning. Hade jag sagt du måste väl förstå, lilla imbecilla människa att ingen med vettet i behåll skulle skriva en sån formulering så hade det däremot mer relevant att använda ordet kränkning.

5. Företeelser som jag ogillar särskilt är när människor är
- Kategoriska. Dvs jobbar utifrån tesen att eftersom A var rätt i en viss situation och för en viss person, betyder det att A alltid är rätt, under alla omständigheter. Jag har skrivit ett inlägg om det tidigare.

- Fanatiska Detta gäller religiösa människor av en viss typ, men i lika hög grad militanta ateister som det också finns gott om. Det gäller också föräldratalibaner, politiska rörelser var som helst på skalan. Kort sagt, när människor stirrar för mycket ner i sin egen navel istället för att höja blicken en smula.

- Passivt aggressivaÄr du förbannad, säg det till mig. Skriv inte nåt kryptiskt i en kommentar. Jag förstår nämligen inte att det är riktat till mig då. Är lite dum på det sättet.

6. Vi har alla vår plats på jorden och den är okränkbar. Vi är alla huvudsakligen lika och ändå helt unika. Vilken grej!

OK? Då kör vi!