Jag hörde om en vetenskaplig undersökning där man först frågade X antal människor om när de var som lyckligast (varpå alla förstås mekaniskt svarade: när jag är med mina barn). Sen förseddes dessa människor med nån slags mottagare, kanske en mobiltelefon, och så ringde man upp dem vid slumpässiga tillfällen och frågade då vad personen gjorde, och hur tillfredsställd/lycklig han/hon var just då. Det visade sig att personerna inte alls kände sig särskilt lyckliga ihop med sina barn, utan då var det andra känslor av typen frustration och ilska som dominerade...
Nån annan undersökning (ledsen att jag inte har länkar) visade att människor är lyckligare om de har barn. Fram tills barnen är fyra år, sen blir man mer och mer olycklig ända tills barnen flyttar hemifrån. Då blir man lycklig igen.
Jag vill minnas att detta satte igång väldiga diskusioner inom bloggvärlden. Det fanns en och annan rättskaffens människa som tyckte detta var på nåt sätt som att häda. För en del tycker inte att man ens får andas om att föräldraskapet kan vara ett ok om nacken. Ibland.
Jag tänker så här: Den ofattbara lyckan i att få ett barn, innebär också att man hela tiden balanserar på kanten av den största olyckan. För tänk om. Tänk om de blir sjuka. Tänk om de dör. Vad händer med mig då? Tänk om jag blir sjuk. Tänk om jag dör. Vad händer med dem då?
De starkaste känslorna en människa har, tror jag vi sparar för våra barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar