Egentligen vill jag skriva "om jag dör". Det känns mindre ångestladdat så. Möjligen, möjligen skulle det vara ett självbedrägeri, och sånt är aldrig bra. Har jag hört. Men i alla fall: när jag dör hoppas jag att jag är så gammal att mina organ är helt oanvändbara och att det är därför jag dött. Men om det inte är så, om tåget spårar ur på tisdag eller nåt annat händer så: ge gärna mina hornhinnor till pappa så han får se klart igen. I övrigt har jag inte öronmärkt några organ till någon, men det skulle kännas som ett slöseri att bara bränna dem och sprida dem för vinden. Och visst, man vill helst tänka att det är stackars oskyldiga sjuka barn som ska hjälpas till livet. Men jag är inte knusslig. Behöver en alkis en lever, så varsågod, kanske blir han nykter vem är jag att misstro det? Surkärringen längre ner på gatan gör kanske ingen glad, men hon har också rätt till en andra chans. Jag har alltid varit organdonator, med kort i plånboken. Men det känns extra viktigt efter att lilla J dog. Inget organ i världen hade kunnat rädda henne, men tänk om... Tänk om det hade varit det som behövts: ett nytt hjärta som kunde fortsätta slå åt en sexåring som hade hela livet framför sig.
Om du vill: anmäl dig till socialstyrelsens donationsregister och lika viktigt är att tala om för dina närmaste vad du önskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar