Är bara barn olika?

Man kan komma ifrån jobbiga "föräldradiskussioner" rätt lätt genom att gemensamt rycka på axlarna och lättat utbrista: Barn är olika! Och så är det ju förstås. Men det är inte så enkelt. Tror jag i alla fall. Jag har en kompis som fortfarande ammar sin 2,5-åriga flicka flera gånger på natten. Mina barn slutade ammas vid 8 månader ungefär. Beror det på bara på att hennes flicka behöver extramycket närhet och energi på natten? Och att mina barn främst sett tuttarna som mat och tröttnat när de börjat äta vanlig mat? För så har jag väl slingrat mig, absolut:

För mina ungar har bröstet bara varit mat, inte så mycket mys. Mina ungar gillar att sova i sina egna sängar.

För det är till hälften bullshit. Visst: barn ÄR olika. En del är ängsliga, andra självständiga från början. Men nog fasen hade mina ungar kunnat sova i vår säng och säkert tyckt det vore jättemysigt. Men det var helt enkelt inte ett alternativ. För MIG. Jag har haft sömnstörningar i hela mitt liv. Jag tycker inte att det är mysigt när det är trångt i sängen. Andra älskar att ha sina varma goa ungar på magen hela natten. Föräldrar är olika också. Å, vad jag har önskat att jag skulle förvandlas till en sån förälder. En sån som blir ett med sina barn. Och nu menar jag det på ett positivt sätt. Men sån är jag inte. Och jag tror inte att jag behöver vara sån heller. Men förut trodde jag nog det. Att jag var tvungen att småljuga lite för att inte avslöja mig som Den Stora Mammabluffen. Så är det inte länge. Trots att jag inte tycker att det räcker att man "gör så gott man kan" när det gäller barn om det faktiskt inte är tillräckligt, så tror jag att det som är tillräckligt kan se ganska olika ut. Beroende på hur barnen är. Och föräldrarna. . .