Det är bra att veta saker. För mycket information är å andra sidan inte bra. Typ "ont i tån kan vara dödlig nervsjukdom". Det gör folk oroliga. Man söker sin läkare för nageltrång och kräver magnetröntgen av hjärnan.
När vi väntade Ia gick vi i föräldragrupp. Där pratades om förlossningen. Hur vi skulle andas, vad man kunde förvänta sig. Vi fick se en film där barn klämdes ut och det såg ut att göra rätt så ont men sen blev alla glada och tindrade med ögonen. Kejsarsnitt nämndes också. Om barnet låg i säte, eller det blev komplikationer som havandeskapsförgiftning osv. Fortfarande gick detta lugnt till. Ingen anledning till oro.
På sommaren besökte vi vänner, han gjorde sin AT. Vi pratade om läkarserier tror jag, och han surade lite över att alla springer omkring hela tiden innan det ska opereras. Och så blir läkaren alldeles darrig på handen. Inte så bra när det ska skäras i vitala organ. "Det är bara vid urakuta kejsarsnitt som man springer. Då är det bråttom!" Jaha, sa vi, berätta gärna om det. Och han berättade. Om att när beslutet tas, finns ingen tid för information. Man får medicin som stoppar värkarna, och den kan orsaka hjärtklappning och skakningar i kroppen. Man hystas över på en säng på hjul och så rusar personalen iväg. Pappan får rusa lite bäst han vill, det finns ingen tid att förklara, att ta med en kamera. Sen vimlar rummet av människor. Människor för barnets skull och människor för mammans skull. Och sen sövs man. När man vaknar är inte pappan och barnet där. Och man kan ha ont i halsen av intuberingen.
Undersökningar har visat att föräldrar är ungefär likartat nöjda med förlossningar oavsett om de är vaginala eller via snitt. Om det inte handlar om urakut snitt (förr kallat katastrofsnitt)
Det är väldigt ovanligt att det blir så bråttom vid en förlossning.
Så hände det då. Det tjorvade. Och tjorvade. Och till sist sa läkaren: "Nu snittar vi". Fasen vilken fart det blev. Plötsligt låg jag där och frossade på ett bord. "Aha, det är medicinen" minns jag att jag tänkte. Undrar just vad jag hade tänkt om jag inte fått reda på det?
(Enl. uppgift skrek hon som en stucken gris, hade full apgar och var fullt frisk och skitsur)
Förstås så var inte det här nån tummen-upp-upplevelse. Fysiskt sett var det fantastiskt, jag var uppe och smärtfri och gick obehindrat dagen efter. Psykiskt var det sådär. Men inte så illa som det hade varit om jag inte vetat vad som höll på att hända. Jag hann ligga ett litet litet steg före. Annars tror jag att den här upplevelsen hade kunnat vara som en nära-döden-grej.
Vid graviditet två gick vi också i föräldragrupp, fast det inte var första gången. Eftersom vi hade flyttat och ville lära känna folk. Då blev det lite knepigt. Ett helt rum med blivande föräldrar och så bara ett par som redan fött. "Hur var det???" I det läget bör man hålla huvudet kallt. Att jag ville veta alla möjligheter till komplikationer betyder ju inte att alla andra vill det. Och det är dessutom svårt att ge en saklig framställan av händelsen när man själv varit med om det. Det är liksom inte riktigt läge att bre på med "Det var tamejfan den värsta upplevelsen i mitt liv. Jag höll på att kräkas när vi blev med barn igen och jag skulle behöva göra detta EN GÅNG TILL". Jag hoppas att jag inte sa så. Jag tror att jag sa att det var bra att jag fått veta innan hur det kan gå till. Och att det gick så bra som man kan hoppas även om det inte var en drömförlossning precis. Och sen kunde jag trumfa med mitt supersnygga nästan osynliga ärr. Jag vet inte om jag skrämde nån med det?
Vi pratade med vår barnmorska sen, om varför det inte pratas om det här på föräldragruppen. Hon sa att det gör man inte, för att det är så ovanligt och att det gör människor rädda. Fast mig gjorde det mindre rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar